Hedersgästen (en futuristisk fantasi)
”Synen är drömlik. Han kan inte fatta att det är sant. Stegen blir ynglingaraska, nästan springande. En bit från arenan läser han det namn som förärats skapelsen. Han tar sig för pannan, putsar glasögonen, kisar och läser igen…” Carlo levererar en skön historia från år 2009.
Det lyser en sol och doftar av ungdom och vår i staden Malmö denna tidiga majdag det nionde året efter millennieskiftet.
En till synes gammal man ses vandra i riktning mot Möllevångstorget. Ingen såg var han kom ifrån. Han bär keps under vilket ett tunt grått hår kan anas. Bakom glasögonen kan den observante ana en klar och intelligent blick.
När han passerar Folkets Park, den allra första folkparken i landet, söker sig blicken mot
Moriskan. Tänk så många segermatcher som firades där. Spelarna bjöds som gage på mat, samt två vita och en brun i restaurangen på denna för staden så märkliga byggnad som kom till under hans barndom. Han minns också festkvällar i parken, krattade gångar, bysten av Per-Albin, "Sviddan", Amiralen med hela Harry Arnolds och ibland Tore Ehrlings. Artisterna eller (uppträdena), som malmöborna sa, på utescenen.
Allt känns som vore det i går.
Framme vid Möllevångstorget möts han av en syn som framkallar ett leende. Hela staden tycks vara klädd i himmelsblått. Det hörs sånger, det sjuder av glädje. Ingen kan undgå att något mycket stort skall hända.
Han tittar bort mot det som en gång i tiden var ett klassiskt svenskt pilsnercafé där den alkoholsvaga ölen förbättrades med eget medhavt. Uteverandan pryds av MFF-standar. Han läser på en skylt "Skolgatans Ölkafé" och står en stund betraktande den tilltalande bilden av fans i alla åldrar till Malmö FF. Ingen tycks lägga märke till honom där han står. Jo, kanske mannen i den vita kepsen borta i hörnet.
Vandrar sen vidare mot Johanneskyrkan. Kyrkor har alltid varit ett intresse för denna bildade och kultiverade man. Men Johanneskyrkan fick den största betydelsen. Men att han själv en sommardag skulle spela sin sista huvudroll i just denna kyrka som nästan fungerade som matchklocka på Malmö Ip hade han aldrig kunnat ana.
Denna dag som blev en sorgens dag för alla MFF:are.
Står där och begrundar. Vet att han nu har svaret på den ständiga gåtan. Var kommer dom ifrån? Vart går dom?
Undrar sen om det är lönt att styra stegen mot där det en gång började. Finns den kvar? Eller har tidens okänsliga grävskopor förvandlat denna kulturminnesplats till ett P-Hus eller köpcentra. Ser på håll att farhågorna var onödiga.
Här gick de in: barn, militärer, pensionärer, funktionärer och alla andra. Här upplevde arbetarna från Kockums sin veckoglädje.
Här bjöds det på fest i form av underbar fotboll i Malmö FF:s regi. Storsegrar som 12-0 mot HBK -43 och dåvarande serietvåan Jönköpings Södra -49.
Alla utländska lag som begapades av Malmöpubliken långt innan TV hade krympt världen. Långbyxade engelsmän, tekniska brasilianare och storlag från kontinenten, Samtliga fick uppleva hur oändligt svårt det var att vinna på Malmö IP när motståndet hette Malmö FF. Ser att den gamla läktaren är bevarad. Ser mot platsen där spelarna sprang ut. Ser mot bänken där han satt som en regissör för hela den delikata föreställningen. I tankarna upplever han åter hyllningarna efter första guldet. Han undrar om någon av dessa pionjärer fortfarande är i livet.
Hans ögon fångar en matchaffisch. Men! Vad står det?
Han tar sig för pannan. Hans mungipor klyver det fårade ansiktet till ett stort leende. Han läser:
FOTBOLL DIVISION 3
IFK MALMÖ-BK NÄSET
Entré 50 kronor.
VÄLKOMNA
Jaha. Så har det alltså gått. Rättvisan har segrat. Han känner sig upprymd och fortsätter med raska steg mot Pildammsparken. Kommen till Carl-Gustafs väg letar han sig fram till uppgång 26. Tar av sej kepsen. Tittar upp mot några fönster och det syns en tår i ögonen. Va fint vi hade där Lotten och jag under många år.
Fortsätter genom parkernas park där kastanjerna sväller av vårglädje som de alltid gjort sen Baltiska utställningens dagar. Han var ung då, i tidiga tonår när denna för Malmö så stora händelse satte sin prägel på alla invånare. I dag är det en lika betydelsefull dag för stadens invånare när den första riktiga och hett efterlängtade fotbollsarenan skall föras till dopet. Visst valde han den rätta dagen för sin tillfälliga återkomst.
Inne på Olgas beställer han en snaps till förrätten och en till varmrätten. Endast svin dricker mer än två snapsar till maten. Så har han alltid tyckt, så får det bli även nu trots dagens betydelse.
Framme vid Malmö Stadion – det stora fina Malmö Stadion. Visst hade både han och många andra delade känslor inför flytten från idyllen till den moderna tiden. Men ett fotbolls-VM hade förärats nationen. Arenorna måste bli värdiga. "Vallarnas", "Parkernas" och idrottsplatsernas tid fick lämna plats för stadion och arenatiden. Och det kändes på något sätt stort mäktigt och internationellt när han släppte ut sina blåa pågar för första gången i den nya verkligheten. Inga träläktare. Inga bänkar på löparbanorna. Inga ungar liggandes bakom målen. Omöjligt att höra spelarkommentarer. Betong och massor med sittplatser under skyddande tak. Ett paradigmskifte i den malmöitiska fotbollskulturen hade gjort sin entré. Men inte kunde han tänka sig att det dryga tjugo år efter invigningen skulle skapas svensk fotbollshistoria här när hans hjärtebarn slog sig fram till en finalplats i den finaste av klubblagscuper. Minnena av massor av svenska mästerskap finns också förknippade med detta Malmö Stadion som nu snart försvinner in i nostalgins malpåse.
En sak kan den betraktande inte riktigt smälta. Att den allra första matchen i VM blev "gul" eftersom det argentinska landslaget i matchen mot Väst-Tyskland TVINGADES spela i en klubbtröja vilken inte bör nämnas en dag som denna. (Det argentinska landslaget blev aldrig sig själv efter denna chock och stod i timmar och duschade)
Bäst att gå vidare. Massor av blåklädda passerar. Fanor och vimplar bäres. Halsdukar pryder. Sånger hörs. Följer strömmen mot dagens huvudmål.
Börjar spontant nynna på en känd skånsk visa lätt travesterad vid den första åsynen: "Där framför mej det ligger som en tavla – det vackraste i världen man kan se".
Synen är drömlik. Han kan inte fatta att det är sant. Stegen blir ynglingaraska, nästan springande. En bit från arenan läser han det namn som förärats skapelsen. Han tar sig för pannan, putsar glasögonen, kisar och läser igen.
"Men för fan… Jag har ju alltid sagt att jag inte vill ha nån jävla panegyrik" hörs han mumla. Några ungdomar i närheten viskar: "Va är de för en gubbe som snackar med sej själv?".
Men visst lyser hans ögon av stolthet och glädje. Den nöjda minen förstärks när han rundar stadion och ser att olika sektioner har döpts efter förtjänta MFF:are.
Han nickar när han läser Egon Jönsson, Bosse Larsson, Krister Kristensson, Kjell Rosén, Fritz Landgren. Men vad står det vid den uppgången? Dit som de flesta unga sjungande supportrarna beger sig. Vad står det? Zlatansektionen. Vem fasen är Zlatan? Måste våga fråga någon.
"Ursäkta mej" säger han till en blåklädd ung man i vimlet. "Kan du tala om vem Zlatan är?"
"Kan du ingenting om MFF" blir svaret. "Va ska du då här och göra ?".
Han vandrar vidare med orden ringande i öronen. Kan du ingenting om MFF? Kan du ingenting om MFF? Ja kanske är det så i ungdomens perspektiv. Kanske har dom rätt.
INVIGNING AV XXXXXXXXXXX Stadion
MALMÖ FF-ARSENAL FC
SEMIFINAL
CHAMPIONS LEAGUE.
Läser jag rätt?
Javisst. Så står det på ljusreklamen. Vi är alltså där igen. Malmö Fotbollförening i den absoluta toppen i Europa. Vilken premiär!!!!
Omtumlad söker han sig till entrén.
"Stopp!" ryter en vakt som liknar en ung Karelin. "Det här är vipläktaren. Du har kommit fel". Men ser du inte vem jag är, tänker han och tar upp en inbjudan kommen från någonstans.
"Okej inte för att det står på min lista vem du är, men sätt dej i ett hörn nånstans".
Blir nästan omkullsprungen av en kraftfull man. Ser i ögonvrån att det är Bengt Madsen och undrar i sitt inre vad som blev av den lilla pågen.
Lyssnar på samtal om hur bra MFF spelade i första matchen mot Arsenal på mäktiga Emirate Stadion och klarade 2-2. Emirate Stadion? Men Arsenal skulle väl för evighet spela på Highbury?
Hittar en undanskymd plats och blir serverad den dryck han så många gånger njutningsfullt druckit ur von Rosens pokal. Smakar lika bra i dag när han blickar ut över arenan: grönskande, äkta gräs, läktare intill planen, restauranger, serveringar, komfort – allt i himmelsblått. Ett andra hem för alla MFF-are. Ett paradis på jorden.
Ser mot andra sidan där den där Zlatansektionen finns. Tar till sig hela den stora klacken. Hör deras sång, ser deras MFF-symboler och blir varm i den gamla kroppen. Skulle vilja omfamna dem.
Så var det aldrig förr, tänker han. Att allting var bättre förr beror nog mer på att man saknar sin ungdom än att så var fallet.
Känner igen många på läktaren: lite rundare, lite gråare, men med samma himmelsblå hjärta. Blir ändå lite bekymrad över det stora antalet poliser och vakter. Under VM-58 fanns det några få poliser närvarande för att dirigera trafiken.
Festivitas, tal och musik tar vid. Hela staden Malmö befinner sig i ett lyckorus. Prologen är över. Äntligen är vi där.
Matchen? Final om några veckor mot Real-Madrid. Vi är där igen. Framtiden är vår. Vi är Malmö FF.
Måste tillbaks. Den långa återresan väntar. Den himmelska dagen på jorden är över.
Känner en hand som varsamt berör honom och ser mannen från Skolgatan med den vita kepsen. Han tar av sig den slitna huvudbonaden och bugar djupt.
"Men, men..." säger han. "Är det inte…”
"Vad är det för rike han kommer från
Han som ej är vår like
Men blott ett lån"
(Hjalmar Gullberg)
