Julkort från Bombay
Konsten att sluta bry sig - en konst jag inte behärskar.
.jpg)
Just nu befinner jag mig i Indien, närmare bestämt Bombay.
Bombay, eller Mumbai som det numera kallas, är med sina 17 miljoner invånare en av världens största städer. Att här finns lika många taxibilar som det bor människor i Malmö ger ett litet perspektiv på stadens omfattning.
Indien är ett land som berör en på alla plan, 24 timmar om dygnet. Här finns ett tempo som t.o.m. hade stressat upp den annars så behärskade Tom Prahl. Men här finns även ett lugn bland lavastränder och palmer, som hade fått Ribban att framstå som ett påfrestande spektakel. Här finns även ett till synes oändligt antal människor, som med sin karisma, tro det eller ej, kan frambringa fler ansiktsuttryck än självaste Joseph Elanga. Man kan samtidigt stå med ena foten i framtiden, med alla dagsfärska skyskrapor, medan man med den andra står i en dåtida hydda gjord av palmblad och bambupinnar. Indien är allt och lite till som ni förstår!
Men trots alla dessa upplevelser spenderar jag en förbluffande stor mängd av min dagliga tankeverksamhet på sånt som förgyller min tid där hemma. You know the deal – familj, vänner, flickvänner och givetvis Malmö FF!
Trots att jag befinner mig en sisådär 1000 mil hemifrån, hindrar det mig inte att punktmarkera min stora passion! Jag kan promenera i en halvtimme, ta Rickshaw (mopedtaxi) för åtskilliga rupies, köa i tjugo minuter for att få sätta mig ner vid en Intel Celeron 200 Mhz som är uppkopplad på ett 56 kb modem. Alla dessa “uppoffringar” bara för att få veta om Åkeby har sagt något nytt om truppens kvaliteter, eller om Borg har lyckats locka något nytt stornamn till klubben! Ni kanske undrar om det är värt det? Visst fan är det värt det!
Men är det realistiskt att man låter sin passion ta överhand på detta sätt? Nja, jag vet inte riktigt. Saken är den att här i Indien får man verkligen omvärdera sin syn på livet. De krav och de synsätt man har hemma måste man överge – detta är en annan värld, här fungerar det annorlunda. Här konfronteras man med så mycket fattigdom och sociala orättvisor att ens levnadsstandard hemma nästintill blir absurd!
Är det då rimligt att jag ställer mitt välmående på spel, beroende på en allsvensk match eller om vi lyckas värva Dusan Djuric? När det finns människor som sover på gatan utanför mitt cybercafé! Det fantastiska är att trots deras utsatta situation finns det ofta en livsglädje innanför deras vindbitna kroppar. När jag då där hemma kan säga ett par mindre val valda ord till mina nära och kära bara för att man förlorat derbyt mot HIF, ja då känner man sig minst sagt dum.
Jag vill verkligen inte uppmana någon att hålla tillbaka sin passion för vårt så älskade MFF, det kommer jag heller aldrig göra. MFF är en stor del av mitt liv, det är min “religion”, det är där jag hittar mycket av min livsglädje. Men trots alla fantastiska känslor som MFF verkligen framkallar, får man inte heller glömma bort att ställa det i sina rätta proportioner. Det är trots allt en sport vi snackar om, oavsett utgång påverkar det inte våra liv nämnvärt.
Så här i juletid vill jag egentligen bara uppmana er till en sak.
Låt säsongen 2006 bli året då vi sjunger högre än någonsin, året vi dricker dubbelt så mycket Knize på Ölkafét, året då vi inte skämmer ut oss med en massa barnsligheter på läktaren, året då vi tar guld genom att närmast förnedra våra motståndare, låt året 2006 bli en enda lång himmelsblå eufori!
Konsten att sluta bry sig kommer vi nog aldrig behärska, men låt konsten att känna sig lycklig över ett fotbollslag gynna människorna runt omkring dig! Låt gå för att man blir extra sentimental för att man inte firar jul hemma, men glöm aldrig bort hur lyckligt lottad du är som är född i världens vackraste stad Malmö, och att du har möjligheten att älska världens finast klubb Malmö FF!
God Jul och Gott Nytt År alla himmelsblå!
