Måndag morgon...
...och idag är det ett år sedan Tsunamin kom.
Idag kommer det inte handla om fotboll. Idag gör vi en resa ett år tillbaka, till Annandag Jul 2004.
Tiderna förändras. För 15 - 20 år sen skulle Tsunamin inte väckt speciellt stor uppmärksamhet i Sverige. Då var Thailand och övriga Indonesien ett exotisk resmål för Lonely Planet Backpackers. En katastrof av så gigantiska mått, skulle naturligtvis fått rubriker, men eftersom ytterst få svenskar skulle blivit drabbade hade det inte räknats som en statsangelägenhet.
Utvecklingen i världen och Sverige har gått med snabba kliv sedan dess (kommer det någon dag då man inte tittar tillbaka och konstaterar att "utvecklingen gått fort"?). Att ta en semestervecka i Thailand är inte längre vare sig exotiskt eller exklusivt. Det är helt normalt. Lite mer spännande än Mallorca, men knappt. Lågprisflyget har gjort resan möjlig för det stora flertalet. Internet har krympt världen till storleken av ett tangentbord. När Tsunamin kom visste hela världen det på mindre än ett dygn.
Själv kan jag inte stoltsera med att jag vare sig förstod eller brydde mig. Jag var däst av julen och hade travar med böcker och spel som tog all min barnfria tid. När det stod något om en flodvåg i Thailand registrerade jag det knappt.
Så kom mailet.
En vän, som jag aldrig träffat, tillhörde de saknade. Vi hade tillbringat timmar vid datorerna och diskuterat politik, etik, moral och MFF såklart. Men jag visst e inte ens hur han såg ut. En av hans vänner hade gått igenom hans mailadresser och skickade ut några rader som berättade att han varit i Indonesien vid tiden för flodvågen, och att man inte hört av honom sen dess. Man befarade det värsta.
Jag blev alldeles stel. Jag tryckte på Text-TV och läste allt om katastrofen. Ord för ord denna gången. Jag hämtade tidningen och började sätta mig in i vad det var som egentligen skett. En kille som jag lärt mig tycka om via en datorskärm var med största säkerhet död. Och nu brydde jag mig.
Visst är det märkligt hur vår skyddsmekansim fungerar? "Elände? Ok, men just nu orkar jag inte bry mig. Jag har tvätttid." Vi har så lite tid över för annat än oss själva att vi inte orkar, vill eller kan sätta oss in i saker vi inte omedelbart förstår. Och vem förstår att en helt vanlig vågdjävel kan dränka 200.000? Det var ingen vanlig våg. Men det gjorde saken inte lättare.
När utredning efter utredning slår fast att den svenska regeringen skötte det hela katastrofalt dåligt, är jag glad att det inte var jag som hade ansvaret. Jag, från min julkorvsstoppade horisont, förstår utan problem varför ingen fattade något. Vad fanns det att fatta? Du kan inte störa mig nu, jag har ju massor med julgodis och glögg kvar! Såna tråkigheter får faktistk vänta.
Jag försvarar inte regeringen. De skötte uppenbarligen inte sitt jobb. De anhöriga som drabbades av deras oförmåga har all rätt att vara både upprörda och kräva att det visas på bot och bättring. Men jag förstår varför det blev fel.
För många svenskar kommer Annandag Jul i framtiden var sorgens dag. För mig kommer det vara eftertankens dag. Vad har jag nonchalerat i år? Vad har jag låtit bara passera utan att reflektera över vad det kan ha för innebörd för mig, eller andra?
Min digitala vän klarade sig. Han dök upp långt senare. Han hade brutit båda armarna och varit fullständigt utslagen en längre tid, men hade alltså överlevt. För mig var det en glad nyhet. För hans familj måste det varit ett mirakel.
Annandag Jul kommer därför också påminna mig om att det faktiskt sker mirakel. Genom en sida som Himmelriket knyts nya kontakter och vänskap uppstår. Visst blir det mycket munhuggande mellan varven. Men jag tror anledningen till att så många lägger så stor tid på Himmelriket är att man just känner att man befinner sig bland vänner. En lyx som inte alltid är självklar i vardagen.
Så låt oss ägna denna dagen åt eftertanke, mina goda Himmelriketvänner. Och skippa munhuggandet åtminstone idag. Glöm inte, ibland sker det mirakel.
