Mål # 2: Vrålet från Karlskronaplan
"Och där sitter vi, och känner oss grundlurade. Hur är det möjligt, tänker vi. Hur är det möjligt att Malmö FF - svenska mästare och allting - inte förmår mer än så här? Hur är det möjligt att svensk fotboll - med VM-silver och OS-Guld i bagaget - har halkat efter så mycket att en löjlig uppstickarnation som Israel på allvar kan utmana oss? "
.jpg)
Maccabi Haifa - Malmö FF 2 – 2, 3 augusti, 2005
2 – 2 Peter Abelsson (88)
Det började egentligen på Ölkafét på Skolgatan. För där satt vi någon dryg timme innan avspark och diskuterade hur kvällens match skulle arta sig. Där satt vi och diskuterade vem som skulle träda fram och se till att Malmö FF skulle gå vidare till nästa omgång i det förbannade CL-kvalspelet.
Klockan var fem på eftermiddagen och allting var fortfarande möjligt. Det stora Europaäventyret låg för våra fötter. Sommarkvällen var ljum och skön, och ölen som slank ner smakade förträffligt. Vi rökte en sista cigarett, och sen gick vi längs Kristianstadsgatan vidare mot Karlskronaplan och Nya Tröls för att se matchen på deras storbildsskärm.
Efter blott tio minuter såg Maccabis Colautti till att våra drömmar raserades. MFF agerade som simpla statister. Kunde de slå tre passningar i rad? Kunde de hålla bollen inom laget utan att drabbas av panik? Alla visste svaren, men ingen ville kännas vid dem.
Så tio minuter senare är Afonso där och nickar in ett mål som ingen räknar med, och plötsligt är allting fortfarande möjligt – åtminstone en liten stund. För sen lägger Maccabispelarna i ännu en växel, och våra kära pågar har, ärligt talat, ingenting att säga till om.
Frustrationen och vanmakten sprider sig i lokalen i takt med att bilderna rullar på. Det finns ingenting i pågarnas spel. Absolut ingenting. Och det är bara en tidsfråga. Alla vet det, men ingen låtsas om detta svidande faktum. Vi bedövar oss med ytterligare dryck och håller trotsigt fast vid det lilla hopp som återstår.
I sextionde minuten får vi så en rejäl lusing: Shlomi Arbitman lurar såväl Kaiser Andersson som Asper och rullar elegant in 2-1-målet för Maccabi. Sen går allt i stå. MFF kommer ingen vart. Och vid de tillfällen pågarna når det israeliska straffområdet så räcker de inte till. De snubblar, trillar, skjuter och nickar, men ingen jävel får till det.
Och tiden går, och går, och går… Och även om MFF tar över alltmer så når de inte hela vägen fram. Det ena anfallet efter det andra är – nära. Men just bara – nära.
Och där sitter vi, och känner oss grundlurade. Hur är det möjligt, tänker vi. Hur är det möjligt att Malmö FF – svenska mästare och allting – inte förmår mer än så här? Hur är det möjligt att svensk fotboll – med VM-silver och OS-Guld i bagaget – har halkat efter så mycket att en löjlig uppstickarnation som Israel på allvar kan utmana oss?
Kom igen nu, Prahl, vrålar någon i lokalen. Gör någonting! Och med bara några minuter kvar är det som om Prahl hör vrålen från Karlskronaplan, och beslutar sig för att sätta in Abelsson istället för Anders Andersson.
Peter Abelsson upp på topp – en av Prahls favoritrockader då det skall jagas mål i slutminuterna – och redan efter en minut nickar Abelsson på mål efter en hörna. Returen fångas upp av Yksel, men kan avvärjas av en Haifa-spelare på mållinjen.
Men det är något som lyser kring Abelsson denna afton. Eller hur? Det är något som säger att det inte är för sent. Eller hur? Självfallet håller vi fast vid det lilla som återstår. Framåt Malmö! Framåt! Ja, vad annars? Förvisso börjar det kännas som en lögn. Man att ge upp nu? Det finns inte.
Och då, just i detta ögonblick av förkrossande sorg, tomhet, självbedrägeri och fåfäng förhoppning, svävar Peter Abelsson som en ängel nere i Tel Aviv. Det är som om det är förutbestämt. Det är som om en högre makt ligger bakom. Abelsson lyfter från marken sekunden efter att Elanga slungat iväg bollen från sin vänsterkant, och med en enkel nicktouch styr han in inlägget bakom en chanslös Maccabi-målvakt! 2-2! Malmö FF är vidare!
Sen följer en underskön minut av vild omtumlande glädje. All uppgivenhet övergår i sin motsats, och alla som befinner sig på det fullknökade Nya Tröls förenas just i den stunden i en kollektiv encyklopedisk jätteorgasm! Glädjevrålet varar resten av matchen, och när domaren blåser av står vi fortfarande och skriker rakt ut i luften.
Abelsson – igen, tänker jag. Och minns bortamatchen mot IFK Göteborg 2004, och tänker att det måste vara någon mening med det här. Det måste vara någon mening med att denna taniga, och ganska anspråkslösa gestalt träder fram vid just de här tillfällena.
Senare noterade jag på mff.se att Abelsson gjorde målet i 88:e minuten, men att han inte blev inbytt förrän i den 89:e! Dvs. han gjorde målet utan att ens vara inne på plan! Det om något gör det här målet så fantastiskt. Och närmst magiskt.
Och när jag vandrade hemåt genom Pildammarna den natten var det just den känslan som jag bar med mig – den där känslan av att ha upplevt något magiskt.
