Måndag morgon…
…och det är dags att tänka lite positivt.
Två dagar in på det nya året, och som invånare i MFF-land känns det sådär – märkligt.
Jag menar, hela hösten och vintern har det rått fullständigt stiltje på värvningsfronten. Åtminstone sedan det blev klart med Åkeby och Sandqvist. Därefter har det inte skett någonting alls. Silly Season har de facto varit en enda lång tröstlös väntan, utan ordentliga rykten att sätta tänderna i. Inga Figos, inga MacManamans, inga brasilianska eller afrikanska underbarn… Inte ens någon allsvensk mittback eller avdankad hemvändare har varit på tapeten. Det har, mina damer och herrar, varit fullständigt dött.
Och samtidigt har våra rivaler runt omkring värvat så det stått härliga till. Nåja, riktigt på det viset har det väl inte varit, men det är precis så det har känts.
Och så har den där helt oberäkneliga oron börjat cirkulera i kroppen: räcker vi till? Det är ju för fanken samma gubbar som förra året? Samma trötta, slitna och oinspirerade gäng… (Ja, förutom Skoog då, förstås, som är på hugget!)
Och så går man där och grubblar och känner vissa farhågor inför säsongen 2006. Och i detta eländiga tillstånd får man till råga på allt på tafsen av andra mycket mer positiva fans som ser mycket ljusare på framtiden. Sådana glada fans som säger saker i stil med ”Vi är Malmö FF” eller ”Vi ger oss aldrig” eller ”Vi är på väg in i en ny framgångsrik era” etc.
Ja, så illa är det. Man får inte ens grubbla ifred längre utan att bli trakasserad av dessa entusiastiska gladsupportrar som slänger en massa floskler i huvudet på en – slitna, trötta floskler.
Men visst, de låter ju bra. De låter ju precis så som alla förväntar sig. Och upprepar man de tillräckligt ofta så blir de ju sanningar till sist. Dessa floskler.
Men faktum kvarstår – det har varit en lååång höst och vinter på spelarfronten. Inget kul har hänt direkt. Och sen, när det plötsligt rasslar till, så handlar det istället om spelare som är på väg bort från klubben. Givetvis. Vad annat var att vänta? Och då är det dessutom inte vilka spelare som helst. Vi snackar Elanga och Höiland – två av våra mest framträdande spelare under guldåret 2004, och kanske två av allsvenskans bästa ytterbackar. Nu sticker den ene till Tyskland för spel med ett bottenlag i Bundesliga (för att han behöver nya sportsliga utmaningar, vilket är ok), och den andre tar tåget över Sundet för spel i Brøndbys gula dress (för att tjäna lite sköna kulor, vilket också är ok). Men ändå har jag svårt för att känna någon glädje å deras vägnar. Inte Höiland, tänker jag. Du behövs ju här hos oss! Och Elanga! Vår egen lille spillevink! Så kan du väl ändå inte göra!
Ja, det finns alltid anledning till att bekymra sig. Men, va fan… Gå här och grubbla… Det leder ingen vart. Hur kul är det… Och dessutom känns det trist att inleda det nya året på det här sättet. Bättre att vara optimist. Och se framåt. Och tänka lite positivt. Typ: ”Vi är på väg in i en ny framgångsrik era.”
För det är väl så det är?
