Måndag morgon (nåja)…
…och ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.
Efter lördagens sjöslag med Real Himmelriket i Kombihallen och efterföljande baluns var det tänkt att söndagen skulle gå i skrivandets tecken. Jag hade redan bestämt att jag skulle spinna vidare kring Roland Anderssons omdiskuterade citat från förra veckan. Det där, ni vet: ”Om kvinnorna vill se på fotboll kan de göra det på tv.”
Säga vad man vill om Andersson, tänkte jag när debatten pågick som mest, men att utmåla honom som en slags kvinnoföraktande mörkerman är helt uppåt väggarna. Och dessutom med sådan harm, att till och med en representant i riksdagens utrikesutskott menade att ”matchen bör naturligtvis ställas in.”
Eventuella hänsynstaganden till den saudiska kulturen och traditionen avfärdade samma person som ”skitsnack”. Hennes motivering löd: ”I så fall urskuldar Svenska fotbollförbundet ett förtryck av kvinnors mänskliga rättigheter. Nu har vi nått vägs ände. När kvinnor inte ens får sitta på läktaren kan vi inte delta. Det handlar inte om kultur och sedvänjor utan om ett grovt förtryck som vi legitimerar om Sverige ställer upp i matchen.” Det var ord och inga visor det, tänkte jag.
När sedan en tidningskrönikör sådär lite von oben tillrättavisar Andersson och skriver att ”man behöver inte applådera förtryck”, så var det alldeles tydligt att hela debatten skenat iväg och urartat för länge sedan. Plötslig framstod Andersson inte bara som den som försvarade kvinnoförtryck, utan det var dessutom på grund av honom som detta förtryck existerade. Inte undra på att Andersson blev putt och någon dag senare inledde sin tillfälliga mediebojkott.
Nåväl, det var mitt ämne för dagens ”Måndag morgon”. Men min son ville annorlunda, och någon gång på natten mellan lördagen och söndagen kom han nerkrypande med rinnande näsa och tårar i ögonen: ”Jag har ont i öronen, pappa.” Så där låg vi och snurrade i sängen resten av natten. Och hela söndagen kan bäst beskrivas med ord som nässpray, panodil (mot febern), näsdukar, snor & tårar, varma drycker, bokläsning, lägga pussel, klipp & klistra, varma bad, nässpray igen, panodil (mot febern), näsdukar, ännu mer tårar etc. etc.
Jag gjorde dock ett försök under tidiga kvällen och satte mig framför datorn med den lille i famnen och ett par serietidningar inom räckhåll. Men det är svårt när man sitter där och brottas med formuleringarna när sonen plötsligt nyser så hela bildskärmen blir blöt och prickig. Eller ställer frågor som: ”När skall vi köpa ett par superskor till mig, pappa? Såna av skinn så man kan klättra på väggar och studsa som en studsboll?” Eller som själv vill skriva på datorn, och då inte bara ett par ord eller meningar, utan ett helt brev till kompisen Karl. Eller som vill berätta om sin plan hur vi skall fånga en björn genom att locka den med blåbär och glass. Osv. osv.
Då går det inte att skriva krönikor som handlar om Roland Andersson. Då går det inte att göra något alls. Mer än att ta hand om den lille, och istället träna med pilbågen så vi kan försvara oss ifall den där björnen blir arg när vi fångar den.
Nej, vissa dagar blir inte som man tänkt sig. De blir något annat istället. Och ibland också något mycket bättre, trots ont i öronen och rinnande näsor.
Och dessutom klarar sig nog assisterande förbundskaptenen utan min hjälp.
