Sunderland - Southampton0 - 1
Oavgjort igen
”Det syns på honom att han vill. Gud vet att han vill. Men ändå går det käpprätt åt helvete. Han tar sig för huvudet och sjunker ihop på banan. Vad gör jag för fel, ser han ut att tänka. Varför går det inte?”
Den regntunga himlen över Malmö lättade något timmen före avspark. Himmelsblå strimmor lyste plötsligt igenom, och hur befängt det än kan verka försökte jag se en slags symbolik i detta. Idag kommer det att ske, tänkte jag som ett naivt barn. Idag kommer MFF att visa att årets inledning på Allsvenskan varit ett misstag. Idag kommer MFF att visa att det åter finns skäl att tro på bättre fortsättning.
Domaren blåser till spel och fortfarande står jag och drömmer. Men efter blott fyra minuter blir jag skoningslöst påmind om att drömmar är en sak, verkligheten en annan. Hans Mattisson sjabblar och trillar runt med bollen på mittfältet, vilket leder till att ÖIS kan komma fram i ett kvickt kontrangrepp. Snabbt och effektivt utnyttjar Örgryte situationen, och spelar sig till ett läge som gör det möjligt för en behärskad Alfonso Alves att stöta in 1-0 bakom en chanslös Mattias Asper.
Matchen har i det här läget knappast någon karaktär, och även efter målet fortsätter båda lagen att prestera en trevande och avvaktande fotboll. Bollen far mest omkring lite på måfå, och det är svårt att se någon struktur i spelet hos något av lagen.
MFF får ett par fasta situationer där bland annat Olof Persson träder fram. Men de bollar han får till är varken inlägg eller skott, och leder till absolut ingenting. Så här fortsätter det fram till 25:e minuten då Yngvesson plötsligt kommer åt en boll efter en misslyckad bakåtpassning av Valter Tomaz Jr inne i Örgrytes straffområde. 1-1 är ett faktum. Snöpligt? Jovisst! Men vi kan jubla på läktaren och det känns ju fint.
Efter målet lyfter sig MFF ett snäpp eller två, och skaffar sig ett klart grepp kring matchen. Laget flyttar fram sina positioner, och tvingar Örgryte att backa tillbaka. Någon gång sticker förvisso ÖIS upp i en kontring, men i huvudsak får de koncentrera sig på sitt försvarsspel. Noterbart är att den press Malmö FF har i det här läget av matchen egentligen inte följer på grund av gott spel. Snarare verkar det som om laget lyfter sig på ett moraliskt plan, dvs. de bestämmer sig för att kämpa och inte ge efter. Det är alltså inget skönspel som presteras. Istället handlar det om vilja, och det räcker i det här fallet till för att MFF skall behärska spelet resten av halvleken. En halvlek som förövrigt måste vara den sämsta Hans Mattisson gjort på mycket, mycket lång tid. I stort sett varenda passning gick fel, och i det defensiva spelet tycktes han förvirrad och seg.
MFF:s spelövertag fortsätter i andra halvlek, och redan efter omkring sex minuter hamnar Yngvesson i ett friläge. Nu sitter den, hinner jag tänka. Nu jävlar! Äntligen! Men istället bommar han och en märklig oro börjar kittla mig.
MFF fortsätter att skapa chanser, och spelar från och till ett riktigt bra spel. I synnerhet utmärker sig Elanga och Höiland, men (för att använda en gammal floskel) bollen studsar inte MFF:s väg. Efter en dryg halvtimme får Yngvesson ett nytt friläge, men även denna gång hamnar bollen utanför målramen. Någon minut senare är det dags igen. Ett inlägg från höger hamnar hos Yngvesson, och det syns på honom att han vill. Gud vet att vill. Men ändå går det käpprätt åt helvete. Han tar sig för huvudet och sjunker ihop på banan. Vad gör jag för fel, ser han ut att tänka. Varför går det inte?
Därefter rusar tiden fram. 1-1 står det på matchtavlan, och MFF spelar till sig ytterligare ett par chanser. Men när domaren blåser av ler samma siffror oss hånfullt i ansiktet. Den välbehövliga trepoängaren blev istället en enkel pinne, och det faktum att det återstår ytterligare sextio poäng att spela om känns inte speciellt trösterikt just nu.
Efter en match som den mot Örgryte är det svårt att känna något överhuvudtaget.
Till sist: en spelare som Jeffrey Aubynn förtjänar all respekt. Vilken elegans och vilken lätthet den mannen har i sitt spel.
