Än är det inte kört
"Det är förvisso många poäng upp till toppen, och inte blir det bättre av att det är två-tre lag som vi ska ta in på. Men att ge upp? Inte redan. Först kan väl lagen få spela om det."
Okey, ge er på mig och förnedra mig. Spotta på mig, flina åt mig, kasta gamla tomater i mitt ansikte. Jag får skylla mig själv som tänker skriva en krönika i positiv anda. Den riskerar att bli både patetisk och snyftig, men det bjuder jag på. Jag tänker blunda för det negativa och gå till excesser i optimism. Jag gör det för mitt lag, mig själv och er mina vänner och icke-vänner. Jag lägger mig på rygg och ger er min hals att bita i. Ta för er och hugg, men kom ihåg i slutet av säsongen var ni läste det först.
Om inte kolsvart, så nattsvart med enstaka strålar från månen genom persiennerna. Så har tongångarna varit den senaste tiden, och efter matchen mot Örgryte har de mörka trudelutterna bara eskalerat. Som väl alla vet är MFF nio poäng efter Djurgården och åtta efter Hammarby. Medan det bara är en poäng ner till nedflyttning.
Och som ett brev på posten har media stämplat laget som årets fiasko.
Och som ett brev på posten har rätt många supportrar redan gett upp kampen om guldet.
Och, naturligtvis, som ett brev på posten har vissa supportrar börjat gny som värsta sortens mutterbumsers att detta går spikrakt åt helvete om vi inte gör oss av med Tom Prahl.
Minnet är kort. Redan är förra årets säsong glömd, redan är hela Tom Prahls tränarhistoria inte annat än just historia. Och som ett e-brev på internet går det jävligt fort.
Man kan säga att Tom Prahl för första gången i sin karriär är i en klubb som inte bara kräver topplaceringar, man kräver guld. Kan han inte klara av trycket? Jo, det tror jag. Ingen fara. Tom Prahl vet vad han gör, han är konsekvent och gör inte alltför stora ändringar i laget trots motgångar och skador som ställer till det för honom. Vi börjar nu se förbättringar i spelet som kommer sig av att spelarna vet att de har hans förtroende. De vet var de ska spela på planen, trots att de inför säsongsstarten nog inte trodde de skulle få spela så mycket överhuvudtaget. Med obehag minns jag Mikael Andersson. Under hans tid var det svårare att ta ut en startelva i motgång än att pricka in 14 rätt på tipset. Så lugn, Tom är vår tränare och han vet vad han gör. Och snart kommer de skadade spelarna åter.
Man kan säga att vi inte gör några mål. Ja, nästan inga mål. Men chanser skapas. Fler för varje match. Och så länge det skapas chanser så kommer målen förr eller senare. Som nån skrev på forumet, Tom Prahls lag har alltid gjort många mål. Det kommer. Spelarna väntar kanske på Ijeh, precis som vi supportrar gör, med tanke på att det förra året räckte med en snedspark uppåt planen för att vår svarte Gudsman skulle göra mål. Och visserligen märktes det att Ijeh saknades i matchen mot ÖIS, men vi har andra målskyttar. Inga av samma klass, men skapas det lika många chanser i fortsättningen som det gjordes i tisdags så kommer det att bli svårt att låta bli att göra mål.
Man kan säga att guldet redan är bortspelat. Kanske, kanske inte. Det är förvisso många poäng upp till toppen, och inte blir det bättre av att det är två-tre lag som vi ska ta in på. Men att ge upp? Inte redan. Först kan väl lagen få spela om det.
Det är så mycket positivt kvar. Det är 20 omgångar som ska avklaras och avnjutas och oroas över. Även om det är en Kalle Anka-turnering, så är vi ändå kvar i svenska cupen. Till (sen-)sommaren börjar kvalet till UEFA-cupen. Det är snart sommar och man kan gå på matcher iklädd endast shorts och matchtröja, och halsduken behöver man inte längre för att värma sin iskalla kropp. Publiken fortsätter att strömma till Malmö Stadion och många åker med på bortaresorna. Medlemsantalet i MFF växer.
Direkt efter matchen mot Örgryte hade jag gett upp. Det kändes som om Ijehs Gud övergett oss för att vi låtit honom skada sig på svinkalla fotbollsplaner. Men så gick det några timmar, och jag kände ändå att jag kunde se an på framtiden med viss tillförsikt. Jag tycker det ska bli fantastiskt roligt att åka ner till Malmö på söndag och se mitt lag spela mot Enköping. Fint väder, bra spel, många himmelsblå mål, seger, stor och högljudd publik, Djurgården förlorar oväntat hemma mot Sundsvall och så är det bara sex poäng upp till toppen.
Jag tror inte spelarna har gett upp. Tom Prahl har inte gett upp. Det vore ju fan om vi skulle ge upp då.