Från tredje våningen: En smak av fotboll
Jonas Svensson bläddrar i Buffé, och bjuder på en oregerlig ström av mat, smak & boll.
There where some chickens revolving on spits in the window and a passing United fan calmly reached through the queue of customers selected a bird, dashed the fat from it and departed munching. The crowd cheered.
(Frank Clegg, Soccer thug)
Som nybliven innehavare av ICA-kort sitter jag i vårsolen på tredje våningen och fördjupar mig i medlemstidningen Buffé, som behagar dimpa ner i brevlådan med jämna mellanrum. Denna och Fredrik Ekelunds Sambafotboll är för tillfället två stora källor till njutning. Domingos da Guia och Taleggiosnittar, Garrincha och Bulgursallad, Botafogo och Plommontomater, Copacabana och Laxpastrami… Skallen är plötsligt ett enda suddigt hopkok av ljuva ord kring fotboll och mat. Ett tema så gott som något, så kastar mig genast över det med avstamp i en gräsplan i utkanterna av 80-talets Kalmar…
Som pojklagspelare var jag förpassad till högerbacken, men en eller annan offensiv raid vågade jag mig också på ibland. Vid dessa unika tillfällen ställdes jag mot backkollegor i motsatta laget, och fick en fingervisning om vad det faktiskt innebär att vistas på offensiv planhalva. Med farten uppe och nästan framme vid straffområdet, tvingades jag titta ner på mina 45:or för att se var jag hade boll och fötter. I ögonvrån kunde jag ana ett hyreshus med armar och ben, sen small det. ”Smaka på den!” väste hyreshuset i mungipan, och jag samlade ihop mina utspridda kroppsdelar. Jodå, den smaksensationen minns jag hur tydligt som helst; gräs, jord och en järnrik ton av blod i munnen. Med tanke på de kapningar jag själv delade ut genom åren, ligger väl också uttrycket ”att smaka sin egen medicin” nära till hands.
Fotboll är en känsloladdad sport och den engagerar alla våra sinnen, i synnerhet när det handlar om Malmö FF. Men förhållandet mellan fotboll och smaksinnet är kanske inte det första man kommer att tänka på. Vi äter ju knappast fotbollar – eller? När jag var nere i kvartersbutiken häromkvällen fann jag faktiskt att det finns såväl tuggummi som salt godis i form av små fotbollar, och de klassiska chokladbollarna i Delicatos plastiga plastpack förstås. Rättrogna gottegrisar stoppar förstås inte i sig annat än MFF Supports kakor med glasyr och klubbemblem. Dessutom har jag tappat räkningen på alla godis-, chips- och dryckesproducenter som nu kör stenhårt med olika slags tävlingar inför fotbolls-VM; skriv en slogan om Helsingborg och laxermedel, eller samla-ditt-och-datt och vinn en klapphatt med burkhållare. Naturligtvis inte alls förvånande, de kommersiella krafterna dras till fotbollens upplysta veranda likt silverfiskar till redaktör Möllers badrum. Ett av de företag som ofta intar en framskjuten roll på denna scen är Coca-cola, och en av deras många slogans lyder: ”Eat football, Sleep football, Drink Coca-Cola”. Att man kan äta fotbollar har jag ju redan konstaterat, och inte sällan drömmer jag också om fotboll, men att dricka Coca-cola, där går tamejfan gränsen…
De mer seriösa parallellerna mellan fotboll och smak återfinns annars i kosthållningen. Alla idrottare på elitnivå känner till vikten av att äta rätt. Inte minst vår käre Hasse Mattisson har ju på senare tid gett oss levande beskrivningar av dignande fruktfat på Thanda Main Lodge, och informerat om tyngden i en Pasta Originale på Kulan. Han skvallrar även om Alf Westerbergs sug efter stora kvantiteter lösgodis, vilket tyder på en medveten kosthållning också i tränarstaben. Och så finns ju förstås det där mytomspunna smeknamnet Glass-Glenn. Något högre upp i hierarkin bör Hasse Borgs kärleksfulla inställning till mat och fotboll nämnas, då han på Heleneholm senast sågs trycka sina fikakuponger ömt mot bröstkorgen likt en scen ur Karl Bertil Johnssons julafton. I övrigt lutar jag mig mot poeten Bengt ”Cidden” Andersson, som i dikten Styrka sammanfattar hela kontenetan av fotboll och kost:
Äta knäckebröd
havregrynsgröt
att tåla
motgångar och nederlag
blir man stark av.
Vi i Läckeby GoiF
är jävligt starka.
Huruvida supportrarnas kostvanor är lika sunda är ytterst tveksamt, men när det råder stiltje på fotbollsfronten kan forumet på Himmelriket ofta bli en orgie i recept, krogtips och favoriträtter. Framför allt om Sven Liljegren Sr är inloggad, med den ena handen på tangentbordet och den andra anrättande falukorv på luculliskt vis. Sansade diskussioner om hur man tillagar broccoligratäng kan varvas med hetsiga inlägg om vilken slags whisky/whiskey som rullar bäst på tungan. Och naturligtvis får Mat-Tina en eller annan verbal känga mellan varven. Definitiva sanningar är det förstås aldrig tal om. Smaken är ju som baken, även om basen till varje framgångsrik måltid alltid är himmelsblå. Och skulle inte forumets matkonnonsörer hålla måttet, kan man alltid söka sig till Kroons Kalorijakt och få mer djupgående insikter om bänkavälling och julmatens perversioner.
Liksom alla våra andra sinnen har smaken en förmåga att framkalla associationer och starka minnen. Jag kan t.ex. inte dricka en Loranga och äta en kokt med bröd, utan att erinra mig de gånger jag gick på fotboll med farsan i yngre år. Det var då en central del av besöken på Fredriksskans att köa en evighet i halvtid för att få sin belöning i denna smakkombination. Efter det kunde man med nya krafter springa omkring i dunklet under träläktarna på jakt efter tappade småpengar, pantflaskor eller kanske nåt solkigt exemplar av tidningen Piff. De där fotbollskorvarna smakar av lycklig och oförstörd barndom, ett tungt stekos som sipprar upp genom åren och påminner oss om hur enkelt allt kunde vara innan fotbollen blev en fråga om liv och död – eller mer än så. Var Stadions kalla varma korvar och sönderstekta hamburgare hör hemma i detta resonemang avböjer jag att kommentera.
Efter denna energikrävande temakrönika återstår bara att sätta på den knastriga 33-varvaren Bakverk 80, och lyfta fram skivnålen till Travolta kids ”Tunnbrödrulle”. Imorgon klockan fem käkar vi upp Kristianstads FF. Smakig spis!
