En ledig dag...
"Det enda som finns att irriteras över är varför det ska envisas att spelas musik när klacken sjunger och tackar spelarna efter matchens slut".
Ledig dag och jag har gjort färre knop än en sån där restaurantbåt man ser i en del städer. Efter mycket jobb den senaste tiden är det skönt och avkopplande att göra nästintill ingenting, men samtidigt ger det en alldeles för mycket tid att tänka på framtiden, den himmelsblå framtiden. Jag vill tro att vändningen kom senast mot Enköping, även om det inte var en riktig värdemätare kanske. Vi ställs på hårdare prov på måndag mot AIK.
Vet inte hur det är med er, men själv kan jag inte avsluta en bok när jag väl påbörjat den. Idiotiskt med tanke på hur många timmar, dagar, det går av ens liv till absolut ingen nytta. Har för några timmar sen läst ut den antagligen sämsta bok jag nånsin haft oturen att öppna. Gör min samhällsplikt och utfärdar härmed en varning för den: ”Den tionde domaren” av en amerikan som heter Brad Meltzer. Har ni läst den? Då vet ni vad jag snackar om. Har ni inte läst den, håll er då undan från den som vore den en trojansk häst. Trots allt, det goda med att läsa sunkiga böcker som denna är att ögonen läser texten men tankarna kan sticka iväg på semester. Till MFF-land. Varför inte till i söndags?
Enköping må vara det sämsta allsvenska lag jag sett MFF möta. Visserligen i konkurrens med IFK Göteborg borta förra året, men ändå i en helt egen division. Fast vem bryr sig. Det blev 4-0 och glädjen efteråt var inte mindre än om motståndet hetat Djurgården eller Elfsborg, för att ta några exempel. Det är det som är så skönt med segrar efter en viss tid i mörker, det spelar ingen roll vilka vi möter. Varje mål är ett jubel och fyra mål är en tornado och Malmö FF är världens bästa lag. Åtminstone Sveriges bästa lag, just då och där.
Just då och där är det omöjligt att se hur nåt lag ska kunna besegra vårt lag. Skoog gör två mål. Erik Johansson låtsas han är på dagis och njuter av att leka med sina stackars motståndare. Höiland är en än så länge fantastisk värvning. Och så kan man hålla på att rabbla spelare. Det var Enköping då, och det är AIK nästa gång and I don´t give a shit. Vi känns osårbara. En underbar känsla. Men ändå, ÄNDÅ, oron smyger sig snart på…
När Stadion lämnas är ens kropp och själ i rus och det enda som finns att irriteras över är varför det ska envisas att spelas musik när klacken sjunger och tackar spelarna efter matchens slut. Och varför köerna till korv, öl och kaffe är milslånga i pausen så man alltid missar några minuter av andra halvlek.
Ledig dag, som sagt. Läst ut en bok (som sagt). Sett en film på video (”Rushmore” av Wes Anderson). Varit inne och läst på olika forum och hemsidor. Passade också på att tvätta matchtröjan med Gudmundson på ryggen. Den hänger så vackert ute i trädgården och torkar och jag sitter här vid datorn och kollar så ingen snor den. Käkat korv och bröd till lunch. Tänker på Enköpingsmatchen (som sagt). Och längtar till nästa match. Skulle vara intressant att räkna ut hur många timmar vaken tid som går åt att titta på den allsvenska tabellen, diskutera fotboll och tänka Malmö FF. Skulle kanske inte alls vara intressant, när jag tänker närmare på det. Skrämmande är nog rätt terminologi.
Skrev nån gång att jag ibland önskar att jag hade blivit fågelskådare i stället för fotbollsåskådare. Då hade jag säkerligen varit ute i naturen en sån här dag, med en kikare runt halsen, kaffekorg i bilen och en hälsosam rodnad i ansiktet efter en stor dos frisk luft.
I stället sitter jag inne framför en dator med gammalt kaffe i en ful mugg bredvid mig och Vietnam-brännan sen länge försvunnen. Som ornitolog hade jag aldrig behövt vara nervös för att domaren ska råka blinka just som Skoog fälls i straffområdet i 91 minuten. Som ornitolog hade jag inte suttit och funderat på att det är fem dagar kvar till nästa fågelhelvete ska visa sig.
Fast å andra sidan hade jag ju inte kunnat ställa mig upp och vråla ut min glädje vid åsynen av en ovanlig och ovanligt storfotad sparv, så som jag kan göra, och gör, efter ett vackert eller aningen mindre vackert mål av MFF. Och den glädjen gör det värt att stå ut med långa resor, dyra bensinpengar, oro fem dagar innan match, brist på frisk luft och inte kunna namnet på mer än en handfull fåglar.