Kroons Kalorijakt (del 8) – Enough is enough
Det är min själ ingen lättnad att försäsongens matcher äntligen har satt igång. "Lika lycklig som man var efter första veckans ystra träningar och hyfsade match mot FC Nordsjälland, lika villrådig och orolig är man nu efter att ha sett ett par fullständigt intetsägande plattmatcher mot uselt motstånd. Kan man aldrig få koppla av?"
I veckan tvingades vi svälja att Micke Möllers beska droppar hade sinat och nu tackar även Kroons Kalorijakt för sig. Man kan skylla på vintern, karaktären, ledan eller Tom Prahl men jag har inte lyckats gå ner ett gram sedan nyår (i och för sig inte upp heller) så nu går både min kropp och min kaloriföljetong på tomgång.
Visst, man kan på tränarvis säga att ”Det är inte nu jag skall vara smal utan på Sandhammaren efter midsommar”, eller ”Allting går enligt plan, det ser jättebra ut, om någon månad släpper jag iväg kilona snabbt och rappt” eller varför inte ”Jag försöker hitta ett tema varje vecka, idag blev det att undvika béarnaisesås för att i stället tokäta chips”, men det känns inte ärligt vare sig mot mig själv eller mot någon annan.
Det är min själ ingen lättnad att försäsongens matcher äntligen har satt igång. Lika lycklig som man var efter första veckans ystra träningar och hyfsade match mot FC Nordsjälland, lika villrådig och orolig är man nu efter att ha sett ett par fullständigt intetsägande plattmatcher mot uselt motstånd. Kan man aldrig få koppla av?
Vad gör man för att trösta sig då ? Tja, man jobbar övertid, äter för mycket och provar lite för mycket whisky.
Man hade kunnat önska sig en skön uppslutning av vänner bland sina ”fellow MFF-supporters”, men efter en titt på forumet inser man det komiska i den tanken.
Elakheterna som kastas mellan skribenterna hämtas ur en aldrig sinande brunn innehållandes magsyra, bitterhet och hån. Tröst och sammanhållning ? Jo, tjena.
Som barn älskade jag Asterix och mitt favoritalbum var Asterix och Tvedräkten. Storyn går ut på att Julius Caesar skall så split i den ståndaktiga galliska byn med hjälp av en listig liten uppviglare vid namn Semper Batallius. Överallt där Batallius sprider sina små försåtliga kommentarer bryter grälen ut och jag kan nästan slå vad om att denne usling de senaste månaderna har tagit ett nick på Himmelriket. Hur är det annars möjligt att supportrar till samma lag lyckas vara så oense om precis allt.
Nu går debattens vågor höga när det gäller Jari Litmanen. Himmelriket har lagt ut en rätt skarp markering på förstasidan med omröstningen gällande kommande finska åkommor.
Vissa blir oerhört upprörda och ser inte det roliga i att håna en MFF-spelare medan vissa ser det som en skändning av MFF-skölden att uppbära lön från föreningen men endast spela match för Finland. Prova att se det från båda sidor någon gång, kära vänner. Var inte så förbannat endimensionella hela tiden. Visst, Jari skulle säkert tycka att det ser tråkigt ut med en sån här omröstning på en MFF-site, men samtidigt börjar det väl bli dags att förstå att Finlands Sak INTE är vår. En annan ganska intressant teori lanserades på forumet igår: Jari har en mörklagd överenskommelse med MFF att han inte skall spela konstgräsmatcher för att slippa just de onödiga skador han nu påstås ha. Intrigen tätnar.
Skulle sistnämnda teori visa sig stämma har Cirkus MFF visat upp ännu ett fantastiskt pajasnummer. Varför inte köra med öppna kort om man nu vill bespara vår superstjärna såväl skador som spott och spe från frustrerade supportrar. Nåja, vi får väl aldrig veta.
Nu har man väl bundit ris till egen rygg efter att ens antytt att utomordentligt genomförträfflige Madsens superproffsiga förening skulle syssla med sådana här glytterier och jag får väl ställa in mig på att bli kapad av en och annan arg forumskribent.
Det är liksom så det ser ut för det mesta. Är man lite positiv som när man beskriver Anders Anderssons förvandling från svullen turist till trimmad mittfältsdynamo skrockar någon överlägset och antyder att man är en naiv drömmare. Om man däremot kritiserar ledningen eller varför inte just Jari Litmanen kan man räkna med att bli uppläxad som vore man en UD-tjänsteman ställd till svars framför Miljöpartiets barnsvettigt upphetsade grötmyndighetsminister Gustaf Fridolin. Det är min själ inte lätt att vara nyanserad. Antingen är allt skit eller är allt Himmelsblått egentligen Rosenrött.
Man skulle kanske gjort som en av mina bästa vänner, tillika MFF-supporter och årskortsinnehavare på Norra. Han stack till Sudan för att jobba som hjälparbetare i den av strider och folkmord plågade Darfur-provinsen. ”Tack och hej, nu gör jag mänskligheten en tjänst i stället för att gräla på mina medsupportrar om varenda liten sak som rör MFF.”
Det skulle dessutom satt fart på den havererade bantningen. Gröt tre gånger om dagen, ingen sprit och på sin höjd lite grillad get när det är fest, det hade varit en ypperlig kur för den Kroonska kaggen.
Men nej, hur skulle jag kunna undvara en premiär på ett förhoppningsvis soligt Stadion, hur skulle jag klara mig ute i bushen utan internet där man kan skratta och gråta åt alla härliga svängningar i MFF-supporterns manodepressiva vardag och hur skulle jag kunna missa att få mina drömmar förverkligade och mina farhågor upplösta i intet.
För det kan ju faktiskt hända att Åkebys floskler som jag travesterade tidigt i krönikan faktiskt stämmer, det kan dessutom hända att Jari visar sig hålla och det kan min själ till och med vara så att de som underpresterade förra året höjer sig rejält. Då vill man väl för fan ente sidda i nån jävla hodda po Savannen !
Nej, jag nöjer mig med att åka på skidsemester nästa vecka, lämna ett par av MFF:s hopplösa försäsongsmatcher åt sitt öde och komma hem till ett vårlikt Skåne full av nya perspektiv och förhoppningar. Det känns lagom farligt. Jag menar, blir man för positiv kan man ju alltid titta in på forumet.
Min Fader HIF:aren gav mig just ett handtag när det gällde kalorijakten. Precis som jag satt här och skrev kom han förbi i ett ärende. Vi hade, Min Fader HIF:aren och jag, tillsammans gjort ett uppdrag för en italiensk kund och när Min Fader HIF:aren träffade vår kund efter utfört uppdrag fick han även en presentpåse med två buteljer Spumante och ett kilo Parmiggiano Reggiano. Detta behöll den rödblå gamle galten utan att dela med sig till sin trånande stackars son. Må gubben sova dåligt, det sista jag sade till honom var: ”Ett gott samvete är bästa huvudkudden.” Men vad hjälper sådana visdomsord mot Helsingborgsk girighet ?
Ni ser, alltför mycket av mina tankar rör sig runt mat och dryck, vintern håller oss i ett järngrepp och försäsongstristessen kan snart förväxlas med depressionen. Hur skall jag med bibehållen självaktning kunna låtsas som om jag fortfarande har en framgångsrik plan för min viktnedgång ?
Nä, jag ignorerar vintern, snedsparkarna och grälandet några veckor till och njuter lite av livets goda till dess att våren infinner sig med värme och allsvensk premiär.
Då blir det åka av. På plan för MFF och i löpspåret för Kroon.
När det gäller kalorijakten i skrift gäller dock tills vidare att ”enough is enough”.
Snart finns det roligare saker att skriva - och läsa om.
Var rädda om varandra mina små blå pågar och töser.
