Magnus om Olof
"Hans karriär hade gått i stå och jag grät inte en tår över honom. Inte heller tvivlade jag över det riktiga i att inte förlänga hans kontrakt."
Tom Prahl vet sannerligen hur man skrämmer upp sin publik. ”Olof på mitten, har funderat i de banorna” eller hur det var han uttryckte sig. Inget fel på Olof, inget fel på mittfältet, men Olof+mittfält=osant. Det är en lika misslyckad kombination som grädde och fläskfilé, Arafat och Sharon eller undertecknad och IFK Göteborg, för att ta några exempel.
Jag ska villigt erkänna att jag har tvivlat. O, jag har tvivlat! Olof var en lysande talang som numera har rotat sig hos oss likt ett vackert ogräs man inte vill bli av med. Han kom från Oxie 1995 och debuterade två år senare i MFF. Jag ser honom dagligen. MFF anno 1997 hänger bredvid mig vid datorn här hemma. På den tiden hade han huvudet fullt av hår och han ser, tja han ser ut som de 19 år han faktiskt var. Hans omgivning då var Kindvall, Yksel, Daniel, Thylander, Fedel förstås, Jörgen Ohlsson förstås, Mattisson förstås, Dejan... Den lille favoriten med vantarna finns där också, Brune Tavell.
Då tvivlade jag inte. Olof var vår nästa landslagsman, vårt nästa proffs. Han gjorde åtta matcher i allsvenskan det året. Som mittback. Sedermera blev han också både landslagsman (en träningsmatch mot Finland 2001, som mittback!) och proffs (som mittback!).
Jag tror det var Mikael Andersson som först testade Olof som mittfältare. Det skedde det året vi helst glömmer och förtränger, men jag tror nånstans där, just där när han lämnade backplatsen och klev upp tiotalet meter och träffade sin skinnskallekamrat Peter Sörensen, som Olof började ta ett stort kliv bakåt i sin formkurva och karriär, som det tog några år att rätta till. MFF vann många matcher det året med de bägge kraftfulla men långsamma herrarna på mittfältet, men det var ju inte direkt världens bästa motstånd MFF ställdes mot. Det var en ren orgie i 1-0 matcher, men vi klarade superettan på ett år så ingen större skada skedd. Men att Olof Persson inte är en man för mittfältet bevisades den säsongen. Det gick, som sagt, långsamt, och det var destruktivt över hela linjen. Jag började tvivla.
År 2001 kom Daniel Majstorovic till oss och Olof Persson försvann från ljuset. Han utsågs visserligen till lagkapten, men det syntes tydligt vem av de bägge mittbackarna som bar härförarens signum och det var inte Olof. Han var tungrumpad, såg seg och ointresserad ut och antagligen trodde han att han var så självskriven i laget att han inte behövde göra nåt extra för att platsa i laget. Och när hans kontrakt gick ut var det nog inte många av oss som sörjde att han försvann till Österrike och Tirol. Hans karriär hade gått i stå och jag grät inte en tår över honom. Inte heller tvivlade jag över det riktiga i att inte förlänga hans kontrakt.
Så, ett drygt halvår senare var han tillbaka. Det sades att han tackat nej till Helsingborg och högre lön för att få spela i MFF igen. Det är så hjältar föds. Vet inte om det är sant, bryr mig inte. Bara det att det kan stämma gör att han nu står och knackar på dörren in dit där de stora i MFF:s historia håller till. Och det tog inte heller lång tid för honom att återta sin mittbacksplats i laget. Och som han gjorde det. Olof och Daniel blev snabbt ett gediget mittbackspar, ett av de bästa vi haft på många år.
Det ser ju så bra ut. Daniel+Olof=sant. Det tycker vi alla. Jussi må vara hur bra som helst, men Daniel+Olof är ett vackert (nåja...) par på planen. När man ser dessa bägge tuffa män tillsammans dominera och krossa motståndare och vinna så många närkamper och avstyra mål, då blir man som supporter lycklig. Olof har blivit lagets kanske bästa spelare i år, det gör ont att möta honom och han tar för sig som han borde gjort också när han var lagkapten. Det vill säga, när han spelar mittback.
Som mittfältare är han alltjämt för långsam, för destruktiv och jag vet inte om det är så att Tom Prahl vill ha med honom i laget till varje pris och att denne tycker Jussi är värd att spela och att det är därför vår tränare skrämmer och hotar oss himmelsblå, som han gör i sin majsummering på mff.se.
Som mittfältare är han alltjämt för långsam, för destruktiv men jag vet att det inte borde spela nån roll vem som blir skadad på mittfältet; Olof ska spela mittback.
O, jag har tvivlat. Det gör jag inte längre. Jag är idag övertygad om att om Olof fortsätter att spela lika bra i fortsättningen så kommer han att bli både landslagsman och proffs igen. Men som mittback. Snälla Tom, du testade, men det gick i sanningens namn inte så bra. Kan vi inte vara överens om att Olof är mittback? Sluta nu och skräm oss i fortsättningen.
Avslutningsvis bara. Om inte gräset är för långt och om inte San Marino är ett sånt där lag som spelar tråkigt och är en fara för fotbollen som Örebro SK är, så tror jag Sverige vinner rätt komfortabelt. Annars har säkert en viss allsvensk tränare en ny bortförklaring på lut… Trevlig pingst, eller vad man säger.
