MFF:are i exil - No 1.4
"Med svett drypandes nedför pannan och ett hjärta som slår på tok för fort rusar jag fram till datorn och går in på den israeliska websidan. Efter några klick med musen sprider sig ett lugn genom kroppen ..."
Låset krånglar som vanligt och adrenalinet börjar nå abnorma nivåer, men så funkar till slut den där nästan magiska ryck-sparka-vrid-kombinationen som jag lärt mig och dörren far upp med ett brak. Med svett drypandes nedför pannan och ett hjärta som slår på tok för fort rusar jag fram till datorn och går in på den israeliska websidan. Efter några klick med musen sprider sig ett lugn genom kroppen och jag kan äntligen ta de där andetagen som jag varit skyldig kroppen ett bra tag nu. Matchen har ännu inte börjat.
Mitt sätt att följa matcherna är något annorlunda än den gemene malmöitens.
Sicket lyxliv jag lever. Trots att jag befinner mig i en stad i östra Frankrike, med ett mist sagt plastigt fotbollsintresse är det inga problem för mig att följa mitt hjärtas lag. Vare sig det sker genom ovan nämnda israeliska webtjänst som sänder flertalet matcher med både bild och ljud – gratis, en liknande turkisk betaltjänst, radiosportens websändningar, direktrapportering på någon MFF-relaterad sida, eller om man har rejält med otur: via SVT:s text-tv. Allt tack vare Internet.
Annat var det när jag nyligen infunnit mig i denna gråa studentstad. Mitt blåa lag skulle precis till att spela returmatchen mot det där Schweiziska laget och eftersom CSN som vanligt hade krånglat med utbetalningarna var det uteslutet att åka till Bern. Istället försökte jag förgäves ordna ett annat sätt att följa denna otroligt viktiga match. En månad tidigare hade världen skådat bomberna på bussar och tunnelbanestationer i London vilket hade försatt det franska systemets terroristberedskap, le plan Vigipirate, på rött: den näst högsta säkerhetsnivån. Därmed infördes automatiskt en hel del begränsningar, varav en bestod i att jag inte längre kunde vistas på mitt universitet efter klockan 17; och därmed inte hade någon Internetanslutning överhuvudtaget till matchen med tanke på att samtliga Internetcaféer i stan stängde runt 18:00. En panikartad rundringning till restauranger och pubar bar heller ingen frukt.
Efter denna händelse dröjde det inte många dagar innan ett ADSL-modem var inhandlat och jag äntligen kunde färdas den virtuella vägen från oasen på Möllan, där otaliga malmöiter värmer sig före och efter match, via det vackert grönskande arvet från Baltiska utställningen ända fram till vår mäktiga borg som sett så många vinster, så många segrar. Självfallet bjuder det virtuella substitutet inte direkt på samma känsla, men det är i alla fall något.
Man kan fråga sig vad den egentliga skillnaden är mellan att följa sitt vackra lag från utlandet och att sitta i en liten by någonstans norr om Hallandsåsen och på samma sätt se matchen på Internet, följa radiosportens sändningar, eller kanske knappa in 377 med fjärrkontrollen stup i kvarten. Det är en stor skillnad kan jag berätta.
Insikten om denna skillnad nådde mig efter att jag hade spenderat några månader här i det som är känt som vinets och lättjans land, men kanske allra mest som strejkernas och bilbrännarnas dito; och då hade den stått där och bankat på mitt sinnes port ett bra tag, men jag hade liksom aldrig riktigt förnimt dess närvaro.
I Sverige bor jag visserligen i Linköping några år till, men när folk här i Frankrike frågar varifrån jag kommer blir svaret givetvis Malmö. Detta föranleder nästan oupphörligen samma reaktion: ”Ahhh Malmö, det känner jag såklart till – ni har ju ett riktigt bra fotbollslag”. Alltid likadant. Eller de gånger som diskussionen handlat om fotboll i allmänhet och personen i fråga har försökt räkna upp de svenska lag han känner till (utan att känna till undertecknads börd); resultatet blir mer eller mindre identiskt varenda gång. Rör det sig om en otroligt fotbollsintresserad person kanske han på sin höjd lyckas placera den gångna säsongens svenska mästare som ett lag härrörandes från huvudstaden; betydligt fler känner till Göteborg; men praktiskt taget samtliga känner till mitt lag. Vårt lag.
Men den händelse vars bultande ekade allra mest i mitt medvetande och som slutligen forcerade sinnets port utspelade sig på en fest jag hade i min franska lägenhet. Klockan var framåt tolvsnåret och diskussionerna hade precis börjat flyta in på fotbollsspåret då en storväxt tysk Mönchengladbach-supporter började berätta om sin allra största idol – Patrik Andersson. Det var alldeles underbart att skåda, detta enorma muskelpaket blev alldeles tårögd när han berättade hur högt han skattade der Kaiser, hans största idol någonsin – alla kategorier. Lite senare på kvällen började han prisa en annan av hans stora idoler – Martin Dahlin. Trots att han inte direkt hade särskilt mycket till övers för vår käre rödtåkk som också spelat i hans lag, höll han en lång utläggning om i vilken stor tacksamhetsskuld laget i hans hjärta låg till mitt kära lag och att han och hans vänner i Tyskland alltid höll koll på hur vårt lags skörd när det kom till Europacupspel.
Tidigare har jag hört folk tala om hur stort och välkänt mitt Malmö är utomlands. Jag har sjungit med i ”Ute i Europa…”. Jag har säkert skrivit ett eller annat raljerande inlägg i frågan på diverse forum. Precis som jag har gjort inför släkt och vänner som inte haft samma tur som jag och fått Malmös blå färg droppade i sina ögon av en ängel då de föddes, som Björn Ranelid så vackert skrev. Jag har tidigare gjort allt detta, men det var inte förrän detta sista kraftiga bultande som porten slutligen ställdes på vid gavel och jag fick äran att själv erfara mitt Malmös storhet.
Imorgon är det premiär, det har blivit dags att raka häcken och vi ska nu påbörja marschen tillbaka mot den absoluta toppen. Tillbaka mot den plats som motsvarar vårt rykte utomlands och som gör så att vi ytterliggare kan befästa vår storhet. För oss i exil innebär det ett tungt jobb med att finna ett sätta att följa matchen på – söka igenom diverse webtjänster i ett försök att finna någon som sänder matchen via Internet, söka igenom telefonkataloger i hopp om att påträffa en möjlighet att se matchen på lokal eller kanske förbereda sig på att få följa matchen via radiosporten eller text-tv.
Men hur det än blir så är jag i alla fall förbannat glad att den där ängelen dök upp då jag föddes och droppade den vackra himmelska färgen i mina ögon. För även om det innebär en del extra jobb när man befinner sig i exil så får man en mångfaldig belöning i det respektfyllda bemötande man upplever då man presenterar sig som MFF:are.
Jag är MFF:are, det finaste man kan vara – var man än befinner sig.