New Jersey - Florida1 - 5
Det blir guld
Det är kanske lite tramsigt att prata om guld direkt efter premiären, som dessutom slutade oavgjort. Men det sammanfattar på bästa sätt skillnaderna i känslor efter årets första match jämfört med 2005.
Många menar att det var efter Djurgården hemma vi tappade chansen på guldet. Jag lämnade premiären mot IFK med känslan att det var kört redan då. Det var så pinsamt tydligt att spelarna inte var beredda att ta fighten. Att man lät sig manglas på hemmaplan, mot ärkefienden, i premiären.
I år såg det helt annorlunda ut.
Fotboll bygger på att elva man i ett lag försöker transportera bollen till andra sidan och trycka in den i mål. För att göra uppgiften något svårare har det andra laget också elva spelare. Som försöker förhindra att det blir mål. Idag såg det exakt ut så. Det fanns ett lag på plan som anföll och ett lag som försvarade. Hela tiden. Som exempel kan man lyfta fram att i halvtid var det 15 personer som jobbade med att laga planen. 3 tog sig an Malmös sida, 2 fixade mittcirkeln och resterade 10 jobbade på Häckens planhalva.
Det finns massor med tråkiga anledningar att hålla på Häcken. Den förmodligen tråkigaste är laget. Nåja, Dixon visade återigen att han är värd exakt så mycket som Fhager vill ha för honom, och Hasse Berggren underströk hur illa det var att vi inte jagade honom istället för Berglund, när Skoog skadades. Annars var det enda roliga att man type-castat en Töfting look-alike som vänsterback.
Malmö körde över Häcken efter noter noggrant nedskrivna av Åkeby. Det fanns fart, kombinationer och en aldrig sinande ström inlägg från främst Ulrich Vinsentz, men också från Järdler mellan varven. Afonso var delaktig mest hela tiden trots placeringen till vänster och Bechs idoga löpande på det centrala mittfältet skapade ett tryck framför motståndarnas straffområde där det förr om åren var kliniskt befriat från Himmelsblått.
Kvitteringsmålet efter Häckens enda målchans (hörna i 6:e minuten) i första halvleken lät dock vänta på sig till en kvart in i andra halvlek. Frispark av Skoog, perfekt avslutning av Alves. Jag är helt övertygad om att ni som missade matchen kommer att kunna se det målet i repris många gånger. På plan, i match efter match. Skoog visade med eftertryck vad vi saknade i anfallsspelet förra året. Han var om inte bäst på plan, så en av de mer framträdande.
Men om det finns något som heter fingerspitzgefühl när det gäller byten, visade tyvärr Åkeby upp betonghälsfeeling när han tvingades byta ut den den skadade, men annars utmärkte, Safari. Bech flyttade ut på högerkanten, Yksel tog den offensiva centrala mittfältsplatsen och Anders Andersson kom in. Från ett fritt flytande anfallsspel blev det plötsligt omständligt, ineffektivt och trycket mot backlinjen upphörde till Lucic och Dixons stora glädje. Lärdomen måste vara att truppen inte är mogen för så stora omflyttningar under match än. Och att Bech är den solklare 10an så länge Litmanen envisas att inte spela.
När Jocke Nilsson så kom in istället för Yksel tog det sig dock igen och de sista 10 minuterna kändes det som att Malmö skulle bärga trepoängaren.
Nu gjorde vi inte det, och det är helt ok. Vi hade i varje fall 6 vassa chanser vilket gör att vårt enda mål var utdelning i underkant. Och hade man bara hunnit det där teoripasset om hur vi täcker spelare i straffområdet vid hörnor, så hade matchen slutat 1-0 istället.
Nej mina vänner, det här var en riktigt bra start.
Det enda som egentligen var att anmärka på var publiksiffran.
14 381 är den sämsta premiärsiffran sen återkomsten. Och det har inte ett skit med motståndet att göra. Hade jag varit ansvarig för MFF biljettförsäljning hade jag varit riktigt orolig. Kanske dags att prova saker som familjeläktare, medföljandebiljetter till årskortsinnehavare och andra tricks? Om inte det funkar får nog Hasse Borg släppa den där bomben till sommaren. Annars riskerar ett stadion för 24-28 000 framstå som ganska löjligt.
