MFF:are i exil - No 1.5
Invalider! Ni är invalider, allihop! Sa Tobias och åkte till Danmark för att aldrig mer komma tillbaka. Och framför en nedsläckt, melankoliskt svart tv-skärm förstod jag vad han menade. Och sedan, medan jag ensam, missbelåten och bitter begav mig hem genom en fortfarande alltför vinterkall huvudstad en kväll i början av april, anno 2006, var det allt jag kunde tänka. Invalider! Ni är invalider, allihop!
Låt mig förklara. Min nyvunna vurm för gossen som aldrig passar in någonstans ligger inte i att jag tycker han var coolt kaxig eller i att han tyckte sig vara förmer än MFF. Eller för att jag tycker att MFF består av invalider. Faktiskt ger jag fullständigt fan i Tobias nuförtiden. Hans person är helt ovidkommande. Han endast råkade formulera det jag kände så djupt, just då, så träffsäkert. Frustrationen.
Det är frustrationen jag menar. Den totala dövande frustrationen av att vara omgiven av människor som inte förstår. Som inte kan förstå. Som inte är villiga att förstå. Individer som uppenbarligen är beredda att ödelägga mitt liv för simpla ting som pengar och prestige. I alla fall väsentliga delar av det. Som är beredda att stampa på mina enkla begär och dra undan benen för min simpla tillvaro. Som är beredda att skicka mig tillbaka till mörkret igen. Till forntiden. Till tiden när inget fanns. Aldrig att jag trodde att det skulle vara möjligt igen. Men det omöjliga blev tydligen möjligt. Det overkliga blev också verkligt. Och det ofattbara förblev ofattbart.
Men låt mig börja från början. Jag är en MFF:are i exil. Långt från Malmö Stadion. Sedan många år tillbaka har den fysiska närvaron med mitt kära MFF begränsats till de sparsamma återtåg till Skåne jag tid för annan lyckats genomföra mellan arbete och utlandsboende. Mitt matchande på Himmaborgen har genom åren varit minst sagt oregelbundet. Visserligen kontinuerligt, men alltför sporadiskt för att jag skall vara nöjd och tillfredställd. Jag har tröstat mig mer än en gång med att någon gång i en osäker men vackert skimrande framtid skall det finnas en Kellermansk bänk bredvid en grön träningsplan även för mig att slå mig ner på och bara njuta. Och där skall jag sitta som en Himmelsblå variant av Ferdinand, dag ut och dag in, och inställsamt kritisera och gnälla om hur ofantligt mycket bättre fotboll det spelades på Kristers och Bosses tid. Men då är då och nu är nu. Och nu är jag frustrerad, bitter och missbelåten. Invalider! Ni är invalider, allihop!
I många år var livet i exil i princip totalt tomt. Sånär som på sporadiska Himmelsblå besök för bortamatcher mot huvudstadens jo-jo-lag. Om jag hade tur att befinna mig i huvudstaden just då. Det var en tid då MFF var förpassat till notisform på ett par ynkliga sidor längst bak i rikspressen. Hopbuntat tillsammans med alla övriga upptänkliga sporter och idrotter med någon svensk anknytning. Ett par rader eller några ensamma siffror kunde vara allt som beskrev en hel Himmelsblå säsong av fram- eller motgång. De rosa sidorna var inte ens uppfunna. Inga 16- eller 32-sidiga sportbilagor heller. Och befann man sig inte i Malmö och dess omedelbara omgivningar och hade tillgång till Birger Buhre eller Arbetet fanns inga nyheter om MFF att tala om i media. I alla fall inget som var värt att läsa. Inga införartiklar. Inga intervjuer. Inga matchanalyser. Ingenting. Det var en tidsepok när tillvaron för en Himmelsblå i exil var en levande mardröm, avbruten av små korta tillfälliga avbrott av lycka. I alla fall om man jämför med idag.
För sedan hände något. En revolution var i vardande. Internet kom, sågs och segrade. Och PPV kom, sågs och segrade. Och sedan dess har inget varit sig likt för en man i exil. Plötsligt fanns MFF i mitt vardagsrum. Och plötsligt upptäckte jag att jag inte var ensam. Vi var fler. Och vi kunde plötsligt hitta varandra. Tillvaron i exil var ställd på ända. Exil var inte liktydigt med fullständig förlamning och känsla av frånvaro. Glädjen var överväldigande. Som svampar ur jorden dök nya, små oberoende nyhetskällor och fora upp överallt. Sportbilagor ämnade för fotboll skapades och allsvensk fotboll blev universums medelpunkt. Det fysiska avståndet till Kulan må ha varit detsamma. Men i den virtuella verkligheten kunde jag bli medlem av gänget runt Kellermans bänk. Följa träningarna minut för minut. Och matcherna kunde avnjutas med likasinnade. Direktsända på en färgskimrande skärm tillsammans med människor som förstod. Jag kanske inte var där, men jag var där ändå.
Det var en ofantlig lyx. Förstår jag idag. Men som allt det goda i livet, när den omedelbara överraskningen över nyhetens behag lagt sig, tar man strax allt för givet. Idag gör jag inte det längre. Idag inser jag att livet i exil trots allt endast är ett flämtande ljus som kan kvävas när som helst. Och nu har mörkret infunnit sig igen. Invalider! Ni är invalider, allihop!
Jag bryr mig inte om vem som är ansvarig. Om det är en dumsnål smålänning i Solna. En provisionshungrande halvfigur till norrman. Sliskiga schweiziska businessmän som inte ens vet vem Bosse och Krister är. Eller oligopoliska tv-bolag sökandes maximal profitering. Allt jag vill är att ha min fotboll tillbaka. Och jag vill ha tillbaka den nu!
Invalider! Ni är invalider, allihop!
