Columbus - Tampa Bay1 - 2
Matchrapport MFF-Bajen - En dålig dag på jobbet
Jaha, så var årets första förlust inkasserad, dumt nog mot ett av de förmodade topplagen och tyvärr också på hemmaplan. Men det är bara att bryta ihop och gå vidare. Fyra förluster på ett år är vad man brukar klara om det ska bli guld. Matchen är inget att orda om så det gör jag inte.
Jaså, du vill veta vad som hände? Ok. Första halvlek inleddes med hyfsat spel från båda lagen, dock kändes Hammarby något vassare med bättre struktur och förmåga att hålla bollen inom laget. Bech löpte bra, Anders Andersson slog ett par bra pass och Afonso jobbade hårt. I övrigt var det en typisk match för den här årstiden. Mycket kamp, bollen studsar hela tiden på det dåliga gräset, passningar går fel, tajmingarna i löpningarna sitter inte och samspelet mellan lagdelarna gnisslar.
Det är nu man känner att en korv hade varit gott. Eller en kopp kaffe för det är ju satans kallt idag igen, även om gräsmattan är klart grönare än förra matchen, dock fortfarande med bruna stråk lite här och där. Fast det där med korv är ett misstag jag inte gör om. Under en match mot New York Cosmos någon gång på 70-talet, där min hjälte Pelé både kom, sågs och gjorde mål, stod jag i korvkön. Korv äter jag numera endast innan och efter matcherna. Nu hade det kanske inte gjort något eftersom det inte hände något speciellt de första tjugo minuterna.
Men i 24:e minuten, oj oj oj. På ett snyggt slaget inlägg från vänster seglar bollen in mot straffområdet. Med vältajmad spänst och med en mycket snygg nick placerar ”Göken” bollen i eget mål. Asper hade inte en chans eftersom han just då befann sig vid straffpunkten, på väg ut för att fånga bollen. Jag tror han blev förvånad. Det blev vi på rad sju, sektion två i alla fall. Och varför är självmål alltid snygga?
Här kan man ju inleda en diskussion kring vems fel det var och om Asper skrek tillräckligt, eller inte alls. Men vad gör det för skillnad? Hammarby tog ledningen på ett snyggt mål av Malmö. Totalt jävla mörker och man riktigt såg hur målnickaren skämdes.
Revansch var nog det som for igenom huvudet på ”Göken” för efter detta blev han oerhört ambitiös och gav sig in i det mesta med både kraft och mod. Oftast med resultatet att bollen for på fel håll eller att det blev rörigt i försvaret. Vid åsynen av hans framfart går det inte att låta bli att tänka att karlen har ju ingen kontroll alls på sin kropp. Det ser ut som när en trollkarl försöker få ett sladdrigt snöre att bli styvt och stå rakt i handflatan. Det kan liksom böja sig på vilket håll som helst. Ingen vet var, hur eller när det sker. Olof och han borde nog ta ett snack, vilket de i och för sig gjorde efter första målet, men det räcker nog inte. En två-dagars konferens vore kanske något för herrarna.
Och varför fungerar det inte när både Daniel, Anders Andersson och Yksel spelar samtidigt? Är det för att ingen av dem springer på djupet? De står liksom och försöker rulla runt bollarna och vänder hela tiden ned i planen i stället för att gå framåt. Och Yksel, varför kan han inte stå upp? De gånger mean ser honom med bollen så är det när han ligger ner med den under sig, eller så är den på väg bort. Nej, ner med Bech i nummer tiorollen på mittfältet, i alla fall tills Litmanen blir frisk, obs ingen ironi, och sätt in en targetplayer i anfallet. Skoogh eller vem som helst för som det såg ut idag kan det inte fortsätta. Det finns ingen att sikta på och ingen som håller fast bollen i anfallet.
I vilket fall, Malmö försökte ta tag i spelet men Hammarby spelade bra försvarsspel och det blev inte så mycket chanser. Efter ytterligare 10 minuter av dåligt spel och en gök på amfetamin så försökte han nicka undan en boll på mittplan, det blev lite slarvigt och ett nytt försök gjordes. Tyvärr samtidigt som Järdler, skallarna slog ihop och båda föll handlöst till marken. Järdler ut på bår, med befarat okbensbrott och hjärnskakning. Vår nya mittback såg ut som om han funderade på att ligga kvar och fejka en skada, för att på så vis komma undan. Att bli utburen på bår är ju bättre än att bli plockad av planen på det mest nesliga sätt. Men i och med att Glenn Holgersson kom in till vänster så fanns det ingen som kunde ersätta ”Göken” så han blev kvar hela matchen och spelade upp sig, dock med en del luftgropar på vägen.
Halvlek och det kändes som en befrielse. Värre kan det ju inte bli, som min kompis sa. Efter en oerhört tung halvtidsvila blev det så dags igen. Malmö verkade ha fått lite mod i halvtid, man kom ut och försökte ta tag i spelet och lyckades också etablera ett visst tryck. Men just när det började se bra ut och hammarbyiterna blev lite tillbakapressade så dräller kapten Andersson med bollen, i stället för att få iväg ett inlägg från höger straffområdesgräns så låter han en grönvit sno bollen och vips ligger den vid Paulinhos fötter på högra kanten av vårt straffområde. Han visar hur en brasiliansk spelare smeker en fotboll i bortre hörnet och tio sekunder efter det att Malmö anfallit och pressat tillbaka Hammarby, ligger bollen bakom en förvånad Asper och det står två noll. Go’natt. I det läget önskar man att Malmö Stadion hade haft en bar med rättigheter för mer än folköl. En stor jävla rejäl, vad som helst. Bara det är starkt utav helvete.
Det är i just dessa situationer man känner att det är ett kall att vara blå. Det måste handla om ren och skär kärlek och är inget man gör för att få leva ett glädjefyllt liv. Snarare är det fråga om självspäkning av värsta sorten. Annars hade dagen börjat bra. Jag var inte bakfull, kroppen kändes ok, tanten höll sig lugn, dottern var snäll och det fanns en chans att solen skulle skina. Men icke… Två mål i baken mot Hammarby, på hemmaplan och det ena hade vi gjort själv. Usch, fy och en himmel fylld av svarta moln.
Men då, när ångesten är som svårast och allt verkar gå åt helvete, då står en frälsare på sidlinjen. Han heter Edward Ofere och byts in när Safari går ut i 55:e minuten. Under den tid han spelar gör han inte ett fel. Allt han rör vid blir farligt, hammarbyarna kommer inte åt honom, han nickar, dribblar, passar och skjuter som i trans. Till sist kan inte motståndarna stå emot längre och han gör mål på passning från Afonso. För att riktigt stryka under hans betydelse och nästan håna de andra vattenbärarna så blir han vald till matchens bästa Malmöspelare, trots endast trettiofem minuter på plan. Är det ett genombrott vi får skåda? Måtte han få spela från början i nästa match.
Matchen sammanfattas bäst så här: Det var kamp mer än skönspel. Inget hände i Malmö förrän Ofere kom in. Vi försökte men Hammarby var bättre och målen kom på tre bjudningar, varav två från Malmö.
Nu ska jag dricka sprit.
