En varm korv i Gislaved
Några slags intryck från gårdagens cupmatch.
Så bar det av till cupmatch i Gislaved – denna avlägsna industriort mitt inne bland Smålands mörka skogar. En plats kanske mest känd för sin gummiindustri. En och annan associerar säkert också till den gamla Formel 1-banan Anderstorp som bara ligger ett par kilometer därifrån. (En bana där Sveriges eget Grand Prix avgjordes under sex säsonger – det sista 1978 då den store stjärnan Niki Lauda vann, före Riccardo Patrese och vår egen Ronnie Peterson.)
Men den här gången handlade det om fotboll, Svenska Cupen, FK Jat och Nissavallen med sina björkar och timrade klubbstugor. Solen sken och det var vindstilla, men förutsättningarna var ändå inte de bästa. Planen var allvarligt vattensjuk och lutningen var heller inte att leka med. Dessutom verkade det som om man kritat linjerna med hjälp av en skördetröska. Överallt runt planen fanns tydliga kratrar och hjulspår, och vid mer än ett tillfälle trillade spelarna ner i någon hålighet. Vid andra tillfällen såg det ut som om de närmst sögs fast i underlaget och stelnade till mitt i en rörelse.
Det tog väl en kvart för MFF:arna att vänja sig vid det svåra underlaget, men därefter rullade de boll närmst hur de ville – precis som det skall vara mot ett division 5-lag. FK Jats målvakt Dario Vidoni gjorde vad han kunde för att freda sitt mål, och med den ena avancerade teve-räddningen efter den andra lyckades han hålla rent. Åtminstone ett tag. Men han, liksom vi andra, visste att det bara var en tidsfråga innan den första bollen skulle trilla in. Och i den sextonde minuten skedde det. Rawez Lawan styrde in matchens första mål efter ett flackt inlägg från Daniel Andersson. Bara två minuter senare nickade Göken in 2-0 på hörna.
Sen hände ingenting på ett tag. Så jag gick och köpte en korv. Mellan tuggorna funderade jag över Svenska Cupen. Det vilar något idylliskt över denna tävling, tänkte jag. En slags godmodighet och glädje. Överallt dessa föreningsmänniskor i sina träningsjackor, dessa ideellt arbetande medlemmar för vilka MFF-matchen naturligtvis var en stor fest och händelse som de kommer att prata om i lång tid framöver. Alla deras ansträngningar för att göra just den här matchen till något speciellt: cheerleadertjejer före match och i halvlek, alla dessa försäljningsstånd, grillade korvar, hembakade bullar kaffetermosar och lotterier. All denna entusiasm och iver – man kunde nästan ta på den. Alla dessa småglin med sina nyinköpta autografblock, och deras pappor som stod och pekade på de olika spelarna i Malmö FF: Där är Daniel Andersson – han har spelat med i landslaget. Och där är Jesper Bech, dansken… Alla dessa småpojkar som sprang runt bland de provisoriska läktarna och jagade småflickor som sa: Lägg av, fast de egentligen ville. Alla dessa mödrar som lekte med sina små på den intilliggande lekplatsen, medan deras män satt och rökte på någon läktare och kommenterade spelet på plan.
Det var precis detta jag uppfattade medan jag stoppade i mig min korv. En slags Åshöjdens BK-idyll. En fläkt av svunna tider. Eller kanske är det så här idrotts-Sverige ser ut på riktigt? Det är bara vi som följer storklubbarna som har glömt bort det.
Men kanske inbillar jag mig. Kanske är det jag som smetar in det hela i ett sockersött skimmer som egentligen inte existerar. Jag menar, vad betyder MFF i dessa dagar när vem som helst kan knäppa på teven och se topplag som Arsenal, Barcelona, Milan och Villareal i direktsändning. Jo, lite ändå. Det är jag övertygad om.
Cupen är hursomhelst en utmärkt chans för de etablerade klubbarna att sprida lite goodwill. Jag menar, ett ordentligt uppträdande från spelarna och en god inställning i matchen leder säkert till att en och annan i publiken tar laget till sig, och gör MFF till sitt lag. Kanske är det så man skall se på cupen? För har den inte längre någon sportslig betydelse för storklubbarna (eller har den det?), så kan man istället se den som en rekryteringsbas för nya fans, medlemmar och rent av spelare.
Cupen handlar givetvis också om ekonomi. För en liten klubb som FK Jat måste en match mot ett allsvenskt lag som Malmö FF komma som en skänk från ovan. Den innebär ett gyllene tillfälle att fylla på med lite kulor i den tomma klubbkassan. Hundra kronor i inträde gånger 1500 åskådare ger 150 000 kronor. Det är en hel del pengar för en division 5-klubb. Bara det är ett skäl nog att hålla cupen vid liv. Den ger välbehövliga pengar till småklubbarna. Tänkte jag. Och knallade tillbaka till min plats.
Nåja. När Rawez Lawan så småningom rullade in 3-0 återstod det fem-sex minuter av första halvlek. Innan domaren blåste av för halvtid hann också Joakim Nilsson, Edward Ofere och Glenn Holgersson med att sätta varsitt mål. I början av andra halvleken ökade Jesper Bech på till 7-0 efter ett vackert förarbete av Ofere. Och drygt tio minuter senare passade Ofere själv på att trycka in 8-0. Sen fick det räcka.
Planen såg, om möjligt, än mer bedrövlig ut. Bollen fastnade i vattenpussar, och spelarna halkade omkring i leran. Alla längtade efter slutsignalen, och när domaren till sist blåste av matchen kunde man nästan höra en suck av lättnad från spelarna ute på plan.
Vi stod kvar och applåderade våra pågar ett tag. De hade gjort en bra insats. Både för egen del, för laget och för klubben. De hade agerat som goda ambassadörer. (I efterhand slår det mig att det var längesedan jag sett dem uppträda på ett sådant bra sätt i en cupmatch: ödmjuka och professionella på samma gång.)
Vi ropade efter kullerbyttor. Olof Persson sken upp och gjorde den första. Några hakade på, och sen skyndade de mot de varma duscharna. Spelarna i FK Jat samlades utanför sitt omklädningsrum där de stod och rökte och snackade med sina vänner och varandra. 8-0 i baken verkade inte tynga dem speciellt mycket. De hade ju precis spelat mot Malmö FF! Någon hade fått sätta in en tackling på Mattisson, och en annan hade nästan fått göra mål på Sandqvist. De hade att prata om.
Precis innan vi skulle knalla iväg mot bilen dök det plötsligt upp en kille på tolv-tretton år. Han klappade mig lätt på armen och sa: ”Då blir det väl fest i Malmö ikväll?”
”Nej”, svarade jag förvånat. ”De tror jag inte.”
”Åjo, lite fest blir det nog allt”, svarade han och försvann lika fort igen.
Och det är klart. 8-0 mot FK Jat! Jag fick en chans att se lite av Gislaved. Och bli lite mer förälskad i Svenska Cupen. Det är goda skäl nog.
Så det blev ett glas vin hemma vid köksbordet i alla fall.
