Generation -90
En ödmjuk betraktelse riktad till de som var med innan eller kom till efter 90-talet. Eller till dem som förstår precis vad jag pratar om.
Vi har aldrig firat SM-guld eller cupguld. En del utav oss kanske har en allsvensk premiär mot Degerfors med 1400 på läktarna som första riktiga fotbollsminne. För er som inte var där eller inte förstår; Det sög. Det var så dåligt att man knappt kan föreställa sig det så här 10-12 år efteråt. Var fanns glädjen? Var fanns glöden för spelet? Inte fanns den hos publiken på Malmö stadion i alla fall.
Man hade hört mycket om stora spelare, vinnande spel, pokaler hit och pokaler dit och hade vi minsann inte spelat Europacupfinal också. Generation -90 har ingenting att falla tillbaka på och drömma om. Vi förstår inte vad de äldre snackar om. Bara för att det står i en årsbok vad tidigare lag har åstadkommit så kan det aldrig bli levande för oss. Vi har vuxit upp med usla resultat med degraderingen till superettan som kronan på verket. När man försökte glädja sig åt någon andraplats fick man reda på att det inte var gott nog åt en så fin förening som har så stolta traditioner.
Ni som har kommit efter uppflyttningen fick först Zlatan och sedan Ijeh. Riktiga hjältar som levererar när ni vill att de ska göra det. Vare sig det handlar om tufft snack eller om sköna mål. Så här på fem minuter kommer jag på ett enda namn som är värt att minnas för oss i generation -90 och det är Jörgen Olsson. Det fanns namnkunnigare spelare men de försvann och ärligt talat har de aldrig blivit så bra att man med stolthet i rösten kan säga; Han spelade i Malmö FF. Det kommer jag att säga om Jörgen Olsson den dagen han lägger skorna på hyllan.
Frågan jag ställer mig är följande. Var det ni som gick hem när Djurgården gjorde sitt fjärde mål? Själv stod jag en bit bort på ståplats för att få bättre överblick på spelet men när målet kom gick jag bort och ställde mig i klacken. En sådan värme och en sådan glöd som den visade gjorde att det man stått ut med i alla år plötsligt fick ett värde. Ni som gick hem missade sången. En sång som inte minskade i styrka efter slutsignalen och som fick spelarna på planen att sluta applådera sin publik och istället bara stå och lyssna. Länge. Idag tror jag att vi nådde fram. Spelarna såg först förvånade ut och de måste också ha känt en lättnad och en glädje av att se sina supportrar ge dem all den värme och glädje trots det värdelösa resultatet.
Jag som tillhör generation -90 behöver inga priser eller stora spelare. Jag fick det som alla fotbollssupportrar vill ha. Gemenskapen, Glädjen, Passionen.
Eftersom Ijeh inte längre får sprida sitt budskap så får ni ett bibelord av mig i stället som får symbolisera det jag tyckte klacken stod för mot Djurgården. Förhoppningsvis fortsätter den att sprida sitt budskap. Detta är även ett bibelord som jag hoppas att spelarna läser så de förstår vad det var de såg idag efter att slutsignalen hade gått.
Första Korinthierbrevet 13: 4-7, 13
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den... Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Vi är Malmö FF - Vi viker oss aldrig