Di Röe kommer till kontinenten
Derby. Det är dags att vakna. Det är äntligen dags för fotboll. Äntligen dags för allsvenskan att tända till. Di Röe kommer till stan.
Årets säsong har hitills varit en mager historia. En av de magraste mitt korta minne kan komma ihåg. Mager på mål. Mager på spelbara gräsmattor. Mager på bra spel. Mager på underhållning. Mager på meningsfulla motståndare. Mager på tv-tid. Mager på i stort sett allt faktiskt. Till och med Buffalo Madsen har varit tyst.
Frågan är om allsvenskan egentligen alls har börjat för min del. Det har sett ut som fotboll. Det har funnits en boll och spelarna har förstås varit närvarande. Domarna likaså och publiken. Det har till och med funnits något som i alla fall på håll och med lite god fantasi påmint ganska vagt om något som liknar gräsplaner. I alla fall om man kisar med ögonen och skuggar lätt med handen framför solglasögonen. Men det har allt varit så magert att det känns som om jag fortfarande gick och väntade på premiären.
Men visst har det hänt? Sex steg bakåt i tiden. Häcken. Med Lundin som överstepräst och Teddy Lucic i rollen som hans Herre Jesus. Gäsp. Sedan ett uselt Örgryte på en usel leråker i Göteborg. 2 nya baljor och tre poäng men i övrigt gäsp, gäsp. Bajen. Nåja. Bajen blir undantaget som bekräftar regeln, men jag gör redan allt för att låtsas som om det inte hände. Gais på samma gamla usla leråker i Göteborg som tidigare. Navelludd vinner med hästlängder. Kalmar på kyllingmög. Jag är glad att webradion inte kan sända bilder. Halmstad. Förutom en ljuvlig straff av Jari i sista minuten knappast något jag minns om en timme eller så. Fast straffen var ljuvlig. Den minns jag.
Nästan en fjärdedel in på säsongen är gången och ändå känns det som om allsvenskan inte ens börjat för min del. Endast tabellens svarta siffror bevisar att allt verkligen hänt. Helt enkelt därför att säsongen har varit så mager. Mager på känslor. Mager på passion. Mager på nerv.
Men nu vänder det. Det känns i luften. Det är den här tiden som Nisse Hellberg menar när han skrev En doft av läder. Det är nu premiären egentligen skall äga rum. Allt det där tidigare har bara varit ett tjafsigt intro. Det glyttiga förspelet innan huvudattraktionen. Det är nu takten skall sättas. Det är äntligen väder. Det är äntligen dags för riktig fotboll. Och först på programmet står Di Röe.
Det är något väldigt speciellt med matcherna mot Helsingborg. Ända sedan 90-talet, efter det att Masse Magnusson, Janne Möller, Ingvar Wenehed och andra gamla MFF:are hjälpt den sjuke patienten upp i finrummet igen, har matcherna mot HIF vuxit bit för bit. Tyvärr tog det inte många år innan styrkeförhållandet mellan föreningarna hade kantrat åt uppkomlingarnas fördel. Å andra sidan blev matcherna mellan Di Blåe och Di Röe mer än det storebror-lillebror-perspektiv som råder mot de andra lokalklubbarna som då och då gör ett gästspel i den finaste serien. Det var inte längre bara frågan om att ge grannungarna en knäpp på näsan. Det gällde mycket mer än så.
För till skillnad mot de andra små knattelagen i södraste Sverige har HIF faktiskt bitit sig fast däruppe. Och fastän jag knappt vill medge det, har di små skitarna till och med en längre löpande sammanhängande närvaro i allsvenskan än mitt eget kära MFF. Och då och då går de till och med och vinner mot oss. Alldeles för ofta till och med. Och stöddiga blir de varenda gång det sker.
Men lika lite som jag vill erkänna att HIF, då och då, naturligtvis utan att glänsa och alltid lite turligt, faktiskt kan besegra mitt kära MFF. Lika säkert vet jag att jag inte kan vara utan di rälige. Vi har liksom börjat leva i slags symbios och utan den ena blir den andra betydligt blekare.
Vissa matcher betyder alldeles för lite. Andra lyckligtvis betydligt mer. Om allsvenskan har varit som en torr smörgåsost light fram tills nu, så vankas betydligt mer angenäma aromer och smaksensationer framledes. 59 timmar kvar. Och jag är lika högfärdigt bombsäker på utgången som jag brukar. En seger mot HIF. Det är vad vi verkligen förtjänar.
*****
Nämnde jag förresten vilken ljuvlig straff Jari satte mot Halmstad? Få segrar smakar så sött så sött så sött.
