Den knutna näven
Daniel Andersson måste ha känt den när han helt plötsligt bestämde sig för att lämna backlinjen och ursinnigt avancera längs vänsterkanten.
Efter en lovande inledning hade matchen stannat av under andra halvlek. Halmstad var helt ointresserade av att anfalla, MFF lika oförmögna. Det ljusblåa spelet såg lika krampaktigt ut som i matchen 2004 mot AIK, fast med ännu fler individuella misstag. Och precis som då började suckarna gå över i öppet buande.
Men så hände det. Vi tröttnade på att vara trötta. Allt fler i publiken insåg att det där högljudda stönandet nog inte skulle kunna lyfta spelarna, och efter att det under de första 20 minuterna i andra halvlek varit lika tyst som på Olympia, kom sången så sakta tillbaka.
Jag vet inte var den startade. Men den kom. Än på ståplats, än på sjungande sitt. Och den spred sig över Norra Läktarens inre sektioner.
Det var ingen orkan. Det var ingen storm. Det var inte ens en kuling. Men en bris som sakta ökade i styrka. Med ens insåg publiken att om vi skulle kunna åstadkomma en förändring, så skulle det vara genom sången. Vi knöt näven, ignorerade felpassen och började sjunga.
Och den som svarade var lagkaptenen. Efter att ha stött upp från backlinjen och vunnit en boll mitt på egen planhalva bestämde sig Daniel Andersson för att nu fick det var nog. Han spelade bollen ut på kanten och stack i djupet. I höjd med HBK:s straffområde hade han åter bollen vid fötterna efter en vildsint rusch. Han rundade backen och slog ett inlägg mot Ofere. Situationen som sådan blev aldrig farlig. Men det blev MFF.
Nu var det Yksel som tog tag i taktpinnen. Han hade redan fått sitt gula kort och visste att han skulle vara avstängd i derbyt. Och nu lät han adrenalinet styra.
I mina ögon är Yksel Matadoren. Den som med små medel får det mesta att kretsa kring sig själv. En vrickning, en dragning, och backarna störtar likt förblindade tjurar förbi. Men precis som matadoren står han sedan kvar och väntar på nästa attack. Och nästa. Olé.
Men i detta nu bytte han skepnad med tjuren.
Nickdueller, närkamper, rusher. Meter för meter tryckte han HBK:s vänsterflygel framför sig. Plötsligt öppnade sig ytorna för Ulrich och nu fick vi tryck på Hallänningarna igen.
HBK flyttade över för att möta anstormningen, med då var det Glenns tur att kliva fram. Överflyglade på båda kanterna slog Nissans tradrövar till full reträtt.
Att vi kunde skapa ett tryck var egentligen helt oförklarligt. Jari Litmanen hade visat teknik från fornstora dagar under första halvlek, men nu lös matchoträningen igenom och hans närvaro på planen bestod allt som oftast av ett utomordentligt professionellt lunkande. Afonso hade fått en smäll över foten och även om han försökte, gav linkandet heller ingen utdelning. Två man korta, tryckte vi ändå på. Med snedpassar, träben och en bollbehandling som såg allt annat än kärleksfull ut. Men vi tryckte på.
Vi gjorde ingen storartad match på läktaren heller. Det måste sägas. Men vi vände trenden. Vi kom igen och ökade mot slutet. Vi jagade bort den trötta stämningen och fick tillbaka glädjen.
Och den knutna näven fick slutligen spricka upp i ett jubelskri när bollen träffade maskorna i den 89:e minutens 27:e sekund.
Så knyt näven, när domaren blåser till spel i derbyt.
