Jocke Nilsson: En analys
Har reinkarnationen av 90-talets Thern äntligen ägt rum?
Ett nytt derby närmar sig, det mellan de senaste årens titaner i allsvenskan, men jag måste bara skriva något litet ytterligare om den underbara segern mot Helsingborg i måndags. Måste suga ut det sista av segerns sötma.
Det är framför allt en spelare som jag vill framhäva. Jocke Nilsson. Han förtjänar samma typ av tokpositiv kritik som Jari, Daniel och Emil fick för sina insatser i skånederbyt.
Jocke gjorde några småmissar i andra halvlek. Det medger jag. Men det var inget annat än just småmissar. Att vissa supportrar fullkomligt vrålade över ett felpass, som om han inte gjorde annat än fel under matchen är oförståeligt. Sett i sin helhet skötte Jocke tvärtom den defensiva mittfältsrollen bättre än vad samtliga Daniels tidigare substitut gjort under de senaste säsongerna.
Jocke har en placeringssäkerhet, en blick för spelet och en förmåga att täcka boll och slå nästan tråkigt enkla passningar som tillför ett lugn och en arbetsro som är oersättlig för ett fotbollslag. Jag vill påstå att denna förmåga, förmågan att just påverka matchens tempo är kanske den defensiva mittfältarens viktigaste uppgift.
Vidare var det allt för länge sen jag såg MFF ta hand om andrabollar så fint som mot Helsingborg. Mycket tack vare Jocke. Det är naturligtvis oerhört viktigt att ett lag som MFF som är spelförande och vill etablera ett tryck på motstådaren har en mittfältare som klarar av att samla upp andrabollar. Ett lag som etablerar ett tryck är sårbart för kontringar och snabba omställningar. Den mittfältare som genom sin placeringsskicklighet kan avvärja sådana situationer och istället bidra till att trycket bibehålls är självskriven i startelvan.
För de som inte vet är Jocke 21 år. Han gjorde sin debut i allsvenskan redan som 18-årig. Tom med flera ville då jämföra honom med Jonas Thern. ”Den nye Jonas Thern,” ingen lätt förväntansbörda att axla. Utvecklingen verkade sedan stanna av något och när han äntligen fick ett riktigt seniorkontrakt förra året förstördes säsongen av skador.
Och just som man själv liksom också har börjat ge upp förhoppningen om en reinkarnerad Jonas Thern i Jocke går han och bjuder oss på den här matchen. En mogen, gedigen, nästan klanderfri insats mot ett lag som dessutom är riktigt bra.
Jari, Daniel och Emil i all ära men det som gladde mig allra mest i måndags var att vi verkar ha funnit en spelare som kan fylla tomrummet för Daniel vars steg tillbaka i banan sannolikt är permanent.
Och det är typiskt på något sätt att det sker av sig självt. För inte hade väl Sören särskilt många alternativ inför Helsingborgsderbyt?
Nu däremot finns det gott om alternativ. Hasse är frisk och har fått känna på matchtempo. Yksel - som Sören märkligt nog är mest nöjd med hittils under våren - är tillbaka efter avstängning. Och Jon är hungrig på elvan men får svårt att flytta på Olof.
Jag säger låt Jocke spela. Visa att du vågar välja form och prestation före rutin och gamla meriter. Det kommer att betala sig, Sören.
Jag tror att Jari och Jocke på mitten kan bli veckans vinnarrecept.