En Guligan talar ut
"Många arenor besöktes under 70-talet men till Malmö stadion åkte jag aldrig, av princip. Varför åka nästan till Danmark för att inkassera ytterligare en förlust? Bli förnedrad och sedan behöva ta sig de där 30 milen tillbaka bara för att ha förlorat?"
Malmö FF. För mig som började gå på Ryavallen 1971 fick jag redan då inpräntat i min skalle att Malmö FF är omöjliga. Att besegra MFF var inte bara svårt utan en omöjlighet. Hela 70-talet präglades av min totala övertygelse att MFF inte går att besegra. Punkt slut. Svenska mästare som dom var och mästare som dom skulle bli så var det nästan inte intressant överhuvudtaget att bevittna matcherna. Många arenor besöktes under 70-talet men till Malmö stadion åkte jag aldrig, av princip. Varför åka nästan till Danmark för att inkassera ytterligare en förlust? Bli förnedrad och sedan behöva ta sig de där 30 milen tillbaka bara för att ha förlorat? En gång, 1977 blev IF Elfsborg tvåa. En lysande framgång som vi jublade åt i veckor men vem vann tror ni? Jodå, rätt gissat, MFF. Det gick bara inte att rå på dessa pågar. Vid denna tidpunkt var jag rätt trött på MFF, minns att jag drog på mungiporna den där majkvällen 1979 då Trevor Francis gjorde 1-0 till Nottingham i München, det var det i alla fall något lag som var bättre än MFF. Även om Åtvidaberg, HBK och Öster lyckades vinna allsvenskan stundom så var årtiondet MFF: s och det präglade mig som sagt. Fast en rätt kul grej inträffade just 1979. Tipstjänst som dom hette då (nuvarande svenska spel) hade lyft ut matchen Elfsborg-Malmö FF från kupongen då man ansåg att det var en alltför säker tvåa. Vad blev det? 3-1 till gulsvart! Minns att vi skanderade nidvisor åt Tipstjänst den kvällen.
Åren gick, det blev 80-tal och ett nytt lag steg upp på tronen, IFK Göteborg. Snart hade man infört slutspel i allsvenskan (vilket för mig var mer idiotiskt än att sätta Anders Svensson på landslagsbänken) och intresset mer eller minde dog ut. Inte bara hos mig utan även hos en stor del av den fotbollsintresserade massan som i och för sig skulle återkomma senare. Mitt Elfsborg föll ur högsta serien och jag fick hålla till godo med Falkenberg, GAIS (!) och Motala, för att nämna några. Hur MFF gick under 12 år har jag nästan ingen aning om. Fast SM-guld 1986 blev det, det minns jag.
Ytterligare år gick och vi klev in i 90-talet. Vid denna tidpunkt hade jag lärt känna en av mina nu närmaste vänner. En mycket djupt engagerad MFF: are som jag med åren kom att lära känna allt djupare. Tillika känd krönikör på MFF: s svenska fans sida. Vår första gemensamma match var den där oktoberkvällen på Ryavallen 1999 då IFE klarade sig kvar i allsvenskan på MFF: s bekostnad. Mer eller mindre i alla fall. 3-0 efter en kvart och Anders Svenssons 4-0 på den där läckra volleykanonen efter en hörna. Gissa om jag stod där i ösregnet med förvånad min, MFF som var så omöjliga att besegra. 5-2 till slut.
2000 var ett "mellanår", MFF i superettan och IFE som god femma i november. 2001 var förutsättningarna lite annorlunda, MFF nykomlingar och vi tog tåget upp en söndagsförmiddag och jag var segerviss. Framtill det anlände 2-3000 blådårar till Borås och övertog stamhaket med stor stil. När den matchen var slut stod det 0-2 på anslagstavlan, och min "antagonist" var stor i segern och bjöd på en öl innan tåget skulle avgå. Höstmötet blev inte så mycket roligare, (mitt första besök på Malmö stadion för övrigt, fast det skulle bli fler) 3-1 till MFF efter att IFE hade pressat rejält vid ställningen 1-1. Denna höstkväll stannade MFF kvar i högsta serien medan IFE fick lov att besegra Norrköping i sista omgången. Det gjordes, och vi var alla nöjda när höst blev vinter.
2002 var plötsligt MFF guldfavoriter och jag började förnimma mina gamla tankar och känslor från 70-talet. MFF går inte att besegra. Döm om min förvåning när jag med min MalmöFF-kompis stod på Ryavallen en försommarkväll och såg hur IFE vann med 2-1 och jag började nästan sjunga nidvisor om Svenska spel. Tillsammans for vi sedan ner till Malmö i oktober och jag minns ännu med välbehag hur de gulsvarta stod emot en enorm anstormning av guldtörstande MFF:are och då det till slut blev 0-0 så tänkte jag tyst för mig själv, MFF är kanske inte omöjliga!
Inför i år så har vi och ni belönats med ett dubbelmöte. Planeringen har pågått i ett halvår hur vi skall ta oss till och från Borås/Malmö, från Varberg där vi båda bor. Det finns få saker i livet som ger mig en sådan tillfredställelse som att klä upp mig i gult och svart tillsammans med min gode vän, klädd i himmelsblått och vitt att återerövra de allsvenska arenorna i samförstånd och vänskap. På 70-talet tyckte jag att alla skåningar var dryga och otrevliga, inte hade svalt morgongröten och att alla som bodde söder om Hallandsåsen borde förenas med Danmark. Idag, efter några trevliga besök på Glorias och Ölkaféet där jag fått träffa ett flertal Blådårar har jag rejält reviderat mina tankar om MFF-supportrarna helt och hållet. Väl mött mina vänner, både i Borås och i Malmö. Må bästa laget vinna och om jag fick bestämma heter det laget IF Elfsborg!
Läs även Magnus Johansssons gästkrönika på: http://www.svenskafans.com/fotboll/artiklar.asp?id=13964
