Taggtråd till frukost och en inte en jävel över bron!
Elfsborg borta, det ger mig kårar. Det är skrämmande likt förra året; då var det ett derby hemma mot Landskrona som vanns i omgången innan. Det kändes nästan i luften före match i Borås att alla var så jävla nöjda efter Landskronamatchen att det inte gick att vinna i Borås.
Förra säsongen blev det fem raka segrar (Kalmar, Helsingborg, AIK, Halmstad och Örebro) innan det högst oväntat tog slut mot Sundsvall. Har för mig att Prahl var väldigt nöjd (inte förlusten mot Sundsvall förstås), att han aldrig under sin tid som allsvensk tränare upplevt en liknande segerrad. Jag kan i och för sig minnas fel, det sägs så mycket och mitt minne kan vara tämligen selektivt. Men det är skit samma. Det viktiga är att han och hans manskap ordnade fem raka vinstmatcher.
Nu är vi uppe i fyra raka. Seger mot Elfsborg gånger två och förra årets "rekord" är slaget. För att klargöra det med en gång: Sex raka vinster i allsvenskan är starkt. Förbaskat starkt. Inte många lag gör om det nuförtiden. I superettan hade vi åtta raka, men det räknas liksom inte.
Men first thing first. Elfsborg borta, det ger mig kårar. Det är skrämmande likt förra året; då var det ett derby hemma mot Landskrona som vanns i omgången innan. Det kändes nästan i luften före match i Borås att alla var så jävla nöjda efter Landskronamatchen att det inte gick att vinna i Borås. Jag pratar inte bara om spelarna. Kanske inte alls om spelarna. Men vi supportrar som tillsammans träffades innan match, ni som var med, kommer ni ihåg? Det var inte riktigt samma uppladdning, inte riktigt samma hunger. Vi trodde nog att det bara var att åka upp och vinna och sen skulle vi sitta på våra feta arslen och vänta in guldet. Jag kan ha fel, det kan ha varit fel på mig bara.
Men jag tyckte mig faktiskt se samma inställning på planen.
Jag inbillar mig att Prahl kommer ihåg den matchen, inställningen, precis som jag. Vad var det han sa efter förnedringen av den sinande kossan: "Mätta vargar jagar inte, de jäser. Det finns en risk i att vinna så här stort." Och skickade ut sina adepter, lite smått bakfulla eller inte, att springa sig hungriga igen. Så ska det se ut, tänkte jag, för hur upprymd (hallå, mitt namn var Eufori) jag än var, så kunde jag inte släppa tanken på att det är Elfsborg om en vecka. Jag tror det hade varit bättre med AIK borta, för att ta ett exempel. Elfsborg ska MFF vinna mot. Det är inte jag som säger det. Så är det bara. Ska MFF vara med i toppstriden så ska matcher mot lag på den halvan av serien vinnas. Enkel matematik. Mot AIK (för att fortsätta med det exemplet) hade det inte varit nån tvekan om svårighetsgrad och eventuell underskattning. Det hade varit hundra procent, taggtråd till frukost och en inte en jävel över bron.
Jag hoppas Prahl lyckades få spelarna att förstå nåt genom den där löpningen dagen efter 5-0. Det får inte handla om underskattning. Men underskattningen har ju en tendens att driva in likt en morgondimma i juli. Och liksom att köra i en förrädisk dimma så gäller koncentration. Och hårt arbete. Det är lätt att slumra till framför ratten och det är lätt att missa en offsidefälla och vips så befinner man sig i diket, i underläge.
Läser på fotbolldirekt.com att Prahl utnämner Djurgården till favoriter:
- Det är det bästa laget för mig. De har den tydligaste och bästa spelidén och de har många bra spelare. Nu har de förlorat Johan Elmander och Mikael Dorsin och det kommer säkerligen ställa till det för dem, men de är fortfarande favoriter, säger han.
Antingen skjuter sig vår tränare ordentligt i foten genom att säga att ett konkurrerande lag har en bättre spelidé än hans eget. I så fall kan man ju ställa sig frågan varför inte han själv förmått förbättra och förtydliga sin spelidé.
Nu tror jag inte det är sanningen. Jag misstänker att uttalandet är en dimridå för att pressen på MFF och spelarna i laget ska minska. Det är en verbal språngmarsch i ösregn och uppförsbacke. All press på Djurgården och hans eget lag kan smyga med bakifrån. Klokt, mycket klokt. Och naturligtvis ännu ett led i att få spelarna taggade mot först Elfsborg och sen Elfsborg igen och så vidare hela sommaren och hösten. Tom Prahl har lärt sig läxan sen förra året då underskattning, övermod och en viss mättnad hade infunnit sig hos hans lag. Det ska inte få ske i år.
Han har sagt att det får maximalt skilja fem poäng upp till toppen när serien vänder. Nu skiljer det fyra. Lika många som det är segermatcher i rad. Jag tror han är rätt nöjd. Spelarna också. Jag kan bara instämma. Jag är också rätt nöjd. Men just det att vara rätt nöjd är farligt. Nu gäller det samla ihop sig och börja om från början. 5-0 mot Helsingborg betyder på måndag kväll inte ett förbannat dyft. Det är ny match och tre nya poäng att spela om. Den berömda klyschan "en match i taget" är inte bara en klyscha, det är en realitet.
Förra året, minns jag, efter matchen mot Landskrona och inför matchen mot Elfsborg var jag inte särskilt nervös. Jag såg fram mot att få se mitt lag om inte krossa så i alla fall vinna rätt enkelt. Nu, i år, har segerglädjen lagt sig lite (den försvinner inte än, om nånsin), men jag börjar redan nu känna av nervositeten och oron. Jag vet inte om det betyder så mycket, men jag väljer att se det som ett tecken. Personligen underskattar jag inte Elfsborg. Nu är det upp till Prahl att se till att Skoog et al inte heller gör det. Som jag skrev: jag vill se hundra procent, taggtråd till frukost och en inte en jävel över bron.