Måndag morgon…
…och jag funderar på var alla smakdomare kommer ifrån.
Från och till handlar diskussionen om hur en riktig supporter bör agera på läktaren. Ofta har den sitt ursprung i att någon rättskaffens medborgare tagit illa vid sig av något han (eller hon) hört eller sett i samband med någon match. Kanske har det handlat om att någon bland publiken reagerat häftigt på en spelsituation och överöst någon spelare i motståndarlaget med könsord, svordomar eller liknande. Kanske har det handlat om någon linjedomare som fått rekommendationer om var han kan/bör förvara sin flagga. Kanske har det handlat om att delar av publiken visat fula fingret mot de gästande supportrarna. Kanske har det handlat om att publiken i största allmänhet varit taskig mot någon specifik spelare (se fallet Dusan Djuric) etc. etc.
Att det i nio fall av tio sker med glimten i ögat verkar inte riktigt gå fram, och därför vill dessa redbara medborgare i all välvilja tipsa oss alla om hur man bör – och skall – agera som en riktig fotbollssupporter.
Inte för att jag vet de kommer ifrån. Inte för att jag vet varför de ser det som sin mission att fostra oss andra, och tala om som är rimligt och inte rimligt. Men de är där i vilket fall, och med höjt pekfinger förmanar de och förklarar hur den idealiske åskådaren bör bete sig.
Man skall inte använda sig av glåpord eller skymfa motståndarna, säger de och blickar stoiskt mot horisonten. Man skall inte heller skoja om någon spelares specifika utseende. Att håna en spelare för något skett utanför fotbollsplanen (t. ex. Elangas lusing eller Selakovics transaktioner) är tarvligt och lågt. Inte heller bör man skämta om någons ålder, sexuella läggning, avvikande beteende eller misslyckade levnadsbana i största allmänhet. Du skall tilltala människor på det sätt du själv önskar bli tilltalad, säger dessa samvetsgranna medborgare med allvarlig min (och stråkorkestern sätter strax igång att lira i bakgrunden).
Jag vet att de vill väl. Men jag kan ändå inte helt ställa upp på deras resonemang. Fotbollen är (ännu så länge) och bör också fortsättningsvis vara en arena för det omedelbara, spontana, känslosprängda och ickerationella uttrycket. Dels av det mycket enkla skälet att vi behöver det i ett samhälle som annars är kliniskt befriat från den typen av känslomässiga uttryck (som en slags reningsprocess). Man skulle kunna förklara det som att läktaren och matchdagen fungerar som ”en besvärjelse mot resten av veckans hunsade liv, sängen utan lust, jobbet utan intresse eller arbetslöshetens tomhet” (för att citera Eduardo Galeano). Det som sker på läktaren är inte alltid så väl genomtänkt, men lik förbannat fyller det sin funktion. Läktaren handlar om fotboll, javisst. Men den handlar också om livet i övrigt. Och livet är inte alltid så vackert och smidigt att det låter sig stuvas in i en förpackning signerad ”rätt och riktigt”. Ibland behöver man vråla och skrika och härja för att ta sig igenom det som varit, och förbereda sig för det som komma skall. Det kan låta enkelt och banalt, men icke desto mindre äger det sin giltighet. (Och ibland har vi inte fler val än så.)
Och dessutom har fotbollen alltid haft den där glimten i ögat. Det är först nu som den börjar försvinna. För nu skal allting vara så jävla rätt och riktigt.
Det har smakdomarna bestämt.
Det är tråkigt, tycker jag.
