Varför minns jag Stig Fredriksson?
När jag satt och tänkte på MFF så här några dagar efter tvåpoängsförlusten mot Elfsborg, dök plötsligt namnet Stig Fredriksson upp. Först blev jag väldigt konfunderad. Vems påg är du? Vad har du här att göra när jag analyserar MFF?
Jag har bara vaga minnen av den här Fredriksson. Jag vet att han spelade i landslaget på 80-talet. Han lär väl spelat i IFK Göteborg som så många andra på den tiden. Troligtvis var han högerback, men jag har inget minne av det. Men en sak minns jag förbaskat klart. Hans inkast. Han kastade bollen längre och rakare än någon annan. Varje gång Sverige hade inkast på offensiv planhalva lubbade han bort till sidlinjen och drog iväg bollen. Och det blev alltid farligt. I varje fall som jag kommer ihåg det. Det kändes som att han kunde kasta bollen hur långt som helst. Ända till bortre stolpen när det behövdes. I övrigt kommer jag inte ihåg någonting. Var han skicklig med bollen? Kunde han nicka? Ingen aning. Men kasta inkast det kunde han. Och det är förmodligen därför hans namn dök upp.
Beckham, Björklund, Ijeh - Två rätt och ett fel
Vad kommer vi att tänka på när vi hör namnet Beckham om 30 år? Garanterat hans frisparkar och hans inlägg. Han är en duktig passningsspelare, han är bra på att dribbla och han har ett bra skott. Men det är inläggen och frisparkarna som gör honom unik. Ja, och så hans frisyrer förstås.
Eller ta Jocke Björklund. Ingen lysande fotbollsspelare, men vår förmodligen snabbaste mittback genom tiderna dessutom utrustad med en bra glidtackling. Perfekt komplement till den långt mycket skickligare, men också långsammare, Bjärred.
I dagens MFF saknas specialister. Ingen frisparksspecialist. Ingen som kan slå de där svepande öppnande krossbollarna. Ingen med demoninkast - Ijeh är väl den som kastar längst, men det är liksom fel egenskap hos fel kille. Och vi har ingen hörnläggare.
Tio hörnor lika med straff
För att ta ett exempel. I år har vi fått 95 hörnor. Det borde resulterat i en hel del mål, eller hur? Faktum är att vi bara gjort två mål på hörna. Och så fick Rosenberg med sig en straff i situationen efter en hörna. Alldeles för klent resultat.
Frisparkarna har gett något mer - Skoog i krysset och så den inövade varianten till Höiland vid bortre stolpen, men det är knappast så att man luktar mål när domaren väl blåser rätt i ett farligt läge.
Hemligheten bakom Beckhams högerdojja heter träning. Enligt hans far drillades unge David en timme varje dag i att slå inlägg. Pappa Beckham stod vid mittcirkeln och David stod vid hörnflaggan. (Hur det kom sig att Stig Fredriksson kastade så fenomenalt långt är däremot fortfarande en gåta.)
Concha, vad gör du?
Jag har letat tecken på att spelarna nöter på en specialitet. Det närmaste jag hittat var Concha som i Sydsvenskan sa att han ibland slår några extra inlägg. Concha är tillsammans med Bergström vår bäste hörnläggare. Och han övar bara "ibland" lite extra. Killen är inte ordinarie! Varför står han då inte och nöter inlägg varenda dag? Hade jag varit ung och satsat på fotboll hade jag definitivt försökt skaffa mig den egenskapen som skulle gjort mig unik. Eller åtminstone svårutbytt. Vilken specialitet man skaffar sig är egentligen ointressant. Men det är förbaskat intressant att man inte försöker skaffa sig en.
Skulle t.ex. Concha bli så pass bra på att slå hörnor, att var tionde skulle resultera i mål, hade han varit ordinarie. Prahl skulle inte kunna hålla ett sådant vapen utanför plan. Hade Rosenberg bestämt sig för att bli en av Sveriges bästa frisparksskyttar, hade han fått spela även när Ijeh inte är skadad. Kanske inte i anfallet, men om han hade lyckats få två av tre försök förbi muren och på mål, hade han tagit en kantplats.
Kolla till höger
I dagsläget är 10 av 11 positioner helt klara. Är alla hela, består vår förstaelva av Asper - Elanga, Persson, Maestro, Höiland - Yngvesson, Olsson, Mattisson, Jönsson - Skoog, Ijeh. Det enda frågetecknet är vem som ska spela till höger på mittfältet. I år det prövats. Ett tag såg Erik Johansson att ha spelat sig till platsen, men sen försvann han ur startelvan, ja t.o.m. från bänken.
Det är uppenbart att Prahl letar efter en spelare som kan hålla någorlunda tätt bakåt, och servera anfallet med dundrande inlägg. Erik Johannson gör efter 2,5 år på den positionen (1,5 år med Prahl) fortfarande inget av det. Tränar han extra på inlägg? Eller frisparkar? Eller varför inte inkast? Det finns en plats ledig att kämpa om. Och den kan komma att besättas av den person som bidrar med en efterfrågad specialitet. Vill någon träna extra för att ta platsen?
Inställning är också en specialitet
Den med mest utpräglad specialitet är idag skadad. Han heter Jörgen Ohlsson, och får lika många att se rött som han har supporters. Anledningen är lite speciell. Han är inte någon lysande fotbollsspelare, men han är oumbärlig för laget. Dom som hyllar honom gör det för att han kämpar, river, vinner närkamper, nickar och faktiskt gör mål då och då. Precis de egenskaper som gör att de andra inte vill se honom på plan. Hans specialitet är hans inställning. Med Ohlsson som pådrivare lyfter sig hela laget. Den som vill vara elak menar att de andra lyfter sig för att täcka upp för hans klumpiga spel.
Jag struntar i varför laget gör bättre resultat med Ohlsson på plan, jag nöjer mig med att konstatera att det oftast är så. Därför är han unik. Men även den typen av specialitet är en bristvara. De som kommer närmast är Persson, Jönsson, Chanko och Yngvesson. Men deras uppoffrande spel verkar sällan höja resten av laget. Så sent som i måndags såg vi just dessa fyra slita extra för att kompensera övriga lagets brister. Men det räckte inte.
Klicka här för att läsa andra delen av "Varför minns jag Stig Fredriksson?".