Varför minns jag Stig Fredriksson?
Andra delen
Rom byggdes inte på en dag, inte Kävlinge heller
Oavsett vad som ska byggas, så tar det tid. När Prahl kom till MFF fick han en smärre chock när han såg hur illa ställt det var. Han började bygga från grunden. Fyra backar och två målvakter skaffades första säsongen. Yngvesson var den enda offensiva spelaren, och han kom nog mest för att han var tillgänglig. Inför årets säsong fortsatte bygget av defensiven med Höiland och omskolningen av Elanga. Och voila, idag har vi en av Sveriges bästa backlinjer. Vi släpper in minst mål i allsvenskan, och vi släpper till minst antal skott på mål (i snitt 4 per match).
Nästa akilleshäl var mittfältet, och följdriktigt var det mittfältare som värvades i år. Även dom fyra till antalet. Räkna med ytterliggare nya namn i A-truppen inför nästa säsong, det är först då den lagdelen kommer att vara klar.
Men även när samtliga lagdelar är helt renoverade, krävs det ytterliggare en dimension. Vi behöver specialister. Min förhoppning är att någon i dagens trupp börjar visa upp extraordinära färdigheter. Gör dom inte det måste vi lufta checkhäftet. Och så måste vi få till den viktigaste specialiteten - vinnarskallen.
I dagens lag finns det bara en med rutin av att vinna, Tom Prahl. Inte fel att det just är tränaren som har mest rutin, men det är inte han som ska vinna närkamper, komma runt på kanterna och trycka in bollarna i målet. På plan har vi massor med duktigt folk, men inga utpräglade vinnare - kanske med undantag för Chanko som faktiskt är svensk mästare. Vikten av att lära sig vinna matcher kan inte underskattas. Motivation slår ofta klass. Och vi har fått uppenbara problem i de matcher där vi inte gjort ett tidigt ledningsmål. Matchen mot Elfsborg var alltså inget undantag.
Vad har Elfsborg med det här att göra?
Jag tror att det hade varit för mycket snack om en reaktion. Alla var inställda på att den skulle komma, och undermedvetet visste man att ingen kan kräva sex vinster på raken. Det var ok att inte vinna. Precis som det var ok att inte vinna serien förra året - en andra plats var trots allt mer än vi hade väntat oss. Det var ok att komma tvåa i Superettan, det viktigaste var ju att vi kom upp. Och det var ok att förlora mot Djurgården i cupen. Vi hade dagarna tidigare satt dem på plats, och ingen verkade begära att vi skulle slå dem två gånger samma vecka.
Så länge det är ok att förlora, eller att inte vinna, kommer vi att göra det. Och så länge vi saknar den där riktiga vinnarinstinkten, att ha som specialitet att vinna även när ingen egentligen kräver det, kommer vi få det mycket svårt att hämta hem den fetes pokal. Nu var det ingen katastrof att vi inte vann mot Elfsborg, men det var bittert. Vi bröt inte någon trend, vi överträffade inte några förväntningar. Och det är dags att vi börjar göra det. T.ex. måste vi redan på måndag bryta trenden att förlora mot Sundsvall. Det, förväntar i alla fall jag mig.
Och allt det här började med onaturligt långa inkast av Stig Fredriksson.