Från tredje våningen: sentimental och full av svartkrut
Junior och Gabriel har satt igång fotbollsnerven hos Jonas Svensson, som dessutom konstaterar att Möllevången och Westfalenstadion i Dortmund ibland är samma sak.
Det var ett bra tag sedan jag kände någon riktig MFF-nerv nu. Säsongen har styckats i småbitar och avslutningen innan uppehållet lämnade oss i moll, med matcherna mot IFK Göteborg och Väsby hängande likt envisa hemorrojder långt in i sommaren. Men nu börjar det äntligen pirra i det ljusblå tarmsystemet igen, och inte så lite heller. Matchen mot FCK gav en ordentligt skön försmak om vad som komma skall. Ljuvligt att åter få äntra 58-betongen på kära Malmö stadion, ljuvligt att återse bekanta ansikten i den glesa publiken. Solsken, ljusblå himmel och en gräsmatta lika inbjudande som vilken VM-matta som helst. Och inte minst, ljuvligt att se ”det nya” Malmö FF. Junior tokimponerade i anfallet, och i mittlåset kändes hans landsman Gabriel ibland snudd på obehagligt lugn och trygg. Den första halvleken var (trots en i mitt tycke Emil som lekte osynliga mannen) det bästa jag sett med MFF på bra länge. Sen kan man alltid grunna över vilken sida Daniel hade klivit ur sängen på söndag morgon…
Laget som kliver in på stadion mot AIK om knappt två veckor, är alltså inte det samma som reste hem från Göteborg med en förlust för två månader sedan. Spelare har tillkommit, det har skett rokader, och det tycks finnas ett positivt sug i truppen. Till råga på allt är vår guldskimrande norske bintjepotatis tillbaks i aktion inom kort. På förlustkontot kan för övrigt noteras Bosse Nilsson, som igår påbörjade jobbet som sportchef i Helsingborgs IF. Det är förstås bara att önska lycka till, vilket säkert kan behövas. Trots att en viss Henke Larsson gör sin första träning med laget idag, har nog uttrycket Sysifosarbete har aldrig känts mer berättigat…
Mmmm, jag noterar med ett dåraktigt leende hur jag åter börjar ”tänka Malmö FF”. För ett ögonblick trodde jag att jag vandrade omkring skendöd och tappad på det livgivande ljusblå serumet. Nu klottras det åter träningstider i almanackan, och i ögonhålorna snurrar namnet José Luis Guimaraes Sanabio Junoir likt körsbären på enarmad bandit. Dagarna fram till den 15:e kan inte gå tillräckligt snabbt. AIK kommer inte att fatta vad som träffade dem. Jag har inte ens vett att raljera över Yksels nya frisyr, jag har fullständigt glömt bort hur jävligt det kändes att se England åka ut i kvarten, jag har ersatt isvattnet med kalla lättöl. Malmö FF har – jag vet inte för vilken gång i ordningen – åter cykelsparkat upp mitt huvud ovanför ytan (att de några enstaka gånger även trampat ner det samma i bottendyn är lätt förlåtet). Jag är sentimental och full av svartkrut på en och samma gång. Det är bara Malmö FF som på 90 minuter kan framkalla något sådant, bara Malmö FF.
* * *
Och, när jag ändå befinner mig i detta halvt euforiska tillstånd, låt oss backa bandet en bit. Låt oss för en stund flytta ner från tredje våningen, och istället utgå från en marklägenhet några kvarter bort:
Det är kvällen den 27:e, matchen mellan Ghana och Brasilien är slut sedan drygt en halvtimme. Jag sitter och röker i fönstret hemma hos min flickvän, och utanför står två pojkar på den lilla kvadratiska innergården på Möllevången. En grön plastboll med svart rutmönster ligger på asfalten framför dem. Gårdsytan upptas till hälften av ett skrangligt cykelskjul och en handfull gröna sopkärl. Cigaretten är färdigrökt och ligger ihopskrynklad i askfatet. I vanliga fall brukar jag knalla in i vardagsrummet när jag har rökt färdigt, men av någon anledning jag blir jag kvar där med röven på fönsterbrädan i köket på första våningen..
Pojkarna ser vilsna ut, skrapar med tåspetsarna i asfalten och petar förstrött på bollen. Så får en av dem plötsligt en snilleblixt. Han går med bestämda kliv bort till ett av sopkärlen och sätter axeln till det. Ett ilsket skrapljud stiger inne på gården när han baxar det tunga sopkärlet åt sidan. Hans kompis fattar genast galoppen, skiner upp i ett leende och sätter axeln till kärlet bredvid. En kort stund senare har de kämpat fram en liten glugg mellan avfallscontainerna. Nej, det är inte bara en glugg, det är nu en målbur med måtten 732 x 244 centimeter, och bakgården på Möllevången är inte längre en bakgård på Möllevången, utan Westfalenstadion, Dortmund, med 60.285 hysteriska åskådare på läktarna.
Den mindre av de två killarna bär en brasiliansk landslagströja. Den är åtminstone två nummer för stor, och när han försöker sig på en överstegsfint à la Ronaldo trasslar han nästan in sig i det överdimensionerade tyget. Manövern lyckas dock, och ögonblicket efter avlossar han ett pressat skott som går sopkärl och in. 1-0 till Brasilien. Kille nummer två svär och slår näven i soplocket. Han bär en vit -och brunrandig t-shirt, men jag förmodar att han representerar Ghana. Jag måste erkänna att spelupplägget är något konfunderande; ena sekunden står någon av dem i mål medan den andre anfaller, sekunden senare är båda två utespelare och matar fladdrande platsbollskott mot den tomma målburen. På något vis lyckas de ändå hålla en rättvis koll på resultatet. Två små blygsamma genier som imponerar rejält på den vuxna sittplatspubliken i köksfönstret.
Två soptunnor och en boll, that’s it. Spontant och lustfyllt så det förslår. Det är lätt att bli filosofisk. Juni 2006, VM i fotboll och kvällarna är långa och ljusa. Kidsen har sommarlov och får stanna uppe bäst de vill om kvällarna. Själv är jag ganska trött och siktar på soffan där inne, där min flickvän redan lagt upp benen på armstödet. Matchen på bakgården fortsätter. Tusen fnissande tjejer skulle inte kunna slita dem från fotbollen. Jag tror att killen i den randiga t-shirten leder med 8-10 mål, men det skulle inte förvåna mig om det går till förlängning och straffar.
