Måndag morgon
…och äntligen är sikten fri igen
På lördag drar allsvenskan igång igen efter ett uppehåll på två månader. Två månader, gott folk – en hel förbannat evighet. Men nu är väntan snart över, och det känns helt underbart.
För hur kul det än är med VM och spelare som Zidane, Ballack, Kaka, Zambrotta, Klose, Henry och alla andra hotshots, så är det ändå inte riktigt samma sak som med Olof, Daniel, Litmanen, Vinzents och resten av pågarna. Hur mycket Ronaldinho än vickar på rumpan och lurar brallorna av motståndarna, är det tio gånger roligare att se Pode rusa i djupet och tryck in bollen i mål utan att han så mycket som kan stava till överstegsfint. Och hur mycket man än kan sitta och beundra arenor som Westfalenstadion, Allianz Arena, Walsstadion eller Olympiastadion så är de inget emot Malmö Stadion – vår egen sönderspruckna och fullständigt omoderna öststatsbunker vars gråvita betong på något vis ändå alltid utstrålar en säregen skönhet.
Som vän av fotboll vore det förvisso fullständigt befängt att förneka VM:s betydelse. VM är givetvis en storartad högtid som alltid bjuder på en känsla eller en upplevelse av något slag. Jag minns till exempel hur jag inför Mexico-VM 1970 fick mitt första samlaralbum som jag sedan låg och sov med under kudden i en evighet. Jag minns den besynnerliga lycka och upphetsning jag kände under finalen mellan Västtyskland och Holland 1974, eller hur jag fullständigt bländades av passionen på läktarna under Argentina-VM 1978.
Ett VM bjuder som sagt alltid på ett specifikt minne, och VM 2006 kommer jag att minnas som det VM då Zidane flippade ut i förlängningen, då Klinsmann fick helgonstatus, då England inte var bäst i världen (för vilken gång i ordningen?) då Zlatan fick kritik för allt han gjorde och inte gjorde, och då Henke bommade en straff.
Så VM i all ära, med Malmö FF är det ändå alltid något mer. Det är först när de är inblandade som det blir på riktigt, det är först då det rusar runt i kroppen på allvar. Det är först då som diskussionerna om fotboll tar fart på allvar, och blir riktigt angelägna. Jag menar, långt viktigare än frågan om landslagets måltorka, är förstås frågan om hur samspelet mellan Junior och Jonatan kommer att fungera under säsongen. Långt viktigare än frågan om Edmans insatser som vänsterback, är förstås frågan om Järdler snart hittar tillbaka till formen han hade innan 17/4. Skoogs stundande comeback är givetvis ett långt viktigare ämne att avhandla än Svennis fortsatta karriär etc. etc.
Precis så är det, och därför känner jag en oerhörd lättnad när dessa rader skrivs. VM är slut! Äntligen slipper jag alla dessa Ronaldos, Tottis, Ballacks och Rooneys!
Äntligen är sikten fri igen! Äntligen dags för lite riktig fotboll!
Äntligen dags för Malmö FF!
