HoAF #3 - Sprängningen av vackerheter

Möt mannen som varit delaktig i åtminstone tre lags degraderingar.

Det vore bara för enkelt att motivera Jonas Wirmola till Himmelrikets HoAF enbart med anledning av hans vackert klingande förnamn. Växjöpågen har dock fler kvaliteter som gör att jag ser honom som en oförglömlig profil i det ljusblå matchstället. Förmodligen bottnar det i att han var en kugge i Malmö FF vid samma tidpunkt som jag själv började brinna med allt klarare låga för klubben, där någon gång på andra hälften av 90-talet. Men det finns också lite andra, mer mystiska omständigheter som knyter oss samman…

Den 17:e juli 1969 hördes ett primalskrik i Växjö, och knappt ett år senare ljöd också ett i Kalmar. Två gossebarn och bara lite barrskog och några vattendrag emellan. Faktum är att vi sedan anlände till Malmö ungefär samtidigt; två smålänningar vid namn Jonas, den ena via Sheffield United 1994, och den andra från Kalmar året därpå. Efter några år i Malmö FF packade Wirmola trunken för att spela fotboll med Osloklubben Skeid, varpå jag själv packade trunken för att leka poet i Trondheim. Wirmola återvände liksom jag själv snart till Malmö igen, bara för att tvingas uppleva de tunga åren i
slutet på 90-talet. Våra vägar skildes definitivt åt när MFF tog klivet tillbaks till Allsvenskan, och Wirmola stannade kvar i Superettan för att tjonga boll med ärkerivalen IFK Malmö. Det finns för många paralleller för att bara vara tillfälligheter. Mest spooky är att Wirmola spelade med Kalmar FF 1987-88, och att jag vid denna tidpunkt avslutade min egen ”karriär” i Kalmar AIK. Ergo: det var av ren skräck för att möta Jonas Wirmola på fotbollsplanen som jag lade skorna på hyllan.

Det kanske kan uppfattas som lite märkligt att nominera en spelare, som under sin karriär varit delaktig i flera olika lags degraderingar. Sheffield Uniteds sista match för säsongen 1994, innebar att de trillade ur engelska förstadivisionen, och då hade Wirmola gjort åtta matcher med laget under hösten/vintern. Ett liknande scenario utstod när han spelade med Skeid; laget slutade sist i tabellen. Hur det gick för Malmö FF 1999 behöver jag nog inte gå in på närmare, men till Wirmolas försvar så var han borta en stor del av säsongen. Den stora revanschen var förstås att han även bidrog till att lyfta upp Malmö FF ur Superettan igen. Det låter onekligen som en otursgubbe, men statistik och siffror ger sällan en helt rättvis bild.

Jag har ont om konkreta minnen av spelsituationer med Jonas Wirmola, istället finns ett bevarat helhetsintryck av en aningen ovårdad spelstil, kompenserad med en kampvilja av järn. Andra skulle kanske beskriva det som en destruktiv spelstil. Man får kalla det vad man vill, men en spelare behöver inte vara en virtuos eller bollkonstnär, för att sätta sina spår och finna vägen till mitt hjärta. Det är dessutom en stor skillnad mellan att spela defensivt tufft och att spela destruktivt fult, vilket tenderar att glömmas bort ibland. Jag kan erinra mig tillfällen när man från läktarplats kunde stå och mumla högt för sig själv ”Fan, han kommer inte att nå den, han kan omöjligt nå den…”, men då var det något som sprakade till i Wirmolas ögon, han sköt ifrån med ena benet, och från det ögonblicket var händelseförloppet givet. Anfallare som ställdes mot Wirmola i den stunden tvekade en tiondels sekund, och det räckte ofta för att han skulle kunna skyffla undan bollen framför motståndarens fötter. Eller åtminstone skyffla undan motståndarens fötter…

Trots sina uppenbart defensiva egenskaper, nätade han faktiskt några gånger också. Bland annat satte han en straff mot Djurgården borta 1996, en match som för övrigt innebar debut för en viss Husiepåg vid namn Hasse. Efter vad jag har förstått testade Wirmola senare också rollen som central forward vid något tillfälle med IFK Malmö. Han gjorde dessutom mål i sin första träningsmatch med Cardiff City, där han var på ett kort provspel 2000. Defensivt får man förstås inte glömma matchen mot Landskrona borta 1994. Jonnie Fedel blev utvisad, och i en av sina första matcher med Malmö FF ställde sig Wirmola i buren – och höll nollan. Matchen slutade 1-1. Men frågan är om det finns något bättre exempel på hans skiftande insatser och talanger, än att ta en titt på de upprepade mötena med Hajduk Split i kvalen till UEFA-cupen 1997-98. På något sätt är karln, direkt eller indirekt, på gott och ont, inblandad i flera matchavgörande moment.

Nere i Kroatien 1997 var det just Wirmola som öppnade målskyttet redan efter 11 minuter, men MFF tappade dock till slutresultatet 2-3. En hyfsad chans att ändå kunna reparera i hemmareturen alltså, men efter bara 10 minuter på Malmö Stadion drog Wirmola på sig en utvisning (fan vet om han inte blev utvisad mot Slavia Praha året innan också, men jag låter det vara osagt). När slutsignalen ljöd stod Hajduk som segrare med sammanlagt 5-2.

Året därpå var det åter Hajduk Split som stod i vägen för Malmö FF:s avancemang i UEFA-cupen. Denna gång var Wirmolas inblandning visserligen mer blygsam, men ändå inte helt oviktig. I 35- gradig bortahetta fick MFF ett snabbt mål i baken, men efter att Jonas Wirmola (strategiskt förstås) klivit av för en skada i tjugonde minuten, satte ersättaren Olafur Bjarnasson den viktiga kvitteringen. Tyvärr räckte det inte den gången heller, knappt två veckor senare vann Hajduk Split med 2-1 på Stadion. Nåväl, trots vissa hopp mellan positionerna var Jonas Wirmola aldrig någon utpräglad bintjepotatis, utan en kille som på alla sätt lämpade sig bäst i en köttig backlinje.

Wirmola personifierar en spelartyp som jag uppskattar oerhört: aggressiv, pådrivande, kraftig, stark på huvudet. Kanske för att jag själv var back den korta tid jag spelade fotboll aktivt, och att vår enkla filosofi verkar ha varit ungefär den samma: bort med bollajävelen till varje pris! Det var en utpräglat engelsk spelstil, där kamplusta och jävlar anamma alltid gick före tekniska nummer och kvickhet. Värdet av en sån inställning kan aldrig underskattas. Fråga vilken tränare, spelare eller supporter som helst. Fråga Roy Keane. Det är samtidigt en spelstil som renderar många kort. Perioden i norska Skeid är ganska talande – på 13 matcher fick han ett rött och fyra gula kort, samt stod för ett självmål mot Kongsvinger (som vid tidpunkten var hemvist för Jon Inge Höiland). Föga förvånande är han också den som med sina fyra röda kort dragit på sig flest utvisningar i Malmö FF. Således många anfallares mardröm. Under en stor del av tiden i Malmö FF var han dessutom uppbackad av vettvillingen Jonnie Fedel bara några meter bakom. Detta bådade ibland för både hårresande och underhållande situationer.

Och när namnet Fedel kommer på tal är steget inte så långt till Restaurang Hipp. Det var där, inför premiärfesten för ”Blådårar” 1999, som Jonas Wirmola klev ur en limousin och satte foten rakt i en brinnande marschall. Hans byxor gick visserligen åt h-vete, men det är bara ytterligare ett bevis på hans grundmurade inställning: att gå in i alla tänkbara närkamper utan fruktan. Ja, är det något som karaktäriserar Wirmola kan det nog sägas vara just oräddheten, och inte bara på planen.

Liksom Bruce Dickinson, legendarisk sångare i Iron Maiden, hade Wirmola förmodligen sett Top Gun både en och två gånger. Det räckte inte med att vinna luftduellerna på fotbollsplanen, Wirmola ville nå betydligt högre än så. Efter spel med de kanariegula säsongen 2001 gav han sig därför på utbildningen till pilot, och höll samtidigt formen uppe med träning i Spårvägen och Vasalund i Stockholm. Varken Bruce eller Jonas kan väl därför beskyllas för att vara några mesiga Stig Helmer-typer precis. Wirmola var tillbaks i IFK Malmö 2002, och då som ansvarig för klubbens tipselitpojkar. Detta skulle visa sig dra igång en konflikt med klubben och dess ordförande Göran Åkerman året därpå. Efter visst snack om orimliga lönekrav från Wirmolas sida, blev det inte förlängt tränarkontrakt 2003. Efter det sägs Wirmola ha ”lockat” med sig ett antal av dessa talangfulla ungdomar till sitt nya tränarjobb i Höllviken, något som Åkerman uppfattade som otillåtna värvningar. Mig veterligen slutade det med att flera av spelarna blev avstängda en viss tid från tävlingsmatcher.

De senaste åren har man kunnat se och höra Jonas Wirmola kommentera fotboll i tv. Jag har tyvärr varken paraboler eller boxar i mitt hem, men vill minnas att han förekom ganska frekvent i rutan när vi brukade kolla fotboll på Vinny’s under 2003/04. Vid de tillfällen jag sett honom i denna roll har han behärskat det till fullo, då han sällan babblar sönder en match, och även brukar ha okomplicerade analyser. Tja, vissa undantag finns det, och några av dem hamnade såklart på Lars Anrells floskeltopp. Förra året kommenterade han matchen mellan Ajax-Feyenoord på Viasat, och yttrade följande rader av Wirmolaiska mått: ”Feyenoords försvar trycker ihop sig i sitt straffområde så att det är omöjligt och mycket svårt att ta sig igenom.” Eller vad sägs om denna verbala pungspark från 2002, som svar på frågan om det fanns någon motspelare han ville såga: "Torbjörn Axelsson i Halmstad, för hans osportsliga utseende!".

Så här i kölvattnet av årets Henke Larsson-profetior, kan påtalas att när Wirmola tog över som tränare i Högaborgs BK 2004, var bland det första han gjorde att uttrycka en viss ambivalens inför en eventuell comeback av Henke Larsson till moderklubben; ”som tränare vore det en dröm att ha honom i laget, men som fotbollsälskare ser jag honom hellre på tv”. Var det kanske detta uttalande som ledde till att han fick sparken som tränare förra hösten? Fan vet, men i år väntar i alla fall utmaningen att förbättra BK Näsets sjätteplats från division 3 förra året. Näset var för övrigt en klubb Wirmola spelade för 2003, och han blev då vald till Most Valuable Player.

På det hela taget skulle jag närmast vilja beskriva Jonas Wirmola som lite av en outsider, och då menar jag inte i samma anda som vissa tv-kanalers så kallade dokusåpor om bäbisar med kolossal kroppsbehåring eller vuxna människor som gillar att bajsa i XL-blöjor. Nej, Wirmola framstår i mina ögon som en typ som gått sin egen väg, som vägrade falla in i mallen. Hur mycket fotboll han än hade i kroppen så tycktes där också finnas en mer drömmande sida, han hade så att säga lite kantigheter och något opolerat, något outtalat som gör honom i högsta grad mänsklig. ”Poesins väg går genom sprängningen av vackerheter” skriver Gunnar Björling någonstans, och under sina sju år med Malmö FF sprängde Jonas Wirmola en hel del.

En måhända brokiga bana i Malmö FF och annorstädes till trots, det har alltid uppstått turbulens där Jonas Wirmola dragit fram. Och egentligen räcker det med uttalandet ”Om bollen är på läktaren kan motståndarna inte göra mål” för att för evigt skriva in sig som ett av de tongivande namnen i Malmö FF. Eller för att sammanfatta det hela med Benno Magnussons ord om vår före detta lagkapten och attraktiva nummer fyra: ”Han är stor, stark, bra på huvudet och sätter på bra."
Precis som undertecknad alltså.