Rubrik saknas
"Att få se denne man, inte minst på en sömnig tisdag förmiddag, med myndig stämma styra sitt lag rätt i försvarsspelet eller med ett och två tillslag öppna upp anfallsspelet är underhållning och fotbollskonst på högsta nivå. För oss som minns Jonas Thern är känslan densamma..."
Det känns nästan ovant att formulera mina tankar om Malmö FF i skrift igen. Våren var hektisk för mig privat och när det gällde MFF tog det emot att tvingas se poängen fara iväg på grund av att usla planer förvandlade det gröna fältets schack till den bruna åkerns tombola.
Men sedan hände något. Jari Litmanen, en gång en av världens bästa spelare, blev plötsligt frisk och frälste oss himmelsblå med ett spel som hör hemma i en annan värld än den allsvenska. Poängen plockades såväl på Malmö Stadions gröna matta som på Stockholms Stadions gulgrå stubb. Det framstod allt mer klart att Malmö FF:s öde denna säsongen ligger i Jari Litmanens känsliga fötter.
Föga anade jag då att Jari inte bara kunde frälsa oss på planen utan även bidra till att stärka truppen med hjälp av sitt goda renommé och sin övertalningsförmåga. Häromdagen signerade välmeriterade Jonatan Johansson ett kontrakt med MFF och rykten gör gällande att klubben med Jaris hjälp nu bearbetar en mittback.
Lägg till att vi även fått två glödheta brassar och en klassisk guldhjälte i Jon-Inge Höiland vore det väl tusan om man inte skulle få lite skön inspiration nu när allsvenskans återstart endast är några dagar avlägsen. Malmö FF har rustat för guldstrid och Malmö FF har rustat väl.
Utan att dra allt för stora växlar av en träning fick jag en fingervisning om var vi är på väg när jag bevittnade förmiddagspasset i tisdags. Rörligheten, kombinationerna, skottviljan och harmonin närmast strålade om truppen. Själva epicentret för det kraftfält som fick truppen att stråla var Jari Litmanen.
Att få se denne man, inte minst på en sömnig tisdag förmiddag, med myndig stämma styra sitt lag rätt i försvarsspelet eller med ett och två tillslag öppna upp anfallsspelet är underhållning och fotbollskonst på högsta nivå. För oss som minns Jonas Thern är känslan densamma; Malmö FF har en playmaker av högsta klass igen. Paradoxalt nog är Jaris part-time coach gamle Roy Hodgson i mångt och mycket är förknippad med Jonas Thern och den tid MFF senast kunde utmana de stora elefanterna. Kanske, jag säger kanske, är vi på väg tillbaka till något liknande.
Det går faktiskt inte att säga annat än att truppen nu börjar byggas om. Afonso har ersatts av de två J:na Junior och Jonatan och Jon har ersatts av Gabriel. Trots en rätt generös investeringstakt tycks ribban läggas ännu högre och går allt Hasse Borgs väg är sannolikt Raoul Kouakou utbytt mot en mittback av hög klass inom kort.
Om detta är början på en stor och långsiktig satsning är det bara att inse att ett av fundamenten i bygget är Jari Litmanen. Inte för att finländaren kan bära MFF:s spel på sina axlar i många år till, men som en symbol och trovärdighetskälla för klubben är världsmannen Jari ovärderlig.
Han tror på Malmö FF och vi tror på Jari.
På lördag får vi äntligen vårt lystmäte och när det gäller AIK är jag en smula ambivalent.
Det finns en sorts dyster humorlöshet över klubben som i vissa hänseenden kan te sig lite komisk. AIK präglades i många år efter sitt Champions League-deltagande 1999 av en sorts patetisk storvulenhet som saknade glimt i ögat och frågan är om inte käftsmällen att åka ur allsvenskan var lika nyttig för gnagarna som för oss.
Det skall dock sägas att AIK:s återkomst känns uppfriskande i ett fotbollssverige som idag till stor del plågas av blårandig navelskådning. Djurgårdens självhävdelsebehov har inte mättats av tre guld på fyra år och att AIK nu ligger före ärkefienden i tabellen mår åtminstone jag bra av.
Tillika är minnena av AIK-matcher oftast goda. I särklass står minnet av triumfen 1986 då vi med 5-2 tog hem vårt 13:e allsvenska guld. En sprakande föreställning en kall höstkväll där Lasse Larsson rivstartade med ett hattrick varpå hans radarbroder Mats Magnusson avslutade showen med två vackra mål. Det var första gången jag grät glädjetårar på en fotbollsmatch, men förhoppningsvis inte den sista. Min storsinte HIF-far som vid den tiden länge lidit av att hans favoritlag inte tillhörde de utvaldas skara var nog en smula rörd han med.
Sedan finns ju såklart ett desto färskare minne från Stadion 2001. Ett minne som vårdas av alla de som ännu inte dömt ut Zlatan Ibrahimovic för vad han gjort i något gulblått gäng. När Zlatan sprang rundor kring de likt stenstoder fastvuxna AIK-försvararna i premiärmatchen 2001 var han redan bofast i mitt himmelsblå hjärta. Där kommer han alltid att stanna tillsammans med Bosse, Lasse, Masse, Thern, Schwarz, en hel drös andra och nu får de bereda plats för ännu en hjälte – Jari Litmanen.
På lördag får vi än en gång tjusas av hans geni och trots att jag gärna ser Gnaget i allsvenskan och gärna före DIF, HIF och IFK Göteborg visas ingen pardon. Jari kommer att skära sönder det svarta försvaret med sin kirurgskalpell och stötarna i kolsäckshjärtat kommer slutligen att utdelas av radarpartnern Johansson och den leende brassen Junior.
Jag känner mig rätt säker. Lite som inför de obligatoriska segrarna mot HIF, typ.
Luta er tillbaka och njut !
