Från tredje våningen: "Are you gonna bark all day, or are you gonna bite"
Madsen med en milkshake i näven och klanderfri kostym. Rikligt med parenteser, men trots att Malmö FF förbryllar nafsar vi faktiskt topplagen i rumpan…
I sin Måndag morgon krävde Jakob Kjelldén en solklar seger med 2-0 mot Öster. Och visst tusan blev det 2-0, men en solklar seger var det absolut inte, och jag undrar om herr Kjelldén återfick sin tro på världens finaste fotbollsförening? Jag fick det inte.
Öster var laget som skulle få se på fan, Öster var laget som skulle få sota för händelserna i Gävle. Malmö FF var laget som skulle visa ALLA (och med bilden av Elangas breda leende från Ölkafét spelande i bakhuvudet var det fullständigt omöjligt att inte känna små postiva kittlingar längs ryggraden när vi cyklade genom Pildammarna mot stadion). Men tabellens nästjumbo visade inga större tecken på nerver när de klev in på Malmö stadion, istället tycker jag att det var MFF som uppträdde osäkert och slarvigt. Den dominans som vissa talade om efter matchen har i alla fall jag svårt att ta till mig. Jag har högre förväntningar på Malmö FF än så här.
Det är en obehaglig känsla att se ett av bottenlagen tillåtas kliva in på vår hemmastadion och ta för sig som de gjorde igår. Ett lag som Öster ska för h-vete darra redan i spelargången, de ska ha skitit i brallorna redan under första refrängen av hymnen. Tyvärr är det inte så, tyvärr så injagar inte Malmö FF den skräcken i motståndarna för tillfället.
Igår kväll hade Öster fler avslut på mål än MFF, och även om hörnstatistiken var 12-3 i ljusblå favör, så fann jag dessa och många andra fasta situationer som tama eller okoncentrerade. Men hur frustrerande det än må vara, hur jävla jobbigt det än känns att se det knacka i maskineriet MFF, så får man inte vissla och bua ut sina egna spelare, men får bara inte. Jag förstår känslorna, men det finns ingen som är behjälpt av något sådant, ingen. Det är en sak att svära och förbanna laget eller någon enskild spelare med bänkgrannen eller över en öl på puben (eller för all del i en krönika på Himmelriket dagen efter), men att rikta det rakt mot spelarna? På vår egen hemmaplan? Under en pågående match? Rena vanvettet!
MFF’s insats var varken fågel eller fisk, det var en match som när slutsignalen ljöd lämnade mig ganska egal. Jag visste inte riktigt vad jag kände, hur jag skulle reagera. Tre oerhört viktiga poäng, men absolut inte den urladdning eller de besked om trygghet och stabilitet som jag ville ha. Malmö FF förbryllar mig. Det har varit stora ord från MFF-lägret, där glosor som ”toppstrid” och ”guldstrid” återkommer. Det skapar givetvis höga förväntningar. Det har lagts stor press på klubben att prestera, och det är en press de till stora delar själva lagt där. Jag kan inte låta bli att citera Madsen (och då talar jag förstås om skådespelaren Madsen, den riktige skådespelaren Madsen, med en milkshake i näven och klanderfri kostym) i Reservoir Dogs; ”Are you gonna bark all day, or are you gonna bite?”
Trots allt, duon Junior & Jonathan fortsätter att leverera. Sällan har jag kännt sån lättnad över ett mål som det Junior satte i 52:a minuten. Lättnad snarare än glädje. (Och vilken härlig publikfriare han är, kaninskuttande över reklamskyltarna och hivande matchtröjan upp i klackan. Eller var det bara en ursäkt för att visa upp tatueringarna?)
Trots allt, det var ett fall framåt jämfört med vad som skedde i Gävle. Och fortsätter bara toppduon att leverera, kan bara Emil kontrollera bollen lika bra på andratouch som första, visar bara Jocke (för det var väl Jocke Nilsson? Någonting med hårfärgen gjorde att jag för ett ögonblick trodde att det var ytterligare en okänd värvning av Hasse Borg under hans hysteriska fredagshandel), lite mer av det slags jävlar anammalöpningar som han gjorde på högerkanten mot slutet, och, och, och…
Trots allt, Malmö FF ligger på en 4:e plats när Allsvenskan snart vänder. Det känns liksom inte så i kroppen, men där står det svart på vitt. Och tro mig, det är bara en tidsfråga innan Bajen börjar tappa mark. Och tar bara Kalmar poäng uppe i Stockholm nästa omgång så ligger vi plötsligt tvåa. Ja, med den lilla petitessen att vi slår Elfsborg förstås. Och det ska vi tamejfan göra. Bite, bite!
* * *
Innan matchen, utanför entrén till Norra, fann vi oss plötsligt stående bakom Patrik Andersson. En mycket märklig känsla. Gnugga, gnugga ögonen. Går han verkligen omkring på gator och torg som en vanlig människa? Och hänger han verkligen på Norra som vilken annan dödlig som helst? Kaisern? Som sagt, jag är förbryllad…