Finns det något hopp?
I måndags kväll, runt 20.55, lovade jag mig själv att nu får det vara bra, nu är det nog: nu blir det inga fler matcher för mig i år. Varken på plats eller framför teven.
Jag uttalade löftet högt så att min förstående kvinna kunde höra det. Hennes tid var nu. Hon log lite snett utan att säga nåt. Som om hon visste nåt jag inte visste. Jag mailade också mina vänner elfsborgaren och HBK:aren. Skrev att "nu skiter jag i MFF resten av året, jag lägger ner detta. Funderar på att börja hålla på Redbergslid i handboll, så att man kan vara säker på ära, guld och framgångsrikt Europa-spel".
Så jävla illa var det i måndags.
Jag var inte på plats i Landskrona och såg fiaskot. Gör detta faktum att jag borde lida mindre än de på plats? Naturligtvis inte. Så funkar det inte. Direkt efter matchens slut började jag fundera över varför jag ska lägga en massa pengar på resor, souvenirer och biljetter varje säsong, år ut och år in. Varför jag ska lägga två timmar enkel resa ensam i bilen för att få se mitt lag spela på hemmaplan. Allt verkade så meningslöst. Är det då så konstigt att jag dyrt och heligt lovade mig själv och andra att förpassa MFF till undangömda vrår i huvudet och i stället ägna mig åt Redbergslid, frimärken eller andra mer eller mindre obskyra intressen.
Fast självklart har jag redan slängt mina löften i soptunnan som tömdes i morse klockan halv 6. De går inte att hålla. Hur skulle de? Det är ju match på söndag igen. Och om cirka en vecka är det kval till UEFA-cupen, dit vi har längtat i många år. Hjärnan har, om inte glömt, så förträngt det depressionsliknande tillstånd jag befann mig i för en halvvecka sen.
Pessimismen däremot kletar sig fast som ett Hubba Bubba innanför kalsongerna. Jag försöker verkligen se hur vi ska kunna vinna det hett eftertraktade guldet i år, men det är svårt. Alltför många poäng skiljer till toppen. Väl? Alltför många lag är inne i formtoppar, när MFF tycks ha lämnat sin. Väl? Som sagt, jag försöker klamra mig fast vid ett visst hopp, symboliserat av det lilla ordet "väl". Men som jag skrev, det är svårt.
Efter att ha sett teve-bilderna från i måndags och efter att ha läst kommentarerna från dem som var på plats, samt vetskapen om att vi har tre viktiga spelare avstängda, så finns det inget som får pessimismen att släppa sitt järngrepp om mig. Ja alltså, nästan inget. Det finns några saker som gör att hoppet vilar på ett visst (bräckligt) fundament: visserligen skrev jag och trodde inför både Sundsvall- och Landskrona-matchen att lusten att revanschera sig borde vara enorm, men nu på söndag måste den i så fall vara närmast utomjordisk. Kan Hasse, Höiland, Ijeh med flera se varandra i ögonen och säga sig vara nöjda med sina prestationer den senaste tiden? Finns det nån yrkesstolthet (om inte klubbkänsla) så måste, MÅSTE, de vilja visa att de kan mycket, mycket bättre.
Dessutom försöker jag intala mig själv att avstängningarna kan vara av godo (ni märker va, bräckligheten, den tunna tråden av hopp som jag klamrar mig fast vid). Det är ju väl känt att Tom Prahl är obenägen att plottra i laget om han inte nödgas. Kanske kan nu de tre ersättarna (vilka de nu blir) springa in på G:a Ullevis gräsmatta på söndag mot ÖIS och visa att de i fortsättningen inte vill sitta på bänken. Och visa sin tränare att han har haft fel som inte spelat dem tidigare, och oss supportrar att några faktiskt bär den himmelsblå tröjan med stolthet.
För alternativen är annars att vårt Malmö FF antingen 1. inte är bättre än så här, 2. har åter tappat formen eller 3. är så beroende av Thomas Olsson att han är skillnaden mellan allsvensk topp och nästan-topp. Vilket alternativ som är värst är nog en smaksak.
Jag kommer inte att sluta åka och se MFF när jag har möjlighet. Redbergslid lär aldrig få mig som supporter och frimärken fortsätter jag att slicka på och inget annat. Så även om jag alltjämt är pessimistisk (eller kanske snarare realistisk) finns hoppet där, för hur skulle man annars orka? Vad skulle man annars göra, överge sitt lag? Tillåt mig att skratta! Och det är klart, bor man i ett land där Lasse Berghagen är Gud och Anders Lundin hans son och några miljoner anser deras program vara höjden av fräschhet, då bör man nog bära med sig hoppet, hur litet och ynkligt det än må vara. Men då gäller det också för spelarna i MFF att känna detsamma. Det och en stor jävla gryta med revanschlusta och yrkesstolthet.
