Den 12 augusti i MFF-historien

Läs om dagen då DDR:s landslag kom på besök. Eller om ett lag från Stockholm som fick bank med 5-1. Eller varför inte om 70-åriga huliganer...

"Sen kommer sommaren som en kort förberedelse till hösten"
Så tyckte Strindberg under sina mörka stunder. Och nu är vi snart där. Hösten knackar lite tveksamt, knappt hörbart, diskret på sommarporten och anmäler sin längtan in. Visst hade August, som oftast, hittat sanningen. Sommaren tycks passera snabbare och snabbare för varje ny årsring som obarmhärtigt ristas in i kroppen.

Vi är nu framme vid den fullmogna yppiga sommaren. Den lite trötta bedagade sommaren, som undrar om hon fortfarande är till behag. Frukterna av det som för inte så längesedan var blomning kommer snart att skördas. Kräftorna har framburits på faten i knallröda drivor. Albert Engströms slogan "Kräftor kräva dessa drycker" framstår som en av de mest självklara sanningar som någonsin delgivits nationens Bratt-tyngda folk. Augustimörkret får oss att slå av på det uppskruvade tempot.
Det finns redan stunder då man längtar till den kristallklara, syrerika septemberluften, till de tända smålampornas förföriska hemtrevnad. Till att Premier League skall börja sin långa färd mot att Arsenal står som segrare i sköna maj, samt att tillfredställa fotbollsbehovet under den mörkaste vintertiden.

Längtan till något annat. Längtan till vadå? – Är vi alla i väntan på Godot? Denna ständiga oförmåga att helt leva i nuet. Eller är längtan och tillbakablickar också ett sätt att leva i nuet? Men levde i nuet gjorde i högsta grad de malmöbor som hade sökt sig till Stadion den 12/8 1970.
Det var det där laget som kom på besök. Den klubb som vi i detta nu har mött flest gånger under den allsvenska vandringen. Den klubb som så ofta tror sig om att för all framtid bli den dominerande i landet. Den klubb som så gärna vill tillskriva sig epitetet "Sveriges Arsenal". Och jag försöker utan framgång komma fram till varför. Visst, båda kommer från ländernas huvudstäder. Båda spelar i vita shorts. Båda har anor och framgångar. Båda klubbarna börjar på bokstaven A. Men sen… Nä hjälp mig.
Det var alltså A I K som än en gång gästade vår stad för match mot Malmö FF, denna dag i augusti. 9 417 i tiden levande personer hade slutit upp till detta års klassikermöte. (När vi mötte A I K i juli detta år (2006) var publiksiffran alltså betydligt högre.) MFF vinner med siffrorna 5-1 och våra målskyttar är alla namn som för alltid finns inskrivna med fet stil i MFF-legendar-bibeln: Bosse Larsson, Curt Ohlsberg (den tyvärr lite bortglömde), Ingvar Svahn, Roy Andersson samt en liten bjudning från vår gamla samarbetspartner genom ett självmål.
För att göra bilden av matchen rättvisa tillåter jag mig att citera något från pressen:

"BRAVO! Man kan inte säga annat än att Duran tror på sina grabbar. Jag skulle tro att han för första gången på länge sov gott i natt. Det gjorde antagligen spelarna också med gott samvete. Grattis, för det är sådan fotboll man vill se. Det formligen vällde fram blåtröjor innanför A I K-straffområdet. MFF spelade en distinkt tempofylld fotboll. Det var spel och passningar på djupet, det var skott och lysande individuella prestationer. Jag har aldrig sett Bosse Larsson bättre än nu, betygsatte A I K-tränaren. Det stämmer. Bosse visade vägen med ett blixtmål efter några minuter, var sedan som en huggvärja. Men det handlade inte bara om Bosse. Staffan Tapper som framskjuten stopper, hela mittfältet och Svahn i kedjan storspelade. Det såg stundtals ut som om MFF och AIK spelade i olika serier.”
Bättre kan inte denna minnesrika match beskrivas. MFF vinner med 5-1 och kastanjerna i Pildammarna får vänta lite till med att falla hösttungt på den skånska jorden.

12/8 1979. Fortfarande var "Auferstanden aus ruinen" en ständigt återkommande schlager vid stora idrottstävlingar. DDR:s fotbollslag var väl inte lika framgångsrika som många av landets individuella idrottare framstod av olika skäl. Detta år hade DDR:s landslag förlagt sitt träningsläger i Sverige. Söndagen den tolfte reser jag den korta sträckan dit Skåne snart byter namn till Blekinge – till den idylliska Strandängen i det "röda" Bromölla.
DDR som under sin vistelse här vunnit idel storsegrar får känna på typisk "Bob Houghton-fotboll” – den taktik som tidigare under året fört oss till EC-final. Taktiken, tillsammans med en fantominsats av alla tiders MFF-målvakt, Janne Möller, gör att MFF mycket meriterat spelar 0-0 mot den fysiskt vältränade nationalelvan från DDR. 1 694 åskådare får konstatera att MFF håller den höga internationella klass som en EC-finalist bör göra.

12/8 1984. Min bänkgranne denna match var en gammal man, eller skall man säga äldre? Äldre än vem då, frågar jag mig alltid efter att ha hört det där uttrycket som i vårt åldersfixerade land så skickligt undviker det "fula" ordet gammal. Gubbjävel är ok, men gammal… tabu. Denne gamle, förlåt, äldre man, såg ut som en klichébild av Gustav Vasa. Han pratade som Mora-Nisse, så jag misstänkte starkt, som en nutida Sherlock Holmes, att han var från Dalarna. Något mer "Dalekarliskt" har jag aldrig träffat. Jag såg honom i min fantasi sitta i sitt trähus målat med Falu rödfärg. Tittandes på den där jordgloben som endast tas upp av landskapet Dalarna, ätandes Vasa knäckebröd till frukost och Falukorv till lunch. På skivspelaren i hans hem vid Siljans strand hörs folkmusikaliska klurigheter framförda av Röjås-Jonas och Pål-Olle. På väggarna exponeras dalkullornas vita och generösa bakar och kullor målade av Anders Zorn. (Nåja, kanske är det kopior).
Och visst, han var äkta mas. Han hade kommit till Malmö Stadion för att se sitt älskade IK Brage. Han berätta med stolthet om den tiden då uttrycket "Brage är lage" myntades. Men i denna match var det ett annat lag som var laget. MFF vinner enkelt med 4-0 och Mats Magnusson gör hattrick. "Kom igen i Vasaloppet", blir avskedsrepliken när vi fredligt och vänligt skiljs åt för att förmodligen aldrig mötas mer.

12/8 1990. Finns det någon klubb i nuvarande Superettan som jag önskar skall ta steget upp i Allsvenskan så är det IFK Norrköping. Snart har väl klubben förlorat sin klassikerstatus för den yngre generationen om inte något sker inom kort. Själv minns jag med väl- och obehagsrysningar matcherna på Gamla Ip mellan MFF och IFK Norrköping. Vilka drabbningar! Fullsatta läktare. Planen drällandes av landslagspelare i bägge lagen.
Lite efter Pilgården dök den första matchaffischen upp på min vandrig till Ip. Den där som var ritad av en konstprofessor i Prag som blev så förtjust över MFF:s spel i en match mot Slavia Prag under en turné i Tjeckoslovakien att han förärade klubben denna tavla, som användes som matchaffisch i långa tider. När namnet IFK Norrköping stod att läsa som vår motståndare slog det unga hjärtat alltid lite fortare. Nu när året är 1990 har lite av den forna prestigerivaliteten ebbat ut. Endast 5 892 personer, de flesta tårögda nostalgiker, kommer till matchen som vi vinner med 2-0.

12/8 2001. Jag måste erkänna att jag beundrar Trelleborgs FF. Inte för deras sätt att spela fotboll, men för att en klubb med så små resurser ständigt vill och kan vara med och slåss om de få allsvenska platserna, och med tyngd etablerat sig som vårt landskaps fjärde lag.
Matchen detta år mot MFF är just en sådan glädjedag som inträffar någon enstaka gång i en TFF:ares liv. Storebror besegras med 3-1. Vår målskytt blir ikonen Jörgen Olsson.
Skall jag våga mig på att ranka prestigekänslan i de skånska derbymatcherna så kommer naturligtvis MFF-HIF på första plats. (Och det får inte skrivas HeIF, all traditionskittling blåser då bort över Sundet). Bois kommer som klar tvåa och TFF långt efter. (Något äkta Malmöderby kommer jag väl aldrig mer att få uppleva.)
Men om jag med hela mitt fotbollshjärta vill ha tillbaks IFK Norrköping till storserien så kan jag trots mitt skånska hjärta inte känna så för TFF. Coda.

Detta har inget med 12/8 att göra men jag måste meddela en rolig episod. Scenen är Skolgatans Ölkafés uteservering, datumet 15/7-06 innan matchen mot AIK. Jag sitter tillsammans med en annan person som uppnått stadgad ålder och uppvisar ett fredligt utseende, iklädda matchdräkt. Utanför stannar fyra killar i den där åldern då man är som mest formbar. Då livet är ett enda spännande äventyr, fullt av mysterier – ungefär kring de uppnådda tio.
I dialogen som följer kallar jag grabbarna för "De fyra" och oss gubbar för "de två".
De fyra: – Vet ni vem Black-Army är?
De två. – Ja
De fyra: – Dom ska spränga Malmö Stadion i luften.
De två: – Är dom så stygga?
De fyra (med förhoppningsfulla miner): – Ja! Slår ni på många?
De två: – Nej.
De fyra: – Men Helsingborgare slår ni väl?
De två: – Nä, inte ens det kan vi glädja er med.
De fyra (nu med besvikna anletsdrag): –Är ni inte huliganer?
Efter vårt förnekande att tillhöra någon med denna värdighet, avviker våra unga vänner med en illusion fattigare redan i sina unga liv. Själv reser jag mig upp för att vandra till matchen med delade känslor i huvudet. Jag har aldrig känt mig så ung och farlig någonsin, och letar med himmelsblå argusögon efter någon AIK-klädd person av kvinnligt kön med en ålder på cirka 70 plus, för att testa om jag kan leva upp till min nyvunna status som huligan.