Watford - Tottenham1 - 2
Ingen pardon i Göteborg
Bois-matchen är glömd och begraven. Idag fick vi se ett nytt MFF. Ett MFF som visar att det fortfarande finns hopp.
Exakt vad Prahl har gjort med spelarna den senaste veckan vet jag inte mycket om, men onekligen var det ett annat MFF som äntrade banan i Göteborg idag.
Om det vi fick se mot BOIS kunde kallas håglöshet, likgiltighet och stor leda, så visade MFF idag att de inte är främmande för begrepp som vilja, disciplin och entusiasm. På Gamla Ullevi fick vi dessutom se de himmelsblå praktisera dem med underbar pondus och lätthet.
Redan från start tog MFF kommandot i matchen, och etablerade en stark press mot Örgryte. Ijehs tidiga mål kändes därför fullständigt naturligt, även om det bara gått tre minuter av matchen. För MFF, som ju haft det enormt motigt efter sommaruppehållet, blev målet en glädjeinjektion, vilket också återspeglades i det fortsatta spelet: alla tecken på stress och oro, som vi sett i så många andra matcher, lös fullständigt med sin frånvaro.
Trycket mot Örgryte fortsatte, och Ijeh - som var enastående i första - gjorde strålande insatser vid såväl andra som tredje målet. Inget spektakulärt, inget extraordinärt, utan istället med den enkla skönhet som är så kännetecknade för Ijeh.
När domaren blåste för halvlek visade tavlan 3-0 för MFF och all frustration efter Bois-matchen kändes så avlägsen och utan betydelse. Men inte förrän efter ytterligare fyra-fem Camel och sjuttioen minuter in i andra vågade jag andas ut. På en tillbakastudsande boll på Örgrytes planhalva får Chanko till ett hårt skott som söker sig in i målet bakom en chanslös Dime Jankulovski. 4-0 och det hela är över.
Resten av matchen manövrerar MFF utan problem bort de allt mer uppgivna Öisarnas försök framåt. När domaren efter ett tag blåser av känns det hela mycket, mycket angenämt. Angenämt därför att Skoogs frånvaro knappt märktes, angenämt därför att MFF:s försvarslinje var lika orubblig som urberget, angenämt därför att Ijeh åter spelar så att Gud Fader gråter glädjetårar.
Om Örgryte finns inte så mycket att säga. Deras spel gick i baklås tidigt i matchen, och hur de än försökte lyckades de inte dyrka upp MFF:s starka defensiv. Deras anfallsspel var förvånansvärt förutsägbart och enahanda. Av Tomaz Jr och Paulinhos brasilianska finesser syntes inte mycket, och efterhand verkade det som om de själv inte längre trodde på sin egen kapacitet.
Jag vet inte hur Örgrytes matcher sett ut under säsongen, men fortsätter de att spela som idag så har de lång väg att gå för att bli det pigga, tekniska och anfallsglada lag de gärna vill vara.
Även MFF har en hård väg framför sig, men det spel vi fick se idag på Gamla Ullevi inger ändå ett visst hopp. Det är en skön känsla.