- -
MFF-IFE 1-1
Oavgjort mot IF Elfsborg - ett fall framåt.
Jag skriver med en klump i halsen. Jag är så frustrerad och arg att jag knapp kan formulera tankarna.
En känd och till förbannelse frammanad sanning i det här landet är att vi inte har fotbollslag som kan hävda sig i Europa. Idag fick vi än en gång se att denna sanning även gäller domarskrået.
Linjemannen som yrade runt nedanför Norra Läktaren var i alla fall det mest inkompetenta person som beträtt Stadions gräs och tro mig, här är konkurrensen knivskarp. Lägg till Herr Fröjdfeldt som i Anders Frisks förvaltat konstarten att döma till bortalagets fördel, förmodligen för att visa hur starkt han kan stå emot hemmapubliken. En barnslig prestigelek som tyvärr får även de mest välspelade matcher att haverera.
Nå, låt oss för en stund lämna skämtarna i svart och fokusera på första halvlek.
Malmö FF såg, för första gången på länge, ut som Malmö FF. Full aggressivitet, härlig rörelse och solitt försvarsspel bäddade för ett mäktigt spelövertag. Skillnaden från tisdagens debacle på Borås badrumsgolv var total. Den Anders som vann mittfältsslaget hette inte Svensson utan Andersson. Dubbel-Anders gjorde en strålande insats i den defensiva rollen på mitten och raderade ut den i Borås så utsökte Svensson.
På kanterna briljerade Behrang Safari med sin snabbhet och Yksel Osmanovski med sin teknik och spelintelligens. Att få se vår Ozzy tillbaka i 90-talsform var ett av dagens stora glädjeämnen.
Vad som kändes mest fascinerande var att han så påfallande ofta lyckades i en-mot-ensituationerna. Plötsligt fanns den gamla accelerationen där igen.
Marcus Pode var även han duktig i sin nummer tio-roll. Marcus spelade enkelt och snabbt ut på kanterna där ytorna fanns. Junior och Jonatan Johansson såg heta ut och Junior är en targetspelare av högsta klass. Det känns skönt att vi äntligen har en forward att sätta upp bollen på igen.
När nu Anders Andersson låste innermittfältet fick försvaret den hjälp som uteblev i Borås. Daniel Andersson och Gabriel kunde lugnt avvärja spillet som nådde fram och Christian Järdler och Ulrich Vinzents vågade gå fram på sina respektive kanter.
1-0 kom tidigt, men kändes redan då som en logisk följd av ett bastant MFF-övertag. På en hörna i sjätte minuten skruvade Daniel Andersson bollen direkt i mål. Johan Wiland har den senaste veckan gjort klart för Fotbolls-Sverige att han inte aspirerar på titeln ”Kung i luften” och målet får gå under kategorin billiga.
Icke desto mindre var målet rättvist. Härefter radade MFF upp vackra anfall där man visade fart och kvalitet. Tyvärr valde man ofta lite för svåra avslut i stället för att rulla sig fram till lägen längre in i straffområdet.
Vid ett flertal tillfällen tog de blåa spelarna skott utanför straffområdet i lägen där en passning till hade inneburit friläge inne i boxen.
Under denna period som sträckte sig nästan fram till pausvilan borde vi avgjort matchen.
Nu är dock inte allsvenskan anno 2006 en serie där Malmö FF dödar matcher.
Efter en lite trevande start på andra halvlek chansade den dittills osynlige Anders Svensson med ett skott från 30 meter och fick drömträff. Skottet gick knall(e)hårt en decimeter över marken och in i bortre burgaveln till synes otagbart för Jonas Sandqvist. 1-1 var ett bistert faktum.
Resten av matchen blev en domarparodi.
För att göra en lång historia kort kan jag väl bara säga att det finns en anledning till att uppskrivne Joakim Sjöhage inte spelar från start i Elfsborg i år. Har man en kompis med linjeflagga som bjuder på fem till tio meter i försprång varje gång motståndarlagets backlinje ställer dig offside och du ändå inte lyckas göra mål skall du nog inte vara i startelvan.
För det var just detta som hände. Gång på gång. Sjöhage tjuvade med grov marginal på Elfsborgs långbollar och den assisterande domaren valde att blunda. Om och om igen.
Detta ledde givetvis till Elfsborgschanser och till osäkerhet bland MFF-spelarna. Det fina spel man byggt upp i första halvlek raserades snabbt och backlinjen såg alltmer uppgiven ut.
Vid ett flertal tillfället lyckades vi freda målet med ett nödrop.
Malmö FF gjorde i sann Åkeby-anda tre byten i god tid, men de inbytta Mattisson (för Järdler), Hallfredsson (för Safari) samt Ofere (för Pode) lyckades inte åstadkomma mer för att ändra matchbild.
Frustrationen spred sig och med den kom Fröjdfeldts varningar som ett brev på posten. Skrämmande att den kortsugne Eskilstunadomaren inte skickade upp ostskivan i nyllet på Anders Svensson som (framförallt i första halvlek) betedde sig som en grinig unge och delade ut tjuvsmällar i tid och otid. Trist att se.
Malmö FF lyckades aldrig komma in i det igen och än en gång fick man lida alla helvetets kval efter matchen. Vad som känns så tröstlöst är att när vi äntligen visar att vi kan spela såväl disciplinerat bakåt som kreativt framåt förstörs matchbilden av en galning med flagga som inte en hade kunnat hantera en divisionsex-match.
Hur skall den inhemska fotbollen kunna utvecklas när allt runt omkring är så till den milda grad amatörmässigt ?
Jag börjar tröttna.
På tal om att tröttna aviserade Svenskafans bästa skribent, Tony Ernst att han lämnar skutan. Jag hoppas att Yksels pånyttfödelse får Tony att känna sig ung på nytt och att han ändrar sig. Det är tungt att vara Himmelsblå just och det blir inte roligare utan Tonys texter.
Till sist: Ge det här MFF-laget lite tid, det var trots allt ett fall framåt idag.
