Från tredje våningen: Äntligen regn

Har inte sovit på en vecka. Åtminstone känns det så. Tidskrävande uppdrag utan himmelblå prägel har tagit stor del av min tid, och bevakningen av vad som skett på fotbollsfronten har därför varit sporadisk och knapp. Undrar om det är därför jag känner en sådan förvirring och brist på geist? Lagom till revanchmatchen mot Elfsborg var dock alla andra förpliktelser överstökade, det var halsduk på och tramp tramp trampa på och trampa mot Stadion. En alltid lika skön och pirrande känsla. Men Malmö FF konfunderar mig, mer än de gör mig besviken, för tillfället. Jag finner ingen skärpa, inga mönster, inga linjer – varken i laget eller mitt förhållande till det.

I bakhuvudet sitter nån jävla viktigpetter och förbannar mig, säger åt mig att bita ihop och sjunga för MFF i varje läge. Naturligtvis borde jag det. Naturligtvis bör man stötta laget till seger och inte stötta laget vid seger. Det är en betydande skillnad. Men ändå, kraften och lusten är inte där. Vad krävs för att den ska återvända? Tja, en seger skulle ju förstås vara trevligt, en ohotad trepoängare liksom, en match som MFF faktiskt förmår avgöra, eller döda som det så blodtöstigt brukar heta. Men det är ändå inte grundbulten.

Det blir extra jobbigt att handskas med detta när jag inte förmår sätta fingret på vafan det är som fattas. Är det Åkebys ointresse för försvarsträning? Är det kommunikationsproblem mellan skånskan och portugisiskan? Är det så enkelt att alla nyförvärv ännu inte trillat in i maskineriet? Tillskriver vi laget större egenskaper än vad som egentligen är rimligt? Är mittfältet egentligen så dåligt som det gett intryck av till och från? Är mitt tålamod för kort? Det talas en hel del om hur Prahl behövde tid för att bygga ihop guldlaget, borde inte Åkeby i rimlighetens namn få samma tid på sig? Ja, nej, kanske, jag vet inte. Det är för mycket frågetecken helt enkelt.

Jojo-stämning på läktarna i år har varit anledningen till mången debatt och åsikt. Jag tillskriver oss supportrar ett stort ansvar vad det gäller framgångar (och motgångar) på plan, men i skrivande stund är jag lite så där sandlådetjafsigt sur, och undrar om den dalande stämningen på läktarna har smittat av sig på spelarna, eller om det faktiskt är tvärtom? Som om det skulle spela någon roll…

Nog har vi supportrar blivit en aning bortskämda, vi verkar redan ha glömt bort vilka gyllene rysningar man kände längs ryggraden för inte så många år sedan, när vi trots underlägen och motgångar sjöng vår kärlek till laget. Stolt och oförtrutet, i 90 minuter plus tillägg. Det var obeskrivligt, och gjorde dessutom förlusterna så mycket enklare att bära. Vi visade då för oss själva, spelarna och resten av fotbollssverige hur en trogen supporterskara uppträder. Huvudet högt. Men det var då. I söndags återkom dock en glimt, en pust av detta. Vid Elfsborgs kvittering blev det knäpp tyst för någon sekund, sen tog några upp sången och alla föll in. Det var mäktigt, det var skönt, det var som det bör vara. Bör. Det dog ut ganska snabbt igen, och på planen dog MFF ut i samma takt. Jag står knappt ut, det är en enda grynig soppa av känslor. Det är svårt att förklara det här märker jag. Sätta ord på det som saknar glosor. Kan lika gärna snacka väder istället.

Äntligen kom regnet och svalkan. Som jag har saknat det. Inte bara för mitt eget välbefinnande, utan också med tanke på Malmö FF och deras kommande förpliktelser. Den första halvtimmen mot Elfsborg var precis det jag önskade när jag lämnade tredje våningen och begav mig mot stadion. Inte så mycket det kvicka passningsspelet, inte ens Juniors härligt sugande magnetism i dojjorna. Nej, jag njöt mest av hur tätt spelarna låg, hur aggressivt de gick in på varje ful gul gubbe, hur det gick att ana en elakhet. Nog snackat om effektivt passningsspel, slutgnällt om fenomenet konstgräs, nog med vackra teorier och stora ord.

I mina något desillusionerade ögon är det enda som gäller för Malmö FF i nuläget är att kämpa med näbbar och klor, att plocka fram de gamla Wirmolatakterna, att med grinig envishet bita sig fast i svansen på lagen ovanför i tabellen. I fortsättningen ska varje poäng vara värt att bryta benen för, varje förlupen boll värd att spränga lungorna för. Regnvåta planer är en fröjd när det skall spelas sådan fotboll. Ge mig halkiga och slaskiga gräsmattor kombinerat med elaka tacklingar. Ge mig ett skimmer av engelska andradivisionen och Dennis Wise med blodskrubbade knän. Ge mig gyttjepölar och riv-och-fucking-jävla-slit. Jag tror faktiskt att något sådant skulle kunna bringa mig i balans igen, någonting som väcker lusten, någonting som får mig att utbrista i spontana vrål från sektion 5 igen.

Å andra sidan, vem i dagens MFF är redo att skita ner sin ljusblå dress till denna milda grad? Vem har hjärta stort nog att kasta sig huvudstupa genom lervällingen för att förhindra ett inkast på mittplan, och samtidigt bryta näsbenet? Jag tänker Jocke Nilsson i hans bättre stunder, och Daniel. Sen tar det liksom stopp, sen infinner sig en tvekan. Äsch, jag reder inte ut det här. Jag ger upp. Jag lämnar er i regnet med frågorna hängande, samt en ful spark på smalbenet åt en viss man i svart, och då snackar jag inte om Johnny Cash...

*  *  *

Vanligtvis är jag kluven till att kommentera domarinsatser, men i söndags fanns inga som helst förmildrande omständigheter. Det kunde ha varit både två, tre eller fyra mål till i Elfsborgs favör, och samtliga mål hade i så fall kunnat tillskrivas den assisterande domaren nedanför Norra. Finns det inte någon slags domarövervakare på plats vid matcherna, någon som kan besluta att ersätta någon då denne uppvisar klara tendenser till hjärnsläpp? I Domarutskottets handlingsprogram framgår att en ”fjärdedomare skall vara kompetent att ta över och fullfölja matchen som domare”. Som assisterande också får man förmoda, och det hade i högsta grad varit läge för något sådant i söndags.

En av de stora visioner som Domarutskottet ståtar med är ”Trygga domare”, men ingen som såg matchen på Malmö stadion kan väl ens med förstoringsglas och på fullaste allvar mena att det fanns något tryggt i vad som utspelade sig längs kritan på norra långsidan. Domarutskottet har en Matchinstruktör, som bl.a. har till uppgift att kontrollera regelefterlevnad och utbildning av domarna. Det hade varit oerhört intressant att ta del av hans/hennes intryck av söndagens pajas. Den assisterande domaren inkasserade 3450:- i arvode för sina insatser längs sidlinjen. Dra av en hundralapp för varje missad offside och han hade inte haft råd till en mosbricka på Tom Fritz…