Hasse Mattisson - alltid Himmelsblå
Det är nästan omöjligt att föreställa sig ett Malmö FF utan Hasse Mattisson. Men nu är det så. Längtan efter speltid gör att vägarna bär till Halmstad och HBK. Men Hasse är och förblir en del av MFF - oavsett vilket lag han representerar.
I en tid då spelare byter klubbadress oftare än kontraktspåskrifter hinner torka finns det några enstaka som man alltid vet kommer att finnas kvar. I Malmö FF heter han Hasse Mattisson. Fel. I Malmö FF hette han Hasse Mattisson.
För någon vecka sen började ett rykte sprida sig att Hasse var på väg till BK Häcken. Först tog jag det inte på allvar. Det gick nämligen ett rykte i vintras att Hasse var på väg till Holland – ett rykte Hasse än idag inte har en aning om var det startade. Felaktigt var det i alla fall. Det var väl likadant den här gången. Tänkte jag. Hoppades jag. Det var det inte. Ryktet stämde, men det blev inte Häcken utan Halmstad BK som får den stora äran att ta del av hans tjänster. Varför HBK?
– Göteborg ligger för långt bort, berättar han. Det fungerade inte med familjen. Sen ringde HBK:s ordförande och frågade om jag var intresserad och presenterade en för mig bra lösning.
Jag når honom på mobilen tidig torsdag förmiddag. Han sitter i bilen upp till Halmstad. Lite pirrig i magen, som det brukar vara när man byter jobb. På schemat står det kontraktsskrivning, lunch med tränare Janne Andersson och på eftermiddagen en första träning med laget. Innan returresan ner till Malmö igen. En resa han kommer att göra några gånger den närmaste tiden. Jag frågar om det känns bra.
– Det känns trist att lämna MFF, så är det ju. Man är himmelsblå i hjärtat och har hållit på laget länge, så det är klart att det känns lite konstigt. Men samtidigt vill jag spela matcher och som det ser ut nu så blir det kanske inte så många A-lagsmatcher för mig i framtiden. Detta eller nästa år blir min sista säsong och då vill jag spela så mycket som möjligt den tiden som är kvar.
Vi pratar lite om HBK. Förutom Tommy Jönsson känner han även Mikael Rosén sen tidigare. Han räknar med att spela på mittfältet och inte som högerback (jag påminner honom vad han sa för ett drygt år sen i en Himmelriket-intervju: ”Det är definitivt mest skonsamt för vaderna. Jag behöver inte fylla på i anfallet hela tiden”. Han håller visserligen med om detta även idag men det är roligare att spela på mittfältet, i mitten eller till höger helst).
Det blir Elfsborg för tredje matchen i rad – lite tjatigt, ja. Men den här gången hoppas han få uppleva en vinst mot boråsarna. Jag också, säger jag. För din skull och för MFF:s skull.
Det blir inte mer HBK än så. Det är roligare att snacka MFF. Jag ber honom lista sina tre största ögonblick i karriären. Han svarar utan större tvekan:
– SM-guldet är nummer ett förstås. Första kontraktet med MFF var också stort. Som trea rankar jag nog B-landskampen mot Polen 1997.
En B-landskamp mot Polen för nio år sen. Jag är ingen psykolog, men någonstans där i det svaret tror jag man hittar förklaringen till hans enorma popularitet i Malmö. Jordnära, finns det nåt som heter. Motsatsen till divalater. I ett MFF som vimlar av landslagsmän så stoltserar Hasse med en B-landslagsmatch. Daniel Andersson spelade igår ännu en i raden av ”riktiga” landskamper, en match han kanske inte ens minns när han summerar sin karriär. Och inget konstigt med det i och för sig. Det finns spelare i MFF som varit runt i Europa som proffs, mött legendariska spelare och varit på de mytomspunna arenorna. Tagit detta för givet under några år. Lagt miljoner i sina plånböcker. Det finns svenska spelare som inte vill skita ner sig för en träningslandskamp eller ställa upp på intervjuer efter ett uselt VM-slutspel. Det känns då väldigt uppfriskande med någon som vet att uppskatta ett möte mot Polen 1997. Är det därför vi gillar honom så mycket? Jag frågar honom vad han tror själv är orsaken till hans popularitet.
Han drar på svaret innan han säger:
– Jag hoppas publiken uppskattar hårt jobb. Jag är en lagspelare och är hyfsat jämn. Jag vet att jag ibland inte spelar så bra, men ibland är jag bättre. Så är det. Man har sina dagar då inte allt fungerar, men då kan man åtminstone springa mycket. Och det gör ju jag.
– Den bästa tränaren du har haft?
– Det är Tom Prahl. Han var jäkligt duktig.
– Är det något du ångrar i din karriär hittills?
– Nej, det kan jag inte säga. Det finns inte mycket att ångra.
– Inget proffskontrakt i utlandet du tackat nej till?
– Du, de där proffskontrakten har inte flugit runt mig så ofta, kan jag lova. Jag var på väg till en provspelning med Cardiff när det nu var. Det var det året vi mötte Sporting Lissabon i UEFA-cupen. 2003, tror jag det var. Men det fick jag tacka nej till, då jag fick en skada och inte kunde åka över. Så det rann ut i sanden.
– Snopet?
– Då var det lite snopet, men å andra sidan hade jag ju inte varit med om att vinna guldet 2004 om jag fått chansen i Cardiff. Det jämnar väl ut sig i längden.
Jag undrar om han blev bortslängd ur den himmelsblå famnen. Absolut inte, säger han. Tvärtom förstod man mig när jag vill spela och tyckte jag skulle ta chansen.
– Jag har förstått att det väntar framtida uppgifter i MFF efter karriären. Vari består dessa?
– Det är inget konkret alls. Jag fick frågan om jag kan tänka mig att jobba inom föreningen senare, och det låter väldigt lockande. Jag är som sagt himmelsblå i själen och det skulle vara fantastiskt att få vara kvar i föreningen. Vi får se vad det blir av det.
– Vad kommer du att sakna mest i MFF nu när du blir tillfällig hallänning?
– Det är mycket. Snacket i omklädningsrummet naturligtvis. För även om det har varit bra ruljans på spelare så har vi en bra sammanhållning. Sen är det klart att jag kommer att sakna hemmamatcherna med 15-20 000 på läktarna.
Den tjugofjärde september kommer att bli en speciell match. Då möts Halmstad och Malmö på Örjans Vall. Om inga skador hindrar honom kommer han då få möta sitt gamla lag på sin nya hemmaplan. Han säger att det kommer att kännas konstigt. Naturligtvis, säger jag. I och med söndagens inhopp mot Elfsborg har han nu gjort exakt 200 seriematcher i MFF. Det kanske inte låter så mycket med 200 seriematcher, men om man betänker att det spelas 26 matcher på ett år så förstår man lite bättre hur många det är. Då blir det också lite tydligare hur vansinnigt länge han har varit hos oss. Som det var förr, som det inte är nu längre. Hasse tillhör vad vi ibland kallar Bosse-tiden, då spelarna kom till Malmö FF och spelade i stort sett hela karriären här. En förlegad tid, enligt många, en tid att vara rädd om, enligt andra.
– Man hör så ofta om spelare och tränare som möter sina gamla lag och som säger att de är extra laddade inför just den matchen. Det kan jag förstå. Men jag kan inte förstå när de i samma andetag säger att det inget roligare finns än att slå sitt gamla lag. Kan du förklara det för mig?
– Nej, det kan jag inte. Är det spelare som blivit sålda eller petade mot sin vilja så är det förstås en revanschlusta inblandad. Det kan jag förstå. Men om man själv valt att flytta så är det inget jag förstår. Jag kommer i vilket fall inte att kännas så. Jag tillhör HBK och kommer att kämpa för dem, men matchen mot MFF kommer att bli speciell.
– Jag förstår att du kommer att ge ditt yttersta för HBK. Det ligger i sakens natur. Men lek med tanken att du kommer att göra mål mot oss. Hur tror du att du kommer att reagera då?
– Jag vet inte. Jag kommer att hålla en låg profil, så mycket är klart.
– Som när Henrik Larsson gjorde mål mot Celtic med Barcelona?
– Precis. Det var snyggt gjort, tycker jag. Nu gör jag som tur är inte så många mål så jag behöver nog inte oroa mig för just den saken.
Jag påminner honom om hans bägge mål mot HBK förra sommaren, då när hans formkurva för ett tag var på väg mot månen. Kan man höra ett leende över en mobilsändning så var det det jag hörde. Jag förstår att det var något speciellt för honom. Kanske har det också att göra med sången som han fick sig tillägnad då. Jag undrar om de i Halmstad kommer att sjunga hans namn, men förstår att de inte kommer att göra det. För även om Hasse för tillfället spelar för HBK så är han ändå vår.
Jag avslutar intervjun med ett tack för allt, på planen och vad han hjälpt oss med på Himmelriket, och ett önskemål. Jag säger att det hade varit roligt att få läsa om hans år i MFF. Det är många år som han har varit med och så många spelare och tränare som passerat revy. Det måste finnas mängder med guldkorn att berätta om.
– Det är faktiskt nåt som jag har funderat på en hel del. Det hade varit kul att få ner det på pränt en dag. Det finns onekligen en del att berätta om. Vi får se.
