BKH-MFF 0-2
Skoog var tillbaka, Olof jubilerade och Junior var briljant när MFF för en gångs skull spelade fotboll i 90 minuter. Eller 80 i alla fall.
De första tio minuterna i matchen mot Häcken gav nämligen inga större förhoppningar. Hemmalaget från Hisingen tryckte tillbaka MFF ganska ordentligt, och även om Häcken inte kom till några chanser av värde var det inte precis klackarna i tacket för oss MFF-supportrar.
Men efter tio minuter ändrades allt när matchens gigant, Junior, snurrade lite utanför straffområdet och la iväg ett skott mot mål. Skottet var förvisso hårt, men rakt på Christoffer Källqvist som dock sällade sig till målvakter som just nu bjuder MFF på det mesta och vips var det 1-0.
MFF dominerade resten av halvleken. Eller man kanske snarare ska säga kontrollerade, då det inte var någon överdrivet bländande offensiv, förutom när Junior fick bollen det vill säga. Brassen var fullständigt briljant – tog emot, vred och vände, fintade, sköt, gjorde mål och passade fram. En sådan passning kom mot slutet av halvleken när han lyfte den över eget huvud och Häckens backlinje fram till en fri Jonathan Johansson som vi ju har lärt oss vid det här laget, är dödligt vass de lägena och givetvis skickade han in tvåan.
I andra halvlek fortsatte MFF:s överlägsenhet och trean kom som ett brev på posten när Häcken (!) frispelade Jonathan som höll undan för Teddy Lucic, stötte iväg bollen som gick över Källqvist, men räddades på mållinjen innan han var där och petade in returen. Så enkelt kom han upp från liggandes på marken till att stöta in returen framför Teddy Lucic, som tydligen är ett måste i den svenska landslagsbacklinjen enligt många ”experter”.
Kanske bättre att då ta sig en titt på mittbacken i det ljusblåa laget. Daniel Andersson är som bekant tillbaka i backlinjen nu och han är enormt bra där också. Han leder backlinjen med bravur, och står alltid helt rätt och kan på så sätt avvärja många anfallsförsök redan innan de har påbörjats. Partnern Gabriel gjorde några småmissar i första halvlek, som sånär kunde ha lett fram till farligheter men som av olika anledningar rann ut i sanden. Här krävs det bättring, då dessa individuella misstag lär utnyttjas när vi möter bättre lag. Gabriel lämnade hursomhelst sedan planen i andra halvlek på grund av en skada av något slag, och in kom Olof Persson, som därmed fick göra sin 200:e seriematch för di blåe.
Då hade dock Häcken redan gjort mål. Målet kom efter Häckens enda anfall av klass i andra halvlek och försiggicks av fler farligheter innan Peter Olofsson kunde tokhoppa in i en duell med lille Ulrich Vinzents och nicka in 3-1 via ribban. Då hände något ovanligt. I stället för att, som det varit den senaste tiden, rasa ihop som ett korthus vid minsta tecken på motgång fortsatte MFF att spela fotboll. Jodå, du läste rätt. MFF fortsatte att vara det bättre laget, och kunde tämligen enkelt hålla undan för Häcken.
Mot slutet var det bra mycket närmare 4-1 och 5-1 än 3-2, och allra närmast var comebackande Niklas Skoog som inte riktigt nådde fram till Juniors passning, efter att Junior ännu en gång lekt med firma Lucic-Dixon. 3-1 stod sig emellertid matchen ut, och det känns ändå helt OK. Seger på bortaplan, och fotbollsspelande även i andra halvlek är inte precis något vi MFF:are blivit bortskämda med i år.
*****
Grattis Olof, och välkommen tillbaka Skoog.
*****
Tur att Ulrich Vinzents finns i laget så att man åtminstone visuellt kan bli lurad att Hasse Mattisson fortfarande återfinns i den vackraste av alla tröjor.
*****
Måste ta tillfället i akt och hylla dagens domare. Debutant i allsvenska sammanhang, men det märktes inte och han hade full kontroll på matchen under hela matchen. Sen har han dock lärt sig av sina mer meriterade kamrater att man ska döma frispark så fort någon närmar sig målvakten är sådant man får ta förmodar jag. Ska väl sägas dock att matchen var relativt lättdömd, men ändå.
*****
Jag tror fortfarande inte på minsta sätt att vi kommer kriga om guldet, men med seriens vassaste anfallsduo (Vassare än Skoog-Ijeh?), flera intressanta spelare på stark framfart efter skador (Skoog, Litmanen t.ex.), en Anders Andersson i lysande form, en Daniel Andersson som styr upp backlinjen och numera ett lag som spelar i 90 minuter har mitt hopp om att nå Royal League ökat betänkligt.
*****
Äntligen har vi en junior som kan dominera allsvenskan. Den senaste var väl typ Zlatan?
*****
Kul att se att Järdler också verkar vara på gång efter huvudskadan. Klart den bästa matchen sedan comebacken, och flera offensiva raider. Några sådana kommer emellertid nästan aldrig Ulrich i längre. Varför? Det blir dessutom väldigt konstigt spel, när vi inte har någon offensiv spelare till höger då Yksel mer än gärna söker sig inåt plan.
*****
Jag saknar Hasse. Tack för allt och lycka till i HBK Hasse. Vi kommer aldrig någonsin glömma dig. Du är en av de största.
