MFF:are i Exil - No 2.3
"Ringnes, såklart. Och många andra konstigheter. Men klimatet påminde i alla fall mycket om det i Malmö, med fuktiga kustregn, uppkäftiga vindar – och så fanns det ett stort fotbollslag också i denna avkrok av världen."
Ibland avfyrar Eros sina pilar med skrämmande pricksäkerhet, men inte alltid vid de mest passande tillfällen. Hösten 2000 blixtförälskade jag mig och flyttlasset gick i en hast 120 mil norrut till Trondheim. Bakom mig lämnade jag ett Malmö FF som just hade säkrat spel i Allsvenskan nästkommande säsong.
I norska fylket Trönderlag möttes jag av Baccalau (suspekt salt torsk), pinnekjött (suspekt fårkött på spett) och nitiska tulltjänstemän (suspekt gränssnut). Dessutom en fullständigt vettlös bostadsmarknad där ett mögligt tvättrum kunde hyras ut som bostad för stora summor pengar. Och lusekoftor. Och Ringnes, såklart. Och många andra konstigheter. Men klimatet påminde i alla fall mycket om det i Malmö, med fuktiga kustregn, uppkäftiga vindar – och så fanns det ett stort fotbollslag också i denna avkrok av världen.
Med Rosenborg BK runt knuten rådde det ingen brist på fotboll av klass, men det var ju ändå inte Malmö FF. Det här utspelade sig också på den tid då Nils Arne Eggen var tränare i RBK, och man kunde stöta på honom på stan ibland, eller på köpcentrat när han signerade sin diktsamling. Det var en sympatisk gubbe den där Eggen. Han sades ofta recitera poesi för spelarna innan match. Någon mer än jag som har svårt att föreställa sig Åkeby göra detsamma?
Nå, det blev betydligt mer pubsittning än det blev Lerkendal. Arenan genomgick en grundlig ombyggnad och upprustning när jag bodde i Trondheim. Trots lyftkranar och stök besökte jag dock arenan till denna framgångsrika fotbollsklubb. Det blev ett för tidpunkten typiskt scenario; präktigt bakis, och en lutning på Lerkendal som gjorde mig illamående. Jag bälgade vatten ur min platsmugg, längtade till betongen under fötterna på Norra stå, eller för all del den kompakta kortsidan på Malmö IP. Matchen gick mot Brann om jag inte missminner mig, och backen Christer Basma fann en liten plats i mitt hjärta. Fråga inte varför, jag har en märkligt skum läggning vad det gäller försvarsspelare har jag märkt. Men visst är Lerkendal en mäktig arena. Det samlade intrycket var således att den gjorde mig illamående och imponerad.
Den bästa fotbollsupplevelsen i Trondheim var dock när England käkade upp Tyskland med 5-1 i VM-kvalet 2001. Det var hög stämning på den puben, minst sagt, och Sven-Göran Eriksson fick en hyfsad start på sitt nya förbundskaptensjobb. Sångerna torde ha hörts hela vägen ner till Möllan: ”Sven-Goran, Sven-Goran, Sven-Goran Eriksson!” Jag såg också en minnesvärd träningsmatch mellan Rosenborg och Bajen. Minnesvärd inte på grund av matchen, men bajenfans. Aldrig förr eller senare har jag sett så berusade supportrar, så påtända supportrar, så fullständigt skogstokiga supportrar. På hemvägen från träningsplanerna bakom Lerkendal försökte jag föra en konversation med några av dem, men det enda som kom ut av det samtalet var deras upprörda känslor över de höga amfetaminpriserna i Norge. Jösses…
Livet i Trondheim var i övrigt upp och ner. Mest ner ska erkännas. Jag hade svårt att acklimatisera mig, ströjobbade med att brandtäta tak, sortera post och montera trehjulingar. Jag var grinig på det mesta; på flickvännen, på ölpriserna, på de rasistiska arbetskollegorna, på hela det norska jävla hurtiga gå-på-tur-och-hem-och-käka-söndasstek-tramset. Det är i sådana lägen man saknar det som innebär en trygghet, det som man alltid kan luta sig emot, dvs Malmö FF. Klubben hade precis tagit sig ur en minst sagt prekär sits nere i Skåne. Malmö FF och Djurgården tog hem den nybildade Superettan, medan HBK fick ta hand om Allsvenskan. Hasse Borgs utstakade och hårda linje för återtåget hade fungerat, och som himmelsblå var man förstås stolt och full av nu-jävlar. Men jag var som sagt 120 mil från händelsernas centrum.
Så, hur upprätthöll jag kontakten med mitt kära Malmö FF? Tja, det kunde jag naturligtvis inte göra fullt ut. Klubben var bilder och siffror och referat på internet. Det var jävligt frustrerande. Visst är internet en livlina i exilen, men cyberspace kan aldrig ersätta Ölkafét. Himmelrikets forum går inte att jämföra med att byta några ord med Ali i tobaksbutiken innan match. Och vad stod det egentligen på den där banderollen på Norra? Hur gick snacket på läktaren? Luktade det brända burgare och bengalrök? Resultat och referat får man sig alltid till livs, men det som sker runt omkring, det som utspelar sig i periferin, har minst lika stor betydelse för mitt förhållande till Malmö FF.
Att sitta på biblioteket i Trondheim, och under en stressig halvtimme försöka få i sig allt detta via internet är inte möjligt. Dessutom vid en tidpunkt då rörlig media ännu inte slagit igenom ordentligt (och även om den hade gjort det så erbjöd inte dessa reliker till datorer prestanda nog). Intrycken från träningar och matcher blev splittrade. Det ena ögonvittnet berättade en sak, medan någon annan sade raka motsatsen. Kvällposten grät och Sydsvenskan skrattade. Forumskribenter sågade medan Micke Andersson försökte le mystiskt. Jag saknade min personliga bild, min alldeles egna upplevelse av Malmö FF, hela det subjektivt sinnliga spektra som är basen i engagemanget och kärleken till klubben. Samtidigt blev banden starkare, jag utvecklade en slags obstinat stolthet för klubben, något att klamra sig fast vid. Min bitvis kämpiga tillvaro i Trondheim kontrasterades med drömska tankar och längtan till sakernas idealtillstånd, till Malmö och Malmö FF. Vill man använda en klyscha så kan man säga att jag inte var hel som person, utan behövde dessa bitar i livet. Det handlar väl om identitet gissar jag.
Det blev förstås några för arslet plågsamma 20-timmars tågresor till Malmö. Men har man varit borta från läktarna en längre tid, från flödet och från snacket, så är det svårt att kliva in i det med samma självklarhet som tidigare. Man känner inte riktigt igen sig, det är nytt folk på ståplats, spelarna har bytt frisyrer, man blir lite obekväm – och man förbannar exilen med alla tänkbara fula ord.
Sommaren 2002 återvände jag till Malmö med ett par tusen tygkassar bohag och en norsk vildkatt vid namn Pippi (och en t-shirt med RBK-emblem skall erkännas). Två år tidigare hade jag lämnat Malmö FF i Superettan, men återvände nu till ett Allsvenskt Malmö med Tom Prahl vid rodret. Allt var som det skulle. Kanske var det abstinensen, kanske var det något annat, men det var också då mitt intresse och engagemang för Malmö FF tog ytterligare fart. Liksom MFF hade jag kämpat mig igenom en tuff period, och var nu åter redo att stångas för klubben i den högsta divisionen.
Så, jag överlevde två år i exil utan större kontakt med Malmö FF. Men det är absolut ingenting jag rekommenderar. Jag är hellre nära mina himmelsblå hjältar, tätt inpå, irriterande nära. Gärna så att jag kan insupa fotsvetten och matchnerven. Gärna så att jag kan höra när det smäller i motläggen och far grästuvor genom luften. I nuläget letar jag och min flickvän efter hus i de södraste delarna av Skåne. Det väntar således en ny exil. Jag är inte nämnvärt orolig. Den här gången kommer Malmö stadion att finnas på tryggt hanterbart avstånd, på en sträcka som kan avverkas med en veteranklassad Amazon under en timme. Ett par rödljus och några rondeller så är jag där; på Möllevången, på Skolgatan, på stadion, mitt i livet. Jag vill inte ha det på något annat sätt.