Måndag morgon
...och idag firar jag Jaris återkomst i startelvan med en resa rakt in i den malmöitiska folksjälen.
Jag sitter i soffan i den mysiga lägenheten i centrala Malmö. I köket stökar min vän med kaffe och annat. Bredvid mig har hans 6-årige son krupit upp och tillsammans bläddrar vi i en tidning med blandade actionhjältar.
Superhjältar har en magisk dragningskraft på alla med ett barnsligt sinne. Drömmen om att kunna göra det där övermänskliga föds tidigt. I små år handlar det mest om att fånga tjuvar eller sätta något äldre barn i soptunnan.
I tonåren skulle man använda superkrafterna till att ändra på livet orättvisor, hämnas på gänget som jagade en genom parken eller rätt och slätt impa på brudarna. I vuxen ålder handlar det mest om att fly tillbaka till en tid då ansvaret vilade lite lättare på ens axlar. Drömmer gör man hela livet. Och det börjar med actiontidningarna i unga år.
En svag doft av kaffe kittlar mina smaklökar men istället för att kasta mig ut till det hägrande koffeinet vänder jag upp det första uppslaget.
- Kolla på han där! Utropar lillkillen och pekar på ett muskelknippe.
Den typen av utrop är lika obligatoriska som att käftsmällarna illustreraras av en stjärna och ordet "Pow". Superhjältarnas olika övemänskliga styrkor är uppriktigt fascinerande för en 6-åring. De kan sitta i timmar tillsammans och analysera hur det går till när Stålmannen flyger. Är det manteln som gör det möjligt eller är det handen man håller sådär snyggt framför sig?
Superhjältarna är helt enkelt omåttligt imponerande, och i högsta grad verkliga.
- Han är sån mes! Fortsätter lillkillen.
Vänta nu, det är något som inte stämmer här?
- Han är inte alls lika stark som Hulken.
Okej, med de referensramarna kan jag ju ge honom rätt. Det är inte många i vare sig Marvels eller DC Comics universum som kan mäta sig med Hulken, tänker jag och vänder sida.
- Ha, ha, ha. Han där är en sån sopa!
Jag måste erkänna att jag börjar bli förbryllad. Mes och sopa? I vanlig fall är det ord som grym, mäktig och super som dominerar ordflödet.
- Och kolla han då, han är skitkass. Han är så djävla dålli.
Här hörs en barsk röst från köket som förkunnar att kaffet är klart och att killen ska ge fan i att svära. Lätt skakad lämnar jag soffan.
På bordet ångar en kanna java, det finns mackor för den som är sugen och lite kex till killen. Jag låter mig väl smaka, fortfarande aningens konfunderad över 6-årings totalsågningar av ett par av mina gamla hjältar - jag menar, ok att Gröna Lyktan inte är världen hetaste, men sopa? För att inte tala om Blixten.
Fadern avslutar dukningen med att knyckla ihop det överblivna kexpaketet och skicka iväg det i en båge mot papperskorgen i hörnan. Inget svårt skott egentligen, men heller inget man sätter varje gång. Framförallt om man inte siktar. Kan man dessutom förmoda att skytten är lätt försvagad av nattens övningar är det faktiskt helt ok om den hamnar utanför.
- Miss! Fy faaaan vilken sopa jag är!
* * * * *
I Malmö ställs det alltid höga krav och ingen går säker. Inte ens superhjältar.