MFF:are i exil - No 2.4

"Det var första gången jag stötte på fenomenet Zlatan. Han dök upp när läget var som jävligast, såg sig omkring och bestämde sig för att där, i förlustens och skammens mörka avgrund, kunde han inte stanna."

Det är september och löftena om en sund och hälsosam höst efter en lång sommar med för många glasstrutar och för långa grillkvällar verkar hänga kvar i Motala. Det joggas, promeneras och utövas stavgång längs Vätternpromenaden. Någon passar på att kanske för sista gången i år använda sina inlines när hunden ska rastas. Ett par nyblivna föräldrar med identiska solglasögon är ute med barnvagnen. Solen skiner och vattnet ligger stilla. Sensommaren är inne på sluttampen. Det är vackert, även i Motala.

Eftersom jag är född och uppväxt i Malmö bör jag i detta stycke dra paralleller till Ribban, Kungsparken eller Pildammarna, men jag gör inte det. Inte längre. Hemlängtan har kommit och gått i vågor. Vissa saker lär man sig att sluta sakna, andra tvingas man ersätta. Det är inte lätt, men det går.

Det är nästan tio år sedan jag stod på en hopsnickrad scen på Heleneholmsskolans asfalt och sjöng om studentens lyckliga dar. Sedan dess har jag inte bott i Malmö. Med undantag för en period, från hösten 1999 fram till sommaren 2000. Tiden för Degraderings-hösten och Superettan-våren.

Trots mörkret, misären och besvikelserna var det under dessa månader mitt beroende och engagemang för Malmö FF blev cementerat. Detta lag som då bara var en ljusblå skugga av sitt forna segervissa jag, med dalande publiksiffror och ett ombyggt fiasko till fotbollsarena blev efter en kall oktoberkväll och en ödesdiger hemmamatch mot Trelleborg en stor del av min identitet.

Vuxna män sjönk ner på läktaren och grät, finniga tonåringar stod förstenade och stirrade med tomma blickar, små barn försökte förgäves få en förklaring av sina föräldrar som fortsatte titta ner i marken utan att svara. Aldrig tidigare hade jag känt en sådan skärande smärta från en slutsignal. Det fanns fortfarande en teoretisk chans att klara sig kvar, men alla som var där visste. Epoken var över.

Det var inte bara upplevelsen av det fullkomligt absurda i att MFF åkte ur Allsvenskan, när det som inte kunde hända faktiskt hände, som blev en milstolpe i mitt liv som supporter. I matchen mot Trelleborg byttes en ung och lovande junior in i andra halvlek. På den tiden hade jag inte koll på ungdoms eller reservlagen så jag hetsade inte upp mig. Matchen var redan körd, liksom säsongen och framtiden. Min kompis måste däremot desperat ha trott på inhopparen som ett sista halmstrå (eller så tyckte han bara att det var ett roligt namn). Ett par minuter efter bytet vrålade han varje gång Malmö fick tag i bollen:

”Passa Zlatan! Passa Zlatan!”

Det var första gången jag stötte på fenomenet Zlatan. Han dök upp när läget var som jävligast, såg sig omkring och bestämde sig för att där, i förlustens och skammens mörka avgrund, kunde han inte stanna. Sedan satte han igång att klättra, och vi andra försökte hänga med.

Sedan dess har det skrivits mängder om denne fotbollsspelare, både av kritiker och av sådana som jag, frälsta. Han har haussats och sågats om vartannat, men jag har aldrig brytt mig. Jag har alltid vetat, han är och förblir Kungen.

Ur en social synvinkel är det förstås en helt värdelös insikt. Jag kommer aldrig att betvivla, kritisera eller ens tycka det är värt att diskutera hans storhet. Inte ens efter en stulen straff, ett mållöst mästerskap, en avbruten intervju eller en medelmåttig landskamp mot Lettland har jag haft något negativt att säga, jag har bara varit lite tystare. När någon på sportbaren här i Motala börjar snacka om hans misslyckade VM-turnering låtsas jag inte höra. Tyvärr händer detta ganska ofta. Det är onyanserat och trångsynt av mig, jag erkänner.

Runt om i landet finns det malmöiter som kurerar sin exilsjuka med att spela Timbuktu i bilen, andra bjuder på spettkaka (som de låtsas älska) när de fyller år och en del skickar efter Malmötröjor från Impala Streetwear. De gör det för att bli påminda om sin tillhörighet, påminda om det som är ”hemma”.

Hemlängtan är som sagt något som kommer och går i vågor. Vissa saker lär man sig att sluta sakna. Som att man på Malmöbussarna inte reser sig från sin stol förrän bussen stannat och dörrarna öppnats. Eller att en falafel absolut inte ska kosta mer än 15 spänn. Andra saker tvingas man ersätta. Det fungerar okej för mig att handla orientaliska livsmedel och billig läsk i Marwas butik vid Stora torget i Motala, i stället för att gå till en liknande butik vid Möllan. En löprunda längs Göta Kanalbanken duger, även i jämförelse med Malmöparkerna.

Men det finns bara en spelare som måste vara på plan när Sverige kvalar till EM. Det finns bara en spelare i Serie A som jag verkligen bryr mig om. Det finns bara en spelare som får mig att le när han surnar till och kallar en reporter pajas. Och nu, sent på måndagskvällen, tvingas jag ännu en gång rycka på axlarna åt en ny Zlatan-skandal. För mig blir det inte mer ”hemma” än så.