Träningsrapport: 4 september

Förhärskande malmöitiska kastvindar och gråmulet väder påminner om att hösten snart är här. Till vissas förtret, till vissas glädje (läs Kroons senaste och fullkomligt formidabla krönika). Endast de mest inbitna staketrävarna och en spelaragent har tagit sig till stadionområdet, men de belönas för sin tapperhet.

Jag räknar till sju åskådare, de står invid planens ena hörna, just där spelarna kommer in och lägger av sina prylar. Det är ett brokigt gäng – en detaljsnickare smuttar på lite hett takeaway kaffe och samtalar vant med några äldre herrar som säkert har spelat för himmelsblått back in the days. En ung kille har ”tagit ledigt” från skolan och följer sina hjältar med entusiastisk blick, en pappa har tagit med barnvagnen, Martin Dahlin är på plats, lutar sig mot ett träd iförd lackskor och headset.

Sen har vi Sven Liljegren, staketrävarnas självaste gudfader, en hängiven supporter, jag vågar påstå att varje inbiten MFF: are känner till honom. Det första han säger när jag kommer fram är:

”Jag har satt en femtilapp på att Järdler stegar in på Olympia, nyrakad, stänker in två mål. Helsingborgarna kommer inte att känna igen honom.”

Den profetian får gärna slå in.

Träningen inleds med traditionsenliga uppvärmningsövningar, snabba steg över låga häckar, slalom mellan pinnar nerstuckna i gräset, och så ett längre ryck där spelarna får ta ut stegen lite.

Endast femton spelare är närvarande. Daniel Andersson, Jari Litmanen och Jonatan Johansson är som bekant på landslagsuppdrag. Niklas Skoog, Jon Inge Höiland och Anders Andersson är skadade. Jag ser Anders jogga ut mot Pildammsparken i samspråk med Greger Andrijevski (lagets fysioterapeut) och får senare höra att det inte ska vara någon fara med honom. Anders är kurant till matchen mot Djurgården, och är ju avstängd mot HIF.

Efter lite vätska och stretching tar en passningsövning vid, spelarna delas upp i två lag som behålls intakt under resten av träningen.

Blå västar:

Ulrich Vinzents, Olof Persson, Tobias Nilsson / Labinot Harbuzi, Marcus Pode / Emil Halfredsson och Junior.

Anes Mravac, en mycket lovande junior, är med i denna del och byter med Tobias Nilsson under matchdelen.

Svarta:

Johan Nilsson Guiomar, Gabriel, Christian Järdler / Yksel Osmanovski, Joakim Nilsson / Behrang Safari och Edward Ofere.

Övningen går ut på att spelarna ska hålla bollen inom laget. Sören Åkeby har förordnat två tillslag och att fem beröringar ska räknas som poäng. Övningen drar igång. Det börjar lite trevande, men efterhand flyter passningsspelet på allt bättre. Båda lagen tar sig elegant ur trängda lägen på innovativa sätt. Det får mig att tänka på Tom Prahl. Tom som alltid tjatade om vikten av att kunna ta sig ur trängda lägen. ”Kom ur press”, ekade i kombihallen och över stadionområdet vareviga träning under hans tid.
Någon nämner att Labinot Harbuzi har ett säreget rörelsemönster. Det ser liksom lite tungt ut, som om det går lite sakta, men i själva verket rör han sig riktigt bra över banan, är involverad i många närkamper, täpper till luckor, är där det händer. Labinot är en av dagens bästa spelare.

Matchdelen börjar med ett intensivt tryck från de svarta. Dessvärre är det dålig fokus i avslutningsmomenten. Ofere missar öppet mål, Safari kommer fri och skjuter högt över. Åkeby ser barsk ut, men håller sig lugn, han är ovanligt fåordig idag. Till slut lossnar målskyttet, Safari kommer återigen igenom och hans skruvade yttersida vrider sig förbi målvakten.

På detta följer en våldsam ketchupeffekt. Målen fullkomligt rasar in åt båda håll. Det bjuds på målkavalkad. Jag ska villigt erkänna att jag tappar räkningen.

Emil gör två snabba, men försvinner sedan alltmer ur spelet, tenderar att ta för lång tid på sig och framför allt, att stanna upp när han får bollen.

Emil eller Safari på vänsterkanten är ett hett ämne som ofta debatteras. Jag har svårt att ta ställning, gillar Emils vilja att alltid utmana, hans teknik och målfarlighet. Safari är mer en arbetshäst, en klassisk ytter som slickar kanten och gör allt för att vara i linje med bollen, han gör sällan misstag och tar ett enormt defensivt ansvar. Som obotlig anhängare av offensiv fotboll faller min röst på Emil, men Safari har ett överskjutande stöd av de som följer träningarna i stort sett varje dag.

Junior gör ett Skoog-mål, vrider och vänder, varpå ett distinkt skott invid stolproten följer.

Prahl blir av någon anledning åter ett samtalsämne, detaljsnickaren menar att man blev eld och lågor över ett fjuttigt mål på träning under hans tid.
Samtidigt får Gabriel på ett tungt, pressat skott långt utifrån som borrar sig genom de blåas försvarslinje, når nätmaskorna och innebär 4-4. Det åttonde målet för dagen.
Lite senare är Gabriel framme igen, möter ett inlägg med en välriktad nicklobb. Frågan är när hans första mål i den himmelsblå dressen kommer?

Defensiven lämnar övrigt att önska idag. Jag lämnar detta därhän. Det är en underbar underhållning, en målrik fest som ett fåtal får ta del av denna morgon och man hade önskat att fler supportrar masade sig ner på träning då och då. De hade inte blivit besvikna så som spelet ser ut just nu.

De blå drar det längstat strået. Pode kommer i hög fart och språngnickar ett lågt inlägg från Junior, ett mål som är särskilt fint eftersom Pode liksom dyker neråt men placerar bollen högt. Dahlin slickar sig om munnen, Pode är ju en av påläggskalvarna i hans stall.

Det vackraste målet för dagen tillskrivs emellertid Joakim Nilsson, hans tunga Stefan Schwartz -skott hittar krysset och får Håkan Svensson i målet att utbrista:

”Vad fan har du käkat, Jocke?!”