Några småskutt genom den tidiga historien eller: När var det egentligen HIF var så himla bra?

Följ med Edgar Mountbatten på hans odyssé genom MFF- och HIF-statistiken.
Följ med på en resa som talar sitt tydliga språk.

1918
Under året fick vi generalstryk av HIF två gånger om i Helsingborg. 2-8 och 1-7 vann dom med och fortfarande hade vi inte lyckats klå dom. Men detta år kom faktiskt den första segern. På IP slog MFF tillbaka HIF och vann med 5-0.

1919
Förra året vann MFF för första gången över HIF och det här året vann man över dom igen, två gånger dessutom. 2-0 i första vinsten och 4-3 i den andra.

I den turnering som kallades Den Svenssonska pokalen gick vi till final efter att ha slagit ut Urania och Landskrona B I. I finalen mötte vi HIF i Helsingborg. Aldrig hade det hänt att ett Malmölag lyckats slå HIF i Helsingborg. MFF: arna hade redan slagit HIF i Malmö två gånger om detta år, och nu var det dags att försöka att klå upp dom på deras egen hemmaplan. Men det blev ändå HIF som vann finalen med 1-0.

1922
Efter segern i förra säsongens Sydsvenska serien blev vi uppflyttade till Svenska serien, västra gruppen. Det nya motståndet bestod av Sveriges allra bästa: IFK Göteborg, GAIS, Örgryte och HIF, och därutöver IFK Malmö. Tyvärr gick det så illa att vi åkte ur finrummet igen.

1928
I den första vänskapsmatchen efter vinteruppehållet fick vi 2-8 i baken mot HIF men lyckades därefter faktiskt slå Helsingborgs andra elitlag Stattena med 7-2

HIF var starka och vann den allsvenska serien säsongen 1928/1929, dock utan att bli svenska mästare. Samma sak utspelade sig säsongen efter: HIF vann serien men blev inte svenska mästare.

Inte förrän säsongen 1930/1931 fick allsvenskan SM-status och då vann GAIS.

1937
MFF gjorde sin bästa säsong i allsvenskan så här direkt efter återkomsten från diskvalifikationen 1934. 1936-1937 års serie slutade med en 6:e plats, vår klart bästa placering. Dessutom var vi nu obestridliga ettor i Skåne. Våra suraste konkurrenter, IFK och HIF, befann sig i divisionen under oss.

1941
HIF tog sitt tredje guld och det sista på 58 år och har därefter bara vunnit ett enda till.

1942
I DM gick vi till final och blev återigen Skånska mästare efter att ha slagit HIF i finalen med 2-1. Detta var första gången vi mötte HIF i en final.

Här skiljdes också våra vägar. HIF skulle inte komma att besvära oss igen, åtminstone inte de närmaste dryga 50 åren. Deras väg gick rakt nedåt och ur eliten, medan vi påbörjade en osannolik framgångssaga.
I jubileumsboken från år 1950 skrevs med stor stolthet och övertydlig glädje följande ord om år 1942:

”Malmö FF hade åter blivit ett rent Malmölag, och föreningens egen fotbollsungdom hävdade sig på ett lysande sätt. Visat förtroende kvitterade den med ungdomlig entusiasm, spelglädje och personligt välförhållande. Uppmarschen till vår storhetsperiod hade börjat.”

1943
Än en gång blev vi Skånska mästare och än en gång var det HIF som fick stryk i finalen. Denna gång med 4-1.

1944
Det fantastiska inträffade: Malmö FF vann allsvenskan för första gången och blev därmed Svenska mästare. Framgångarna var inte slut med det för vi vann även Svenska Cupen för första gången och tog därmed en dubbel. Det tog faktiskt inte slut där heller, för vi blev även Skånska mästare, för tredje året i rad, och tog alltså egentligen en trippel om man så vill.

På vägen mot ”dubbeln” slog vi HIF i svenska cupens semifinal med 6-0.

Efter att ha dominerat skånsk fotboll under flera år gick vi nu mot att dominera svensk fotboll för många decennier framöver.

1945
DM-finalen spelades än en gång mot HIF och än en gång vann vi. Matchen spelades i Helsingborg och siffrorna blev 5-0.

1946
I Svenska cupen slog vi HIF i semifinalen med 7-0. I finalen den 25:e augusti vann vi vår andra cupfinal efter 3-0 mot Åtvidaberg på Råsunda.

DM-finalen spelades mot HIF på IP och vanns lätt med 3-1.

1947
Matchen mellan MFF och HIF sågs av drygt 14 000 på IP. Det var armbågstrångt som ”alltid”. MFF: s spel var bländande. Detta var vid en tid då vi var riktigt, monumentalt överlägsna för första gången i vår historia. Vårt första guld –44 följdes upp av en svit av 10 raka medaljer i allsvenskan: 5 guld, 3 stora silver och 2 lilla silver.

HIF avrättades lätt med 5-2. Det var den tolfte raka segern mot nordvästskåningarna och målskillnaden under dessa tolv matcher var 46-8. Trots det visade både publiken och, dagen efter, tidningarna i Malmö missnöje. ”Varför orkade inte MFF:arna ta sig samman och göra 10 mål till?”, frågade sig SDS. Så totalt överlägsna var ju Malmölaget.

1948
Den uppskjutna DM-finalen från förra året vanns över HIF med 3-2

1950
När AIK lyckades spräcka vår segersvit på 23 raka matcher skedde det inför ett fullsatt Råsunda. 38 258 såg på när solnaiterna nådde 3-3.

Det blev ytterligare en poängförlust under säsongen och den kom i 2-2-matchen mot HIF i Helsingborg inför 24 314 åskådare på Olympia. Det egentliga åskådarantalet var betydligt större eftersom ett stort antal fribiljetter delats ut. Dessutom fick hundratals personer vända om eftersom läktarna var fulla.

När höstallsvenskan började radade vi upp 10 segrar av 12 möjliga och rusade iväg mot ett nytt guld. I sista höstmatchen vann vi med 2-1 över Örebro och var därmed uppe i 40 matcher utan förlust Allsvenskan vanns med raden 22: 20-2-0, 82-21. Enda gången någonsin som ett lag tagit sig obesegrat genom Allsvenskan.

1951
Till hemmamatchen mot HIF 11:e maj släpptes 20 500 åskådare in. Drygt 4 000 personer stod utanför grindarna eller klängde sig fast i staket, lyktstolpar och träd för att kunna skymta spelet. MFF vann med 3-1. Sydsvenskans kommentar dagen efter är smått otrolig:

”Vad gingen i väl ut för att se? Publiken bjöds på ett högst ordinärt skeende: ett MFF i gungning men i stället för det oundvikliga nederlaget kom den oundvikliga räddningen, den 46:e matchen utan förlust om man nu orkar hålla räkningen på sånt. Rena rutinen alltså”.

MFF hade förlorat åtta spelare till proffslivet eller till andra svenska klubbar Hans Malmström, Kjell Hjertsson, Valle Ek och Gustaf Nilsson gick alla till Råå IF tillsammans med tränare Kalman Konrad. Dock var HIF framme och la näsan i blöt. Hans Malmström värvades innan han hann skriva på för Råå. Stellan Nilsson och Börje Tapper försvann till Italien och Genua, Kjell Rosén till Torino och Ingvar Gärd till Sampdoria.

1951 började med att ytterligare två spelare flyttade till Italien: Kalle Palmér och Ramon Filippini skrev på för Legnano. Totalt 10 alltså.

Ändå sopades guldet hem med nio poängs marginal mot just Råå som blev tvåa.

- - - - -

Så det kanske var 1942 vi sprang förbi dom? Eller redan 1937? Vi springer fortfarande och efter 64 år har de inte kommit ikapp och lär aldrig göra det heller. Sen kan dom alltid komma dragande med 1999 och den säsongen var förvisso inte vår bästa men utan tvekan vår nyttigaste. Efter det springer vi ännu snabbare.

Det finns däremot ett annat lag: de som spöade upp oss undantagslöst under våra första decennier. De som åkte ur allsvenskan 1970 som regerande svenska mästare, och som återkom 1977, är de enda som har fler svenska mästerskap än vi. De är de enda som ligger före oss i maratontabellen och som lyckats minst lika bra som vi gjort i Europa.
I Sverige är det Dom och Vi. Resten är statister.

Visst är det kul med derbyn, men lägg hjärtats och själens energi där den hör hemma. HIF är småhandlare (så små att de måste ljuga om sina SM-guld – de påstår sig ha sex sådana när det egentligen bara är fyra. Mer läsning finns på http://www.bolletinen.se/) och kommer alltid att vara det.

Låt inte deras provokationer styra förhållandet mellan våra föreningar. Varje gång detta sker blir det till en seger för dom.

STÅ UPP OCH VAR STOLTA. När de spottar på oss spottar vi INTE tillbaka.
Vi är mycket, mycket större än så för vi är Malmö Fotbollförening: stolta, vackra, medvetna och självklara.