-
Inför MFF-DIF: Kniven på strupen
Ännu en match där vi på förhand är känner oss som favoriter. Men en match som egentligen är stentuff.
Fortfarande lite i chock efter ett förlorat derby måste man gå vidare till nästa uppgift nämligen matchen mot svenska mästarna Djurgården hemma. Kanske lite samma fenomen här som mot HIF? En match där vi känner oss lite som favoriter på förhand, då DIF klart har underpresterat i år, men en match som självfallet egentligen är stentuff.
Jag känner en oro att Sören Åkeby väljer att se förlusten mot HIF som en oturlig liten miss och att vi med våra överlägsna offensiva alternativ kommer att vinna i längden. Kanske är Sören en större realist än så, men det är inte utan att man höjer på ögonbrynen när det rapporteras från träningen att man fortfarande väljer att spela Daniel Andersson på mittfältet och Olof Persson i försvaret.
Olof är utan att gå till de osakliga angrepp man tyvärr allt för ofta tvingas bevittna en sämre back än Daniel Andersson och har man som Malmö FF släppt in 24 mål på 17 matcher bör man spela med för dagen bästa försvar. Utan tvivel är Daniel en oerhörd resurs även på mittfältet, men hans kvaliteter är viktigare i en, milt uttryckt, ganska svajig backlinje.
Lägger man till att vi i de två tunga mötena mot HIF och DIF i våras spelade med Joakim Nilsson som framgångsrik defensiv mittfältare bakom Jari Litmanen känns rockaden än mer märklig.
Olof Persson hade en mardrömsuppgift i matchen mot HIF då han ställdes mot gasellen Luton Shelton som visade så mycket mer än sin omtalade snabbhet. Sheltons bollbehandling i flykten höll även den högsta klass. Någon sådan spelare finns inte i DIF, men vi vet att även Jones Kusi-Asare är snabb och han visade i skandalderbyt mot Hammarby att han är på gång. Lägg därtill Mattias Jonson som alltid löper och utmanar i 90 minuter. En svår uppgift för en formsvag mittback. Låt oss hoppas att Sören Åkeby är klokare än vi läktarcoacher.
Djurgården är omöjligt att bedöma. Man pendlar mellan plattmatcher mot bottenlag till odiskutabla derbysegrar och fansens frustration är stor. Jonevret har mer och mer släppt tanken på att låta DIF vara ett lag med mycket bollinnehav och offensivt spel till förmån för ett pragmatiskt omställningsspel med stark defensiv. Denna utveckling har inte fungerat helt tillfredsställande, utan tvärtom har man förlorat mycket i slagkraft då man i avsaknad av en riktigt vass 9:a inte kunnat förvalta sina omställningar. Spelarmaterialet har inte riktigt räckt till och Jonevret har visat viss vanmakt efter en del matcher.
Samma vanmakt visar aldrig kollegan Åkeby, vilket på sätt och vis känns bra, men som samtidigt irriterar oss fans då man nog tycker att insläppta mål och vunna poäng inte direkt imponerar.
Samtidigt spelar vi i våra bästa stunder allsvenskans vackraste fotboll och kan man bara nå den där stabiliteten bakåt borde Malmö FF kunna vinna allsvenskan med god marginal.
Trion av J:n är magisk men vi suktar ju inte efter skytteliga- och assistsegern utan efter det allsvenska guldet och frågan är om Åkeby har verktygen och kunnandet att plocka hem det?
Klart är att vi måste lära oss att stänga matcherna och sluta tappa ledningar.
I morgon måste Olof Persson och Gabriel höja sig ordentligt, mittfältet måste ge ett bättre defensivt stöd, Junior måste spela enklare och Litmanen måste orka mer för att vi skall ha en chans. Så bra är DIF. Låt oss inte luras av deras tidigare dåliga resultat, då går det som mot HIF.
Vinst i morgon så är vi med i guldracet igen, förlust så har vi kanske HIF en poäng bakom oss efter att omgången är färdigspelad. Det är bara för spelarna att välja.
Det börjar bli dags att bruka allvar. Kom igen Malmö!