Den 16/9 i MFF-historien
"Minns i november dem ljuva september”. Så sjöngs en schlager en gång i tiden. Själv minns jag mest alla internationella cupmatcher som MFF och för all del andra svenska klubbar, spelade i månaden september.
Nu är det sällsynt att någon svensk klubb överlever längre än fram till den första höstmånadens mitt. (Ok. Vi besökte visst Miklagård så sent som i fjol.) Att någon svensk klubb (förhoppningsvis främst Malmö FF) skall vara kvar efter jul och nyårsuppehåll i någon Europa-cup, verkar vara mycket långt borta.
Vår en gång så stolta svenska klubbfotboll är på grund av konservatism förpassad till den europeiska fotbollens bakgård. Vi är väl ändå inte nöjda med att MFF spelar i Europas division 26, eller kanske till och med division 30, eftersom säkert en del andradivisions-ligor i Europa håller högre klass än allsvenskan.
Vi kan inte bara skylla på Bosman och spelarflykt. Massor av länder har drabbats minst lika hårt som Sverige, men hänger ändå med bättre i den internationella konkurrensen. Det behövs en revolution, ett radikalt nytänkande, för att åtminstone vara med och visa klorna mot klubbar som inte är från de fem största fotbollsländerna. Det måste bli ett slut på det ständiga turnerandet av våra "inavelstränare" från klubb till klubb. Nästan alla stöpta i sama form. Vi behöver tränare från de länder där framtidens fotboll spelas, tränare som tar oss ur vår törnrosasömn. Vi vill väl inte nöja oss med att simma i den allsvenska ankdammen?
Så däst hemmanöjda är vi väl ändå inte? Vi måste sluta upp med resultatfixeringen för våra ungdomslag, och istället låta talangerna få utveckla sin teknik och kreativitet. Att krympa ytor och andra taktiska finesser kan läras långt senare i livet. Vi behöver fler inomhushallar. Vi måste engagera fler sponsorer. En hästkur som kanske på sikt för oss åter till San-Siro eller andra stora klassiska arenor. När får jag åter i den klara septemberluften se MFF ta sig an lag från Europas alla hörn? Längtan är stor. Följ därför med mig på en liten europeisk tillbakablick i månaden september.
16/ 9 1970. BEKLÄMMANDE. MFF - ETT GÄNG FRÖKNAR. MFF-HÖVDINGEN ERIC PERSSON SLÅR NÄVEN I BORDET. MÅSTE KÖPA NYTT FOLK. HUR VEMODIG FÅR MAN EGENTLIGEN VARA I EN MATCH? KRISTER PLÅGAD - BÅDE VID OCH EFTER MATCHEN. ARG SOM ETT BI SLÄNGDE BOSSE LARSSON KÄNGORNA I GOLVET.
Vad är det här? Jo, tidningsrubriker efter en match i staden Edinburgh. Det fanns något som hette Mäss-cupen. Detta år hade MFF blivit lottade att möta Hibernians FC på Eastern Road (vilka härliga namn på de gamla brittiska arenorna) Förlusten, med siffrorna 6-0, är väl en av vår älskade klubbs mest bedrövliga insatser på de internationella arenorna.
"Så går det när man spelar som fröknar", var Hibs-managerns Macfarlanes nedgörande betyg. (Tänk er detta uttalande i vår tid. Hade nog satt fart på några vanliga debattörer, av märket politiskt korrekta.) "Vi är på tok för snälla. Var fanns hjärtat och fighterglöden" suckade Antonio Duran. "Vi måste helt enkelt köpa nya spelare", konstaterade "Hövdingen" Eric Persson efter fiaskot. Bäst på plan och tremålsskytt var en 32-årig veteran som på deltid var Pub-ägare i Glasgow.
Två spelare i MFF försökte möta de kämpande hårdföra skottarna med deras eget vapen. En av dem var naturligtvis Krister Kristensson. Krister hade trots skada lojalt ställt sig till förfogande som den äkta MFF-are och Himmelsblå kämpe han var och är. Han var förkrossad i MFF:s omklädningsrum efter matchen. Satt hopsjunken, nästan apatisk. "Jag kunde inte spela ut för fullt, hela tiden gjorde sig skadan påmind".
Intill honom i omklädningsrummet dänger Bosse kängorna i golvet så att jordkokorna far omkring. "Hur snäll och vemodig får man vara i en match?" "Här har vi grabbar i vårt lag som går ut och är rädda, inte vågar satsa och ge allt. Hur tror de att de skall bli storspelare?", fräser Bosse på ädelmalmöitiska.
Och gav allt gjorde naturligtvis Bosse Larsson. "Slå tian på käften" Visa ut nummer tio" var tillmälen som ekade ur maltwhiskydoftande strupar i den skotska höstkvällen när Bosse tacklade, tog för sig och spelade ut hela sitt kunnande. "The danger-man" hade han beskrivits som i den lokala pressen innan matchen. "Ja, jag var inte populär" sade Bosse." Jag spelade ju på samma sätt som hemmalaget. Som fotboll skall spelas". Bosse hade flera vassa dueller med nummer 4 Hamilton, en fräck och tilltagsen yngling. De två fortsatte hela matchen med att sätta emot allt i varje närkamp. " Var ni förbannade på varandra?" Undrade pressen "Nä, han ville ju segra lite mycket som jag. Jag är inget för att spela snäll fotboll och det var inte heller han och hans kompisar. Vi sa inte ett ljud till varandra".
Bosse och Krister . Kämpar i alla väder, med en klubbkänsla och segervilja av gigantiska mått. Samma vecka deltager två andra svenska lag i Europa. Dåvarande storlaget Åtvidabergs FF får stryk med sammanlagt 3-1 mot Partizani Tirana. IFK Göteborg åker på 0-4 mot Legia Warzava. Så här kan man läsa om de svenska lagens insatser: "En ny sorglig internationell punkt har satts för svensk fotboll. Svensk klubblagsfotboll måste i dag räknas bland u-länderna. På något sätt måste svensk fotboll börja om från början. Det gäller träning ,ekonomi och framtidsplaner. Kan fotbollens nya moderna styrelse klara krisen?" (Tycker jag känner igen mig själv från inledningen av krönikan).
Detta var endast några få jeremiader från pressen. Känns det igen från vår tid? Har tiden stått stilla? Detta skrevs 1970. Alla MFF:are vet vad som hände 1979. Vågar man hoppas på en liknande utveckling? Att vi om tiotalet år åter är ett respekterat namn ute i stora världen? Kanske. Men så här sade Eric Persson när spelarna släckte törsten efter den där matchen jag helst skulle vilja slippa skriva om, men som fortfarande spökar i min himmelsblå hjärna. "Skål flickor!"
Men det måste ha gjort ont i honom. Returen i Malmö förloras med de något mer hedersamma siffrorna 2-3
16/9 1981. Wisla Krakow. Vår önskemotståndare i Europa. Det har nu gått dryga två år sedan Tore Cervin dansade runt i snödrivorna på vårt Stadion. Nu kommer Wisla från den polska kulturstaden Krakow åter på besök till Malmö. Detta året är det UEFA-cupen som gäller. Match en härlig septemberkväll. Inte en snödriva i sikte, men endast 5000 på läktaren. Så skönt att läsa efter matchen att MFF var överlägsna i såväl tempo! Som teknik! Dessa så osvenska komponenter i fotbollens mångfacetterade palett.
Våra målskyttar i 2-0 segermatchen blir Björn Nilsson när han elegant rundar målvakten, samt Jan-Olof Kindvall på volley. Malmö FF är i denna tidsperiod ett fruktat lag i Europa, och spelar därför som ett sådant. Bäst på plan är en av våra största personligheter någonsin i den himmelsblå tröjan, Robert Prytz. Vilken härlig profil han var under lång tid i MFF.
Returen i Krakow vinnes sen med 3-1 och Malmö FF kvalificerar sig den till den andra omgången.
16/9 1987. Finaste cupen igen detta år. Motståndare i Europacupen på Malmö Stadion är anrika Anderlecht. Vår succétränare Roy Hodgsons förebild . En proffsigt skött klubb som har givit honom massor av impulser. 10500 personer får se sitt MFF bjuda det belgiska storlaget på hårt motstånd. Visserligen förlust med 0-1, för att sedan i returen få 1-1 i Brüssel.
Visst måste vi komma dit igen. Visst måste vi kunna matcha klubbar från Polen, Belgien, Serbien, Schweiz, Rumänien ,Bulgarien och andra lag från länder som inte tillhör de fem giganterna i Europa. Snart måste svensk klubbfotboll med Malmö FF som flaggskepp överleva den sköna september, och med att hålla den himmelsblå fanan högt fortsätta sin europeiska resa in i den lite mörkare hösten.
Jag längtar.