Vart är vi på väg?
Sören Åkeby kan prata om tillfälligheter tills han tappar rösten, men det kan inte vara en tillfällighet att vi förlorar i stort sett alla andra halvlekar.
Jag tror inte guldchansen är borta rent poängmässigt, men hur Malmö FF med detta spel ska kunna hota något av topplagen är en gåta. Vi vann mot Häcken och vi vann mot Örgryte och vi trodde att vi var bäst i Sverige. Jag trodde det. Jag såg gulddrömmarna vakna till liv och för ett ögonblick trodde jag det var sant. Sanningen är att dessa två lag är så usla att MFF hade kunnat ställa upp med juniorerna och vunnit. När det verkligen stod svåra motståndare på andra sidan och väntade in våra anfall så visade MFF sitt rätta ansikte.
MFF spelade ett bitvis glimrande spel i första halvlek mot Helsingborg, men fortsatte naivt att anfalla i andra halvlek på bortaplan i ledning och blev sönderkontrade. (I fotbollens ABC står det klart och tydligt att leder man mot ett annat bra lag, på bortaplan, så väntar man in detta lag och försöker kontra in fler mål. Inte tvärtom.) Idag mot Djurgården var det inte mycket som fungerade mer än Jonas Sandqvists målvaktsspel. I övrigt var det mycket som var dåligt. Vi har ett försvarsspel som inte fungerar (dagens understatement), långt mellan lagdelarna och ett passningsspel som hör korpfotbollen till. Och det går inte att skylla på pressen från läktarna, utan supportrarna stöttade hela matchen, i 90 minuter. Inget buande på hemmaspelare som annars varit alltför vanligt, utan fortsatt sång och positivism.
Det är säkert svårt att spela mot ett lag som har 10 spelare inklusive målvakten i försvaret, men när man upptäckte att den ena av två farliga målchanser (den andra när Junior var fri i boxen) kom på ett långskott från kapten Daniel, då kan man fråga sig: varför sköt man inte mer? Varför detta envetna kortpassningsspel in i det supertäta straffområdet? Varför så smånätt hela jäkla tiden? Varför Sören?
Den första halvan av serien fungerade försvaret någorlunda tillfredsställande, något vi kan tacka Tom Prahl för. Så lätt gör man inte sig av med gamla later och olater. Men nu, när Sören Åkeby har fått sätta allt större profil på MFF är det virrigt, dåligt och nonchalant. Spelare verkar inte veta vem som ska attackera och vem som ska falla, när det ska ställas offside, när det ska anfallas och när det ska försvaras. Detta får Sören Åkeby ta på sig. Vad han har bidragit med för positivt än så länge jag kan idag inte peka på. Visst är vår offensiv stundtals glimrande (om än inte idag) men att Jonatan och Junior är inne i en formtopp (om än inte idag) och gör mål på allt som rör sig (om än inte idag) är knappast vår tränares förtjänst.
Det går att skylla på skador och görs säkert så. Men alla lag (utom Elfsborg verkar det) råkar ut för skador och avstängningar. Sören Åkeby kan prata om tillfälligheter tills han tappar rösten, men det kan inte vara en tillfällighet att vi förlorar i stort sett alla andra halvlekar. Han kan prata om positiva takter tills han hör röster, men det finns inget positivt i att spela bra och sen förlora. Jag börjar tröttna. För att spela en offensiv fotboll behöver man nödvändigtvis inte försaka defensiven. Och detta görs idag. När våra anfallsvapen har en dålig dag tillsammans så visar det hur oerhört impotent dagens MFF är.
Många säger att man ska ge en ny tränare tid att implementera sina idéer på ett lag. Efter dagens match börjar jag undra om man verkligen ska det. Var ska det i så fall sluta? I början av säsongen fungerade vårt försvarsspel någorlunda tillfredsställande, men det är något, som sagt, vi helt och hållet kan tacka vår förra tränare för. Hans idéer om ett samspelt försvar börjar nu rinna ut i sanden och jag vill inte på något vis anklaga någon enskild spelare. Jag är säker på att de gör så gott de kan.
Ansvaret vilar i stället på han som ger vårt lag instruktioner och står vid rodret. Han bär idag ett tungt ansvar för att det ser ut som det gör. Enstaka förluster hör en serie till, men nu börjar man skönja ett mönster. Blir det inte bättre än så här är jag rädd att mycket har spolierats. Det känns rent ut sagt för jävligt. Och det är tydligen bara att acceptera, MFF är ett mittenlag. Riktigt så var det nog inte tänkt när Sören Åkeby anställdes.
