Matchrapport: HBK-MFF 2-2
Hasse Mattisson gjorde att den här matchen inte kommer att gömmas undan fortast möjligt. Inte för att han spelade som han gjorde utan för att han är den han är för oss supportrar.
Till att börja med: Det här var ingen bra match. Verkligen inte. Jag börjar bli väldigt, väldigt trött på att vara besviken efter att Malmö FF har spelat. Jag orkar inte ens spy galla längre. Jag blir fortfarande jublande glad när vi gör mål, men jag känner mest resignation när vi släpper in mål. Sitter nöjd med 1-1. Känner mig glad efter 2-2. Eller glad? Lättad är nog ordet. För när det såg som mörkast ut i slutet av matchen var det inte mycket som talade för oss. Så lättad är nog ordet, ja.
Hur ska man beskriva en match som av och till påminner starkt om den famösa matchen mellan Sverige och Turkiet i EM 2000. Kommer ni ihåg den eller har ni lyckats förtränga skiten? I vilket fall var det höjdbollar på höjdbollar på höjdbollar och nickdueller och jag tror inte bollen rörde gräset mer än vid avsparkarna. Det såg ett tag ut så idag. Men till skillnad från EM-matchen blixtrade dagens match emellanåt till, men emellanåt var alltför sällan.
Det fanns positiva saker:
* Himmelrikets Micke Möller och Per Welinder höll varsitt vackert tal innan matchen till Hasse Mattisson och överräckte en T-shirt och en flaska skumpa. Äkta vara. Mycket snyggt!
* Vädret var så fantastiskt att man trodde det var semestertider (tyvärr verkade många spelare tro detsamma).
* Min sjuåriga systerdotter Nikki fick äntligen se Malmö FF göra mål. Hon har sett MFF vid några tillfällen tidigare men alla hennes matcher har slutat 0-0 och det gick så långt att hon ett tag undrade vad som var meningen med fotboll. Det undrar jag väldigt ofta. Idag till exempel. Och mot Kalmar. Och mot Djurgården, Helsingborg…
* Efter matchen sjöng den tillresta MFF-klacken Hasse-sången vars huvudperson svarade med att springa fram och omfamna alla i klacken. Det är ingen hemlighet att Hasse Mattisson är en av mina stora favoriter sen några år, och att se den värme som gavs från honom och klacken till varandra gjorde mig nästan tårögd. Jag tror han är rätt nöjd med dagen: Oavgjort mot sitt gamla lag, inga mål gjorda och uppvaktad både före och efter matchen. Jag fick ett sms från honom efter matchen: ”Ja, fan det värmde alltså! Helt otroligt! Grymt!”
* MFF förlorade inte en andra halvlek. Och gjorde ett sent mål som fick oss att jubla som om vi nästan hade vunnit.
* Om försvaret kan vara allsvenskans sämsta genom idog misskötsel så har vi som tur är en målvakt som kan vara allsvenskans bästa. Tack för det.
Matchen då? Första halvlek: snygg framspelning av Junior till Pode som på två försök lyckas få in bollen i mål. En stund senare gör Dusan Djuric kanske årets mål. 1-1. Sen: gäsp. Väldigt lite hände. Många felpassningar från bägge lagen, bjudningar till höger och vänster som inget lag var tillräckligt bra att förvalta.
Malmö FF är i dagsläget ett lag i förfall, i fritt fall. Det fanns stunder när passningarna gick fram men det fanns ännu längre stunder när ingenting fungerade. Mental kollaps? Tror det ligger närmast till hands. Det finns ingen glädje i spelet längre, desto mer frustration. Det finns ändå några spelare som vågade mer än andra och som inte hade en alltför dålig dag på jobbet: Jonas naturligtvis, Behrang, Daniel. Jocke Nilsson var dessutom pigg när han kom in.
Andra halvlek: Junior har öppet mål efter 3 minuter men lyckas med bedriften att få nicken över. Sen kontrollerar Malmö matchen närmaste 20 minuterna, skapar några halvchanser, men mest fortsätter man med att slå bort passningar, springa sig till synes utmattade och se allmänt vilsna ut, men eftersom HBK är ännu värre där så går det ändå rätt bra. Helt plötsligt träder HBK och Jonas Sandqvist in i handlingen. Först gör han två fantastiska räddningar, tvingas släppa in ett mål lite därefter, och gör sen ytterligare några bra räddningar. Då var det inte mycket som talade för Malmö FF. HBK hade tagit över och spelade stundtals ett glimrande spel. I nio minuter eller så.
Men så gör Emil Hallfredsson 2-2 med några minuter kvar och en poäng är räddad. Jubel där förstås, men i eftertankens kranka blekhet inser man att vi idag stöttar ett lag som inte har någon som helst guldglans, ej heller Royal League-glans. Om jag hade orkat hade jag ropat på avgångar (ja, tränarbyte för att tala klarspråk), nyförvärv (nej, förresten), ändringar av spelmodell, taktiska omdispositioner. Jag hade dessutom önskat att vår tränare inte gör kardinalfelet och sågar sina egna spelare i media. Men jag gör det inte, just för att jag inte orkar i detta nu. Och för att det ändå inte hjälper.
Jag är bekymrad och förtvivlad, men framför allt är jag resignerad. Jag kan inte se hur vi ska kunna vända den här skutan åt rätt håll, allt tycks ha gått i baklås. Så, jag är glad att det finns tre bottenlag som är så förtvivlat usla att de inte har en chans att komma ifatt oss. Såpass långt har det gått.
*****
Sören Åkeby intervjuas före matchen och med illa dold bitterhet konstaterar han att det har skett ett medicinskt under med Hasse Mattisson i Halmstad, som nu kan spela många matcher i rad. Jag undrar om det är samma under som skett i Borås med Jon Jönsson? Eller om det kanske handlar om något annat än under…
