-
Inför: Hammarby IF-MFF
Det är dags att vända trenden. Bryta raden av obefintliga segrar. Hitta flytet. Lite mindre stolpe ut, lite mer stolpe in. Allt talar emot Malmö imorgon. Men kanske, kanske just därför. Känslan viskar tre poäng
När jag skriver träningsrapporter här på Himmelriket ligger för det mesta fokus på det som är positivt. Sörens karaktär, hans högljudda tugg, delaktigheten som smittar av sig, eller alla snabba anfallskombinationer och vackra kirurgiska avslut. Om träningen är trist finns det ändå för det mesta någon enskild spelare att glädjas åt, kanske en ny förmåga, eller en spelare som är placerad i frysboxen men som ändå kämpar på för att någon dag inom en avlägsen framtid få chansen.
Med Malmös usla resultat känner jag dock att orken håller på att tryta. Man vill slå huvudet på spiken, sätta fingret på varför en utebliven seger avlöser en annan. Men det går liksom inte. Jag har inte svaren, vet inte vad som måste förändras, träningen kan se bra ut men det går ändå åt helvete när det väl är match. Och jag vet faktiskt inte varför.
I den här införtexten läggs analysen åt sidan, hur veckans träningar har sett ut eller inte sett ut gör det samma. Den här texten har känslan som främsta signum.
Matchen är så strax slut - 7-0 hinner faktiskt också bli nära, men det hade nästan varit smaklöst. "Dags att knäppa till Hammarby", sa Prahl innan matchen. Större understatement får man leta efter.
Så lät det på MFF:s hemsida efter förnedringen på Malmöstadion säsongen 2003.
Ni kanske minns hur Niklas Skoog med sitt tredje frisparksmål för säsongen fullbordade ett näst intill tvättäkta hattrick. Eller hur samme man frispelade Rosenberg som utan minsta ansträngning kunde lätta bollen in i mål. Kanske minns ni Hasse Mattisson och Lolo Chanko, ihärdigt och envist bet de sig fast i ryggen på Jensen och smulade sönder Fjörtofts passningsspel. Eller så minns ni Peter Ijehs skruvade stolpskott vars retur Samba Erik rakade in.
Hur som helst känns ett liknande scenario imorgon orimligt, lika otänkbart som att Lolo Chanko bemöts med stående ovationer från malmöklacken när han joggar in på Söderstadion för att värma upp.
Jag vågar påstå att en repris av 6-0 vinsten är en omöjlighet. Det kanske kan tyckas självklart. Skoog är långtidsskadad, Chanko smet till Aten, Hasse spelar i mörkblått, Ijeh förlorar med Viking Stavanger och Rosenberg målar för Ajax. Men förutom att MFF är ett lag med andra spelare har vi en statistik som talar käpprätt emot oss. 2000-talet har varit märkbart svältfött på vinster mot Hammarby. Sanningen är den att MFF inte bärgat tre poäng på Söderstadion en enda gång sedan återkomsten till allsvenskan. Man har vunnit två gånger på nio matcher, båda på hemmaplan.
Och vem har glömt matchen i våras? Matchen då Raoul Kouakou ströks för all evighet i Sörens lista över tänkbara startmän i Malmös försvar. Det är nog ingen överdrift att påstå att Raoul låg bakom MFF:s förlust den gången. Först noterades han för ett praktfullt självmål då han nickade förbi en förvånad Asper som lugnt väntade på att få plocka ner en luftboll. Nio minuter senare krossade han okbenet på Järdler i en minst sagt onödig luftduell. Evorianen måste ha haft en av sina mörkaste dagar som fotbollsspelare den eftermiddagen i april.
Så man kan säga att det vilar en negativ aura över matcherna mot Hammarby. Det är inga matcher man ser fram emot rent sportsligt (6-0matchen undantagen), man vet nämligen hur svårt det kommer att bli.
Att MFF dessutom är ett lag i stark motvind har knappast undgått någon. Det är tungt att bära den himmelsblå dressen just nu. MFF är ett lag med sargat självförtroende vars anfallsstjärnor missar öppet mål och skjuter frilägesreturer i famnen på målvakten. Och de enorma krav malmöborna ställer på sin klubb gör knappast situationen lättare. Den tradition av sportslig överlägsenhet som föreningen bär på är inte lätt att leva upp till. Men två poäng av tolv möjliga är en smärre katastrof i vilka allsvenska medelmåttors ögon som helst. Det är siffror som helt enkelt måste putsas till och förbättras.
Hammarby å andra sidan är ett lag med nyvunnet självförtroende. Ett lag med luft under vingarna. Förra omgången chockades AIK av hårresande aggressivitet och extremt hög press vilket resulterade i en välförtjänt 2-0 seger. Max von Schlebrugge och Pablo Pinones-Arce är visserligen avstängda men om Hammarby spelar lika bra som mot AIK är det inte mycket som tyder på vinst.
Just därför känner jag på mig att det blir seger imorgon.
I stort sätt allt talar emot oss. Skadelistan är längre än Jan Koller, formkurvan djupare än Marianergraven och statistiken sämre än humorn i MFF klackens banderoll på Söderstadion säsongen 2004. Just därför säger känslan mig att det blir seger. Just därför hoppar den berömda gäddejävelen upp och biter Bajen rätt i näsan.
Någon gång måste turen vända, flytet infinna sig och spelet börja stämma.
Kan denna gång bli imorgon?
Jag vill tro det. Jag känner det.