Ernst levererar:
"Från A till Ö" eller "istället för träningsrapport; förvirring".
a) Helsingborgs IF i kväll. Sex dagar senare Djurgårdens IF. Först Olympia, sedan Malmö Stadion. Slaget kan börja. "Unleash hell!", som Russel Crowe säger i Gladiator. Eller "Release the hounds!" som Montgomery Burns brukar säga i Simpsons. Eller "I'm opening a boutique" som fotbollsspelaren Jimmy Buzzard säger i Monty Python's Flying Circus när intervjuaren undrar hur det kommer att gå i den kommande matchen.
b) Får mail från min engelske West Ham-supportande vän. Han skriver, med anledning av de fyra senaste matcherna: "Have been following the Malmö results with some interest and would really like to know what the manager has been putting in their tea!".
c) Alla fotbollssupporters är likadana. Vi älskar vårt lag tills döden skiljer oss åt; vi hatar dom andra som älskar sina lag tills döden skiljer dom åt. Vi ser alla matcher, spenderar tiotusentals kronor på biljetter, bensinpengar, suvenirer, tifos, internetuppkoppling och lägger ner själ, hjärta och den där svarta klumpen i magen som dom kallar ångest i vårt lag; vi avskyr alla som gör exakt på pricken samma sak fast för ett annat lag som kanske har en annan nyans på sina tröjor. Här finns en övertydlig paradox; det är detta som gör oss till ett så lätt byte för de som tycker att vi är fåntrattar.
d) Diverse Djurgårdare på Sektion F om Zlatan efter att han snott straffen från Kimpa: okamratlig, respektlös, pajas, jävla diva, arsle, träben, arrogant jävel, extremt överskattad, skitstövel, tönt, ingen känsla, labil, lallande mupp, Flatan, Zopan, Znubblan, byfåne, bitch, fjant, dåre, psyko, sorgligt överskattad, homo, gröthals, barnsligt pucko, en skit.
e) Äkta? Vem fan är äkta? Den som ser flest matcher? Den som ägnar mest tid åt att måla störst flaggor? Den som kan alla resultat utantill rörande sitt favoritlag sedan urminnes tider? Den som oroar sig så mycket för att hans favoritlag ska förlora att han får magsår? Jag tror vi överskattar vår egen betydelse. Dom flesta av oss är inte mer äkta än det som syns mest på huvudpersonen på chelseacharms.com.
f) Jag känner ingen Gud; han är det vi hittat på när mörkret är som svartast och självtilliten tryter. Jag tycker dessutom det är en elak fan vi tänkt ut; kunde han inte gjorts snällare? Men om jag hade någon form av tro för den "store förhudsinsamlaren" (som Buck Mulligan säger James Joyces Odysseus) så skulle jag såklart falla på knä och be. En bön. Som lät ungefär så här: "Snälla; låt mina barn få långa och lyckliga liv". Fick jag en chans till kunde det se ut såhär nånting: "Fred på jorden och harmoni bland alla folkslag och det där med svält går ju fetbort". Först i tredje försöket skulle jag be om "evig framgång åt di himmelsblå".
g) Jag tänker på hemmamatchen mot HIF tidigare i år och märker att jag, när jag spelar upp målsekvenserna i mitt inre, tycker att fyran och femman känns lika underbar magnifika som de tre första. Nick Hornby i Fever Pitch: "There is an argument which says that goals begin to lose their value in particularly easy victories, but I have never found this to be a problem".
h) Joseph Elanga!
i) Läser en krönika på Kärnans hemsida som, jag svär, är det roligaste jag läst sedan Mona Sahlins öppna brev till Bruce Springsteen: "Nu väntar en match mot de äckliga babyblå svinen från söder. MFF är landets mest hypade och överskattade lag och jag tror att våra chanser att krossa dem är oerhört goda. Så även på läktaren. Vi ska visa dem att spontanitet och kärlek till det egna laget slår allsång på skansen och mediahype. Vi ska visa de patetiska bönderna att HIF är och förblir Skånes stolthet hur överskattade de än är".
j) Och så, plötsligt, på träningen i fredags så hände det: Det Stora Skiftet. Man kunde känna det; man kunde nästan ta på den historiska genomslagskraften. Vi som stod runt om tittade på varandra, våra hjärtan slog dubbelslag, vi anade alla att vi varit med om något viktigt. Såhär någonting gick det till: Prahl delade ut västarna inför tvåmålsspelet och A-laget såg ut som det brukar; backlinjen identisk, forwardsparet likadant, målvakten samma. och så mittfältet: Yngvesson till vänster, Tomas i mitten. och så. Chanko i mitten. (och här inföll en sådan där lång ödesmättad tystnad som i en Lars Norén-pjäs när sonen i huset berättar att fadern förgripit sig på honom i alla år, typ). och till höger: Mattison. Det var första gången sedan Prahl kom till klubben som Mattison förpassats ut till en kant.
k) Fotboll är roligt, säger dom. Jag förstår inte. I dag kommer följande saker att hända, slag i slag, efterhand som dagen fortskrider: lätt illamående, diarré, yrsel, svettningar, panikångest, kväljningar. Då är vi framme vid klockan 14.00 ungefär och man försöker göra sig en kopp te utan att tänka på Gustaf Andersson men lyckas inte utan slabbar som vore man en insulinchockad fyraåring med Tourettes syndrom och DAMP.
l) Kan man hata supporters till andra lag? Får man det? Är det rent av nödvändigt? Hur hänger det ihop med ens övriga intellekt? Finns det en normal hjärna som tar hand om allting i livet utom fotboll och en liten cro magnon-hjärna där bredvid som tar hand om fotbollen? Låt oss göra ett exempel: vi tar tre lag med stor relevans för en MFF-supporter just nu. Helsingborgs IF, Djurgården, Bajen. Hatar jag supporters till dessa lag? Martin, som sköter HIF-sidan här på Svenska Fans, brukar jag maila till lite då och då. Han är sympatisk, klarsynt och sund. Men: han håller på Helsingborg. Micke, som skriver för min egen hiphoptidning lite då och då, har jag fin kontakt med. Han är verserad, skarp och genomtrevlig. Men: han håller på Djurgården. Och Anders, som gör musik under namnet Moneybrother, känner jag sedan gammalt. Han är rolig, sensibel och otroligt begåvad. Men: han håller på Bajen. Nej, jag hatar såklart inte någon av dom här. Men ibland kanske kärleken till mitt eget lag går så överstyr att jag inte märker att jag snackar BS och sårar andra. I sådant fall: förlåt mig.