MFF:are i Exil - No 2.6
"Egentligen borde man väl bo med utsikt över Malmö Stadion för att vara riktigt, riktigt hemma. Göra som Nick Hornby, som köpte hus med utsikt över Highbury, för att ständigt ha sitt Arsenal inom synhåll."
Kan det finnas någon fördel med att leva i MFF-exil? Att inte ständigt få se himmelsblåklädda personer på gatorna? Att inte bara vara en i mängden av MFF-älskande individer?
Är jag i Malmö, en matchdag i synnerhet, översvämmas staden av rätt klädda människor i alla åldrar och av bägge könen. Inte fasen hälsar vi på varandra. Inte ler vi mot alla ansikten, som sitter som en prydlig krona på halsen över den himmelsblå tröjan.
Det är ju inget konstigt med att vi är så många som tillhör de utvalda. Vi lägger inte särskilt mycket märke till varandra.
Visst känner man den himmelsblå gemenskapen. Visst gläds man över den utveckling supporterkulturen har tagit. Visst gläds man över att vi är så många MFF-fundamentalister.
Men inte är jag det minsta märkbar när jag är på "himmaplan", utan endast en av många likasinnade.
Men bodde jag på Nya Zeeland så kunde man prata om exil. Hade jag träffat en MFF-are där så hade vi med all säkerhet noterat varandra och kanske blivit de bästa vänner. Vi hade suttit i evigheter och utbytt MFF-minnen. Suttit där och längtat hem, sjungandes alla kända MFF-sånger. Iklädda alla MFF-attribut som gått att uppnå i vårt antipodiska land. Vi hade känt oss unika i en främmande värld, långt, långt från vårt hjärtas hemmaplan.
Hade jag bott i Aten så hade längtan efter att MFF skulle bli lottat i någon europeisk cup mot Panathinaikos, AEK eller Olympiakos varit stor. Vi förmodat fåtaliga MFF:are i den klassiska staden hade väl då samlats på någon taverna med ouzo och retsina i glasen, och känt en samhörighet som man endast kan uppleva genom ett stort avstånd till sina hjärteangelägenheter.
Vore jag en i världsfotbollshuvudstaden London boende, hade jag säkert kommit i kontakt med många MFF-exilare. Vi hade hittat en pub som blivit "vår egen". Vårt Skolgatans ölkafé. Vårt MFF-hem i världsstaden.
Många här vet säkert hur stor MFF-gemenskapen blir om man bor i Stockholm eller någon annan svensk stad. Vi sluter oss inom gruppen, känner trygghet och samhörighet. Vi kan vara totalt olika som personer: akademiker, hantverkare, frisörer, försäljare, poeter, unga flickor, socialdemokrater, moderater, gamla "har legat bakom Gripens-mål-veteraner"… Ja, hela samhällspaletten. Alla förenas vi då tack vare vår kärlek till Malmö FF, samt att vi lever i exil.
Denna totala "kåranda" är omöjlig i hemstaden Malmö.
Vi vet också hur den ytterst tillfälliga exilen som förekommer när vi reser till bortamatcher ter sig. Sången och ramsorna blir så mycket intensivare när vi står på fiendens läktare. Vi är i minoritet. Vi måste hålla ihop. Vi måste märkas. Laget behöver oss mer än någonsin. Så är naturlagen. Vi blir alla så mycket svenskare ju längre bort i världen vi kommer. Vi blir alla så mycket mer MFF:are när vi stöter på likasinnade på långt avstånd från Malmö Stadion.
Lever man i MFF-exil om man bor i Lomma? Lever man i MFF-exil om man bor i Skanör? Eller Lund? Eller Arlöv? Eller Eslöv? Vart går exilgränsen?
Egentligen borde man väl bo med utsikt över Malmö Stadion för att vara riktigt, riktigt hemma. Göra som Nick Hornby, som köpte hus med utsikt över Highbury, för att ständigt ha sitt Arsenal inom synhåll. Eller som "Todde", vars lägenhet på Lorensborg hade den rätta utsikten, värdig hans person.
Det talas om havsutsikter, om utsikt över operahuset i Sydney eller Niagarafallen. Det kan väl vara. Men vad är de mot att genom köksfönstret skåda det finaste i världen man kan se: Malmö Stadion. Märkligt att inte skattemyndigheterna har fått klart för sig att det är husen i dessa lägenheter som borde ha en fastighetsskatt vida över de hus som dagligen skådar hav och sjö. Vad är en lyxlägenhet i Västra Hamnen, eller ett jättehus i Bellevue, mot en lägenhet där den rättrognes ögon kan blicka ut över det innersta i MFF?
Mina föräldrar hade den goda smaken att efter sin pensionering hamna i en lägenhet med just den rätta utsikten. De kom hem på ålderns höst, och levde i harmoni med tillvaron. Nu skall ett antal invånare nära stadionområdet få säga sitt om det nya bygget. Vårt hett efterlängtade fotbollsstadion. Allt annat än ett stort jubel över att få tillhöra de privilegierade som dagligen kan följa bygget, vore för mig mycket märkligt. Vågen anbefalles att utföras av de av fobollsguden utvalda boende.
Själv finns jag som oftast i Kristianstad, lite sådär över exilgränsen kanske. Men, tänk om jag vore supporter till Dynamo Moskva och bodde i Moskvas södra förorter. Hade jag levt i Dynamoexil då? Hur lång tids resa hade jag haft till det ruffiga Dynamostadion, trots att jag bodde i staden Moskva? Så nu har jag bestämt mig. Det får vara nog med exilgnäll. Endast med åren tilltagande lathet gör att det känns som om jag lever i MFF-exil. I själva verket bor jag i Malmös utkanter, en lite perifer förort till MFF-staden. Lite lagom långt borta för att få känna sig en aning MFF-exotisk, men ändå med närhet till det innersta av klubben. Hade bara synen varit lite bättre. Hade jag bara varit några meter längre. Hade bara Linderödsåsen och en jäkla massa träd, buskar och hus inte legat i vägen så… kunde jag kanske från min trädgård sett till… Ni vet.
Så därför blir det inte fler exilkrönikor från undertecknad. För jag lever och bor inte i MFF-exil… Kanske… Eller…
Ps. Med reservation för eventuell landsförvisning.